När närings- och innovationsminister Mikael Damberg förra sommaren formulerade det som att gruvan plötsligt skulle bli en del av lösningen på klimatfrågan – då började jag fundera, säger Arne Müller.

Och så var arbetet med boken Elbilen och jakten på metalllerna igång.

– Alltså, jag gillar metaller! Man behöver bara se sig omkring för att inse hur värdefulla ämnen det är. Därför borde vi vara oerhört måna om dem, säger Arne Müller och reser sig från köksstolen hemma i radhuset i Umeå där han också har sitt kontor. Han häller det kokande vattnet i tratten med kaffe och lägger upp några köpekakor på ett fat.

Arne Müller är uppvuxen i Messaure i Jokkmokks kommun, ett numera övergivet samhälle som växte fram under åren då Messaure kraftverk byggdes i Stora Lule älv. Som mest befolkades orten av 2 300 personer, men efter att kraftverket invigdes 1963 minskade antalet invånare snabbt.

– Vi flyttade dit 1965, men när det var dags för gymnasiet bar det av längre norrut, mot Kiruna, säger Arne Müller.

Kiruna, Gironvárri på samiska, är beläget mellan bergen Kiirunavaara och Loussavaara som båda burit på stora järnmalmsfyndigheter, där statliga LKAB brutit malm i mer än 100 år.

– Uppväxten i norr har förstås präglat mig. De regionala klyftorna är så tydliga här. När vi kom till Kiruna stod kommunen på topp men när krisen slog till på 1980-talet tvingades många flytta, berättar han.

Under åren som journalist, på bland annat SVT, var gruvnäringen ett av Arne Müllers bevakningsområden. För ett par år sedan tog han sig an gruvorna på heltid. Då hade han redan gett ut böcker i ämnet. Den första, Smutsiga miljarder – den svenska gruvboomens baksida från 2013, berättar om gruvdammar som havererar, metalläckage, buller och jordskalv i svenska gruvor.

Skyhöga priser

De senaste åren har gruvbolagen riktat blickarna mot Sverige. Efterfrågan och pris på metaller som behövs i omställningen till fossilfritt har stigit explosionsartat, och flera av metallerna finns i den svenska berggrunden.

– Enorma mängder metall kommer krävas för att klara en omställning. Det handlar om kobolt, vanadin, grafit och litium, men det finns också planer på ökad produktion av basmetaller som nickel och koppar. Redan i dag står gruvor och smältverk för 14 procent av koldioxidutsläppen i Sverige. Att ta upp mer metaller innebär förstås mer utsläpp, säger Arne Müller.

Han menar att det ur ett klimatperspektiv är viktigare att bryta trenderna med en växande bilpark och ökande energiförbrukning än att öka produktionen i gruvorna. Sedan år 2000 har Sverige gått från fyra till fem miljoner bilar och globalt är ökningen ännu större.

– Det är ett jätteproblem. Visst blir elbilarna fler och bensin- och dieselbilarna snålare, vilket ger en utsläppsminskning – men hela den minskningen äts upp när bilarna blir fler. Vi måste minska antalet bilar samtidigt som vi går över till eldrift. Men vilken politiker är beredd att gå till bilindustrin och säga: ”Hörni, nu tar vi och halverar antalet bilar”? Jag ser inga sådana politiska signaler.

Telefonen ringer och det visar sig att Arne missat ett möte på Umeå universitet. Inte för att han verkar vara den slarviga typen, utan mer för att han verkligen brinner för de här frågorna, och tiden rinner iväg. Han ber ödmjukt om ursäkt och efter mer kaffe är han igång igen.

Ny batterifabrik

I Skellefteå är företaget Northvolt på gång med att bygga en batterifabrik som ska bli Europas största. Fabriken ska tillverka litiumjonbatterier som används i elbilar, för industrin och för lagring av energi från sol- och vindkraft. Den första planerade etappen kommer utgöra en fjärdedel av fabriken. Arne Müller bestämde sig för att undersöka hur mycket metaller fabriken kommer att behöva.

– Under första etappen är behovet av koppar och mangan bara någon tiotusendel av världsproduktionen, men när det handlar om kobolt rör det sig om en procent och litium hela två procent av världsproduktionen. Northvolt säger att det behövs upp till 150 batterifabriker i världen och Världsbanken menar att behovet av litium kommer att 15-dubblas inom 30 år. Det förutsätter att vi återanvänder i princip allt litium. Problemet är att litium inte återvinns alls i dag, säger han och börjar beskriva hur mycket berg man måste ta upp för att komma åt de värdefulla metallerna.

– För hundra år sedan gav en koppargruva åtminstone 10 procent koppar av det berg som togs upp. I dag är nivån under 1 procent. I Aitikgruvan i Gällivare handlar det om 0,2 procent koppar, några miljontedelar silver och en tiomiljontedel guld. Resten är avfall. Det är som att leta efter nålen i höstacken, säger han och måste skratta men blir snart allvarlig.

– Därför blir moderna gruvor väldigt stora. Bolidenägda Aitik som är en av Europas största koppargruvor har ett dagbrott som är tre kilometer långt, en kilometer brett och 450 meter djupt.

Gruvboom i Häggån

En ny gruvboom har sett ljuset: i Häggån i Jämtland vill ett australiensiskt bolag bryta vanadin, i Undenäs inte långt från Tivedens nationalpark vill ett bolag leta kobolt och i Laver i Älvsbyn finns planer på en gruva.

– Det här oroar människor. Erfarenheten säger att löften om guld och gröna skogar ofta slutar i miljöskandaler och konkurs, vilket gör många skeptiska. Det pågår också en dragkamp om hur gruvbranschens intressen ska vägas mot rennäringen.

Samtidigt säger Arne Müller sig ha stor respekt för att människor längtar efter arbete för att kunna leva på platser där kommunerna ofta står med ryggen mot väggen när det gäller ekonomi och arbetsmarknad.

För att klara klimatmålen påpekar han att bruket av metaller måste förändras på ett genomgripande sätt.

– Vi måste använda mindre, återvinna mer, samla in uttjänt metall, ta vara på metall som finns i gammalt gruvavfall och bygga mer i trä. Sedan kommer det svåra – vi måste hushålla på riktigt. Här har beslutsfattare en viktig uppgift. Med en annan stadsplanering kan behovet av en egen bil bli mindre. Det går att gynna bilpooler i förhållande till privat bilägande. Men vi har också ett individuellt ansvar. Thailand eller inte … Skoter eller inte … Jag förstår att många hjärtan blöder vid tanken på att inte få köra skoter men kanske kan man bilda en skoterpool. Med en levande diskussion där människor känner att de får förståelse och kan påverka utvecklingen tror jag att vi kan komma långt.

Ibland ser framtiden mörk ut, men Arne Müller känner ändå hopp.

– När jag ser det folkliga engagemang som sprider sig: franska studenter som vägrar ta jobb i företag som inte tar klimatfrågan på allvar, tyska protester mot brunkolsbrytning, Greta Thunberg och hennes efterföljare samt de människor jag möter när jag åker runt och pratar, de som kommer med vikta, små hundöron i någon av mina böcker och vill prata om miljön och framtiden. Då känner jag mig trots allt hoppfull.