W MO har slagit larm om att koldioxidhalterna är högre än på miljontals år. Samtidigt beräknas att ojämlikheten i Sverige når rekordnivåer. Och konsumtionsvaruförsäljarna har nått nya höjder av dubbelmoral: Samtidigt som alla uppmanades att konsumera mer på Black Friday, utsågs begagnade prylar till ”årets julklapp” – av miljöskäl!

Medborgare och individ

Att det finns ett samband mellan larmrapporter om miljön, galopperande socioekonomiska klyftor och avancerat näringslivshyckleri visar den franske filosofen Raphaël Glucksmann i en uppmärksammad ny bok, Les enfant du vide – de l’impasse individualiste au réveil citoyen (Tomhetens barn, från den individualistiska återvändsgränden till medborgerligt uppvaknande).

Glucksmann stödjer sig på Machiavelli, Spinoza, Hegel och andra världshistoriska tänkare för att plädera för en insikt som i vår tid kan förefalla fullständigt ny, men som i själva verket är urgammal – insikten om att individ och medborgare är två olika, delvis motstridiga, sidor av fenomenet människa. Redan franska revolutionens rättighetsförklaring noterade den skillnaden genom att efter ”droits de l’homme” tillfoga ”et du citoyen” (det vill säga människors rättigheter – och medborgares).

Läror, som prioriterade medborgarskapets kollektivistiska aspekter så ensidigt att individuella rättigheter undertrycktes, blomstrade upp och urartade under 1900-talets två första tredjedelar, men under 1980-talet inleddes en vändning. Sedan dess har individualismen oavbrutet stärkts, i Frankrike liksom i Sverige och stora delar av världen. Som typexempel på förändrad tidsanda pekar Glucksmann på två filmer om romerska slavuppror: Spartacus (1960) handlar om en kollektiv revolt, Gladiator (2000) beskriver samma sak som en individuell hjältekamp.

Högerpopulismen

Grundorsaken till dagens problem, och därmed högerpopulismens framväxt, är enligt Glucksmann att högerkrafterna lyckats likställa frihet med individualistisk egoism och stämpla ut altruism och kollektiva nyttigheter som tvång och ofrihet. Men individualismen är en missuppfattning av liberalism, hävdar Glucksmann. Liberalismen är ursprungligen är en lära om jämvikt och begränsningar. Med hänvisning till Spinozas Tractatus politicus understryker Glucksmann att egennytta, det vill säga homo economicus, inte är ett biologiskt fenomen utan ett socialt. Om vi intar altruistisk eller individualistisk attityd är resultat av omständigheter som vi kan besluta om i demokratisk ordning.

Som före detta Macronröstare vänder sig Glucksmann nu mot den franske presidenten, som han menar sitter i storfinansens knä. Ett paradexempel var när jaktlobbyn i augusti i år beviljades förmåner utan att miljöministern, den partilöse miljöaktivisten Nicolas Hulot, var tillfrågad. Denne avgick då, vilket bidragit till Macrons låga opinionssiffror.

Glucksmann citerar Hegels tes att stater behöver krig som sammanhållningskitt, men konstaterar att traditionella krig är obehövliga eftersom ”vi redan är i krig, mot vår miljö”. Men det vill demokratiska politiker inte erkänna. De producerar ständigt nya motstridigheter, typ miljötoppmötenas åtaganden samtidigt som de vid WTO-förhandlingar kommer överens om fortsatt slöseriinriktad business-as-usual. Men, säger Glucksmann, inget händer om inte Total, Exxon och Monsanto känner ett damoklessvärd över sina huvuden. Och detta svärd kan bara höjas av den politiska makten.

Socialt kontrakt

Glucksmann avrundar med ett fempunktsprogram för ”ett nytt socialt kontrakt” som i början av november i fjor utmynnade i bildandet av ett nytt politiskt parti för vilsna rödgröna, La place publique.

1. Demokratin måste bli participativ (= gräsrotsdemokrati). Glucksmann ger exempel från en förort till Strasbourg, Kingersheim, där borgmästaren drar in medborgare i beslutsprocessen genom lottdragning, för att alla ska representeras. För staten föreslår Glucksmann en ”folkkammare” som väljs som vanligt, men en senat som utses genom lottdragning.

2. Basinkomst och obligatorisk samhällstjänst, som ett sätt att ge alla försörjning i en tid då robotisering onödiggör mycket klassiskt arbete. Men också som ett sätt att skapa jämvikt mellan rättigheter och skyldigheter. Basinkomst tas numera på allvar i länder som Finland och Kanada. Och i Sverige har vi ju skapat en grundval för samhällstjänst genom den återinförda värnplikten. Om den inte ska bli ett hån mot den lilla minoritet som inkallas, måste den utvidgas till alla och då måste förstås icke-militära uppgifter inkluderas.

3. Åtskillnad mellan offentligt och privat, bland annat genom tuffare åtgärder mot lobbying och längre karenstider för övergångar från politik till näringsliv.

4. Tydlig befogenhetsfördelning lokalt/nationellt/europeiskt. Glucksmann är kritisk mot EU, men samtidigt emot upplösning eller franskt utträde. Lösningen är demokratisering, eftersom EU överlag är lagom nivå för klimat- och miljökrisens behov av gränsöverskridande regelverk.

5. Det behövs nya och högre skatter för miljön och den sociala rättvisan, till exempel miljö-, kött-, reklamskatt, men också krig mot skattefusket vilket i Frankrike kostar statskassan 30 gånger så mycket som bidragsfusk. Med stöd av Machiavelli understryker Glucksmann att skatters uppgifter är att ”hålla det allmänna rikt, det privata fattigt”.

Förnyelse och erfarenhet

Glucksmann vill återuppliva genuin fransk republikanism. På sätt och vis är det inget nytt han kommer med. Det mesta har länge varit grundtankar för rödgröna rörelser och partier. Och redan 1968 fick Sveriges socialdemokrater sitt bästa valresultat i fredstid (50,1 procent) med parollen ”Ökad jämlikhet”. Men ibland måste gamla sanningar utsättas för brutala återupplivningsinsatser för att inte försvinna ur människors minnen. Därför är det ett angeläget budskap Glucksmann förmedlar om hur ”tomhetens barn” ska kunna utvecklas från inåtvända egocentriker till samhällsbyggande medborgare. Och kanske kan hans nya rödgröna parti bli en samlingspunkt för alla de vilsna vänner av miljökamp och social rättvisa som stödde Macron för att stoppa Le Pen, men som nu är besvikna och längtar efter ett trovärdigt alternativ.

Både i Frankrike och Sverige har gröna partier ägnat tid och energi åt koalitionsregerande. De konkreta resultaten har varit viktiga, men opinionsmässigt har både Les Verts och Miljöpartiet haft svårt att hävda sig. Friska tankar behövs. Alla Glucksmanns idéer finns någonstans i de etablerade gröna partiernas byrålådor. Det är hög tid att damma av dem. Glucksmanns bok och nya parti är en påminnelse om att om de ”gamla” gröna partierna inte återknyter till sina radikala rötter kommer de obevekligt att överflyglas av nya partier. Det behöver förstås inte vara fel. Men det är inte heller fel om förnyelse kan förenas med erfarenhet. Därför borde både Les Verts och Miljöpartiet lyssna noga på Glucksmanns budskap.