Vad innebär det att vara kristen? Är det att kunna redogöra för vad som står i Matteus 10:34, eller att veta i vilken del av Bibeln ”Fader vår” står, eller kanske hur många de heliga sakramenten är?

Nej, rimligen finns det massor av personer som ser sig själva som kristna och som inte på rak arm kan svara på något av ovanstående. En del frågor, som den om sakramenten till exempel, kan dessutom ha olika svar beroende på om en bekänner sig till den protestantiska, katolska eller ortodoxa kyrkan.

Ändå är just det här exempel på frågor som har använts av Migrationsverket i syfte att avgöra om asylsökande som uppger att de har konverterat till kristendomen talar sanning eller ej. De senaste veckorna har ett test som heter ”Är jag kristen?” florerat i sociala medier. I det här testet kan en själv få besvara ett urval av Migrationsverkets frågor och sedan få ett resultat. Om en får över 60 procent blir en ”godkänd”. Jag har de senaste dagarna sett hur massor av personer delat sina resultat i testet. Flera av dem har varit verksamma inom kyrkan, studerat religionsvetenskap eller varit kristna sedan barnsben. Ingen har vad jag kunnat se fått över 60 procent.

Det finns förvisso en del problem med det här testet. Ett problem är att det är lätt att få intrycket att det är Migrationsverkets egna test som någon bara kopierat. Så är inte fallet, Migrationsverket säger själva att de inte har några tester för konvertiter. Det finns därmed inte heller någon specifik nivå som en måste uppnå för att få godkänt. En skulle också kunna misstänka att pastor Micael Grenholm, som har utformat testet och som länge har varit kritisk till Migrationsverkets kunskapsfrågor, har valt ut det mest svåra och absurda han kunnat hitta för att väcka reaktioner.

Men frågorna i testet är ändå exempel på riktiga frågor som Migrationsverket använt sig av, trots att de i flera år fått kritik för sitt alltför stora fokus på ren kunskap. I uppsatsen ”Asylsökande konvertiter och myndigheternas katekesförhör” hänvisar författaren Jakob Svensson till ett uttalande av Migrationsverket där de säger att de ”inte ska genomföra husförhörsliknande utredningar”. Trots det påminner vissa frågorna just om gamla tiders husförhör.

Det kan säkert finnas situationer då det är berättigat att fråga om specifika detaljer i en text, men Svenssons uppsats visar att Migrationsverket i väldigt många fall har lagt alltför mycket fokus på detaljer och inte tagit in de sociala och känslomässiga aspekterna av religion, som för många konvertiter kommer före de analyserande och teoretiska kunskaperna. Att ”tro” är någonting annat än att ”kunna” eller att ”känna till”. Att hävda att kristna måste känna till vissa begrepp eller ha kunskap om specifika traditioner är exempel på en förlegad religionssyn, menar Svensson.

Rätten till asyl handlar om rätt till skydd och därför borde det centrala vid Migrationsverkets bedömningar vara vilka risker den asylsökande löper om hen skickas tillbaka till hemlandet. I till exempel Iran och Afghanistan är det förenat med livsfara att vara kristen. Vid bedömningarna läggs en del fokus på om den asylsökande kommer att missionera eller på andra sätt utöva sin kristna tro efter att hen har skickats tillbaka eller om det finns material i till exempel sociala medier eller andra markörer som tyder på att personen är kristen. Det är begripligt att den bedömningen görs, och bättre än att fokusera på faktakunskaper, men egentligen borde inte heller det spela någon roll. Enligt de lagar som Migrationsverket grundar sina beslut på ska ingen behöva känna sig tvingad att dölja sin tro för att undvika att bli förföljd.

För ungefär en månad sedan kom ett nytt rättsligt ställningstagande från Migrationsverket som enligt dem själva ska ge bättre förutsättningar för beslut i konvertitärenden. Men fortfarande anser många som verkar inom kyrkan att Migrationsverket inte har insett att en kan praktisera religion utan speciellt stora teoretiska kunskaper. Dessutom tillmäts inte präster och pastorers intyg särskilt stor betydelse, trots att dessa i många fall känner den asylsökande bättre och har betydligt större kunskap om religionsutövning än Migrationsverkets handläggare, vars kunskaper ofta är väldigt grunda.

Kanske är frågan i inledningen omöjlig att besvara, för egentligen kan ju ingen annan än du själv avgöra om du är troende. Men så länge vi har en asyllagstiftning som bygger på att den asylsökande ska kunna bevisa varför hen behöver skydd vore det i alla fall önskvärt om Migrationsverkets handläggare ägnade mer tid åt att värdera de faktiska skyddsgrunderna och mindre tid åt föråldrade läxförhör.