Det har länge varit känt att Europa och stora delar av Asien skakades av kraftiga klimatförändringar i mitten av 500-talet efter Kristus. Som en följd av detta genomgick många samhällen och stater väldiga omvandlingar. Hela imperier gick under, andra kom i deras ställe. Temperaturerna föll över hela norra halvklotet. Kylan höll sig kvar i flera decennier, ända fram till mitten av 600-talet.

Det hela började år 536. Då svepte en mystisk dimma fram över världen. Under ett och ett halvt år var solens sken mycket svagare än normalt. Temperaturerna på sommaren sjönk med i genomsnitt 1,5 grader och de följande tio åren blev de kallaste sedan 2 300 år tillbaka.
I Kina föll snö mitt i sommaren, jordbruket havererade och människorna svalt. På Irland talas i skrifterna om åren 536-539 som åren då inget bröd fanns.

Miljontals döda
Sedan drabbades människorna av pesten. Den kom till Konstantinopel, huvudstad i det bysantinska eller östromerska riket, år 541 – sannolikt från Afrika. Den bysantinske kejsaren vid denna tid var Justinianus I och pandemin kallas därför den justinianska pesten. På kort tid dog uppemot 50 miljoner människor, stora delar av befolkningen i Europa och Asien.

Sammantaget var denna tid sannolikt den mest förödande i mänsklighetens historia, till och med värre än digerdöden 1347-1351 och spanska sjukan 1918-1920. Både det bysantinska riket och den andra stormakten i regionen, det persiska riket, försvagades.

Det kan ha underlättat för araberna som i början av 600-talet på kort tid erövrade Nordafrika och nästan hela Mellanöstern. Perserriket gick under helt och hållet. Det bysantinska riket överlevde men krympte dramatiskt i storlek.

Historien förändras
Köldvågen förändrade med andra ord den mänskliga historien i grunden. Men varför inträffade den just 536, och vad var den utlösande orsaken?
Svar: tre massiva vulkanutbrott på Island. Det första, 536, följdes av ytterligare två, åren 540 och 547.

Det framgår av en ny studie. Forskarna, ledda av historikern Michael McCormick vid Harvard University och glaciologen Paul Mayewski vid University of Maine i USA, har analyserat en 72 meter lång borrkärna från glaciären Colle Gnifetti i de schweiziska Alperna. Borrkärnan är ett kartotek över 2 000 års klimathistoria. Här finns nedfall från sandstormar i Sahara, aska från vulkaner, och utsläpp från mänskliga aktiviteter.
Stoft stängde ute solen

Med hjälp av laserteknologi kunde forskarna slå fast att aska från ett kraftigt vulkanutbrott fallit ner över Europa under våren 536. Den kemiska signaturen antyder att utbrottet måste ha ägt rum på Island. Även de efterföljande utbrotten, som på nytt sänkte temperaturerna i Europa, ägde rum på Island.
Med vindarna fördes askan mot sydost in över kontinenten och vidare bort mot Asien. Partiklarna i atmosfären gav upphov till den ”dimma” som det pratas om i dåtida källor. Stoftet reflekterar en del av solstrålarna som på så vis inte når jordytan.

Forskarna, som publicerar sina rön i tidskriften Antiquity, skriver att klimatet åter blev varmare först framåt 600-talet. Runt år 640 går det att se ett ökat nedfall av bly i glaciärisen, ett säkert tecken på ökad mänsklig utvinning av metaller vilket är ett bevis på att ekonomin börjat återhämta sig. Efter 100 år av köld, svält och dödliga sjukdomar, var det värsta eländet över och människornas framtid såg åter ljusare ut.