Anders Gernandt och George Engström arbetar som volontärer för Jourhavande medmänniska, en av de mest välkända samtalsjourerna i Sverige som förra året kopplade fram 13 000 samtal.

En gång i månaden tar de emot anonyma samtal under ett tretimmarspass, någon gång mellan 21 och 06. De har varit medlemmar i föreningen i flera år och tycker båda att deras insatser gör skillnad – för dem som ringer, men även för egen del.

– De allra flesta uttrycker en tacksamhet och det känns fint att vi är så uppskattade. Det gör vår insats meningsfull, säger Anders och berättar att samtalen ofta handlar om ensamhet och psykisk ohälsa, men även om olika typer av relationsproblem. Självmordssamtal förekommer.

– Många som ringer till oss har kanske inte pratat med någon alls på hela dagen och flera av dessa ringer regelbundet, vi känner igen dem. Vi är den första röst de hör, den första människa de möter den dagen. De händer också att folk ringer för att prata bort en stund och för att ha någon att säga godnatt till. Det behöver inte alltid vara så dramatiskt.

Stor andel äldre

En stor andel som ringer är äldre. Men allt fler unga hör av sig i hopp om att finna någon som orkar och vill lyssna.

– Bland de svåraste samtalen är när unga ringer och berättar att det inte finns en enda människa i deras liv som de kan lita på, säger George, som kan känna sig omskakad och berörd efter avslutat samtal.

Han har noterat att få nysvenskar ringer. Vad det beror på vill han inte spekulera om. Men kanske handlar det om att man inte känner till samtalsjourerna. Eller på att man har andra nätverk omkring sig som gör att behovet att prata med en anonym röst inte uppkommer.

Att sitta i en samtalsjour ställer speciella krav. Man behöver inte vara utbildad inom psykiatri, men man ska ha livserfarenhet, vara empatisk, tålmodig, kreativ och besitta en genuin vilja att lyssna utan att döma – man ska vara en medmänniska i ordets djupaste mening.

Alla som vill bli volontärer för Jourhavande medmänniska intervjuas och de som går vidare utbildas innan de får ta emot samtal. Till skillnad från många andra samtalsjourer kan man ta emot samtal hemifrån och måste alltså inte sitta i en gemensam lokal.

Fyller ett vacuum

Att vara lyhörd, nyfiken och ödmjuk är viktiga egenskaper för en jourhavande medmänniska, menar Anders.

– Vi talar inte om för folk vad de ska göra, för ofta har de redan svaren inom sig. Vår roll är att ibland ställa frågor för att utveckla samtalet eller att bara lyssna och finnas där med vår mänskliga närvaro. Många som ringer är inte ute efter en lösning på sina problem utan vill bara få uttrycka sig och berätta. Lätta på hjärtat en stund.

Han tycker det är viktigt att också kunna ställa raka, kritiska frågor.

– Någon kan ha snöat in sig på ett visst synsätt. Det känns meningsfullt när jag märker att personen, med min hjälp, kan se sin situation med nya ögon!

George och Anders är rörande överens om att samtalsjourerna fyller det vakuum som ibland uppstår när människor upplever att de inte får det stöd de behöver men ändå inte hittar sin plats i samhället. De hamnar lite utanför och har ingenstans där de kan få utlopp för sin frustration. Där kommer samtalsjourerna in och lättar lite på trycket.

– Jag är övertygad om att vi avlastar psykiatrin och om vi inte fanns så skulle självmorden och den psykiska ohälsan raka i höjden. Jag tror att bara vetskapen om att vi finns, att det finns någon i natten att prata med när ångesten blir för stor, har en lugnande effekt på många. Vi är en säkerhetsventil, konstaterar George.

Civilsamhällets insatser

Jourhavande medmänniska är en av flera samtalsjourer i Sverige. Många organisationer erbjuder samtal och numera också chattar. Men det är inte så många som är bemannade nattetid så som Jourhavande medmänniska och Jourhavande präst.

Mind tog tidigare emot samtal på Självmordslinjen nattetid, men har sedan 2017 övergått till att vara bemannade dag- och kvällstid, 06–24. På Minds självmordslinje arbetar 450 volontärer två fyratimmarspass i månaden och man tar emot sammanlagt cirka 25 000 samtal på telefon, chatt och mejl årligen. Men påringningarna är tiofalt fler. En andel av dessa är personer som ringer återkommande. Men det finns också många som inte kommer fram alls och det gäller de flesta stödjourer. Oändligt mycket fler än de som kopplas fram skulle behöva det.

Mind driver även Föräldralinjen och Äldrelinjen samt Mind forum och arbetar – förutom med stödverksamhet – med kunskapsspridning och opinionsbildning.

– Det har alltid varit ett stort tryck hos oss, det är många som ringer och samtalen är ofta svåra, säger Johanna Nordin, verksamhetsansvarig för Minds stödlinjer.

Hon menar att stödverksamheten betyder mycket för personer med psykisk ohälsa och är ett bra komplement till sjukvården. Att det ökade antalet påringningar beror på neddragningar i vården är inget hon vill spekulera om.

– Livet händer för alla, det går upp och ner, men det är inte alltid sjukvård som behövs. Alla drabbas av brutna relationer eller problem på jobbet och då är det viktigt att få ett medmänskligt samtal, antingen med någon på en stödjour eller med en vän. Vi kan i vissa fall vara det första steget mot att söka professionell hjälp, säger hon och understryker vikten av att få sätta ord på sina känslor och att någon verkligen lyssnar.

– Där kommer civilsamhällets insatser in och de är jätteviktiga!

Ungefär varannan till var tredje person uppger i samtalen med Minds stödlinjer att de känner sig väldigt ensamma. Sociala medier kan vara räddningen för många och har gjort att fler hittar likasinnade och därmed känner sig mindre ensamma. Men sociala medier har också en baksida.

– Det är lätt att hitta andra som mår dåligt och det kan i värsta fall bli destruktivt.

Det är en numera vedertagen ”sanning” att ensamheten ökar i samhället. Och frågar man samtalsjourerna så tycks det stämma. Exempelvis Jourhavande präst, som funnits i 60 år, uppger att trycket har ökat över tid och på chatten, som är relativt ny, har ökningen varit hundraprocentig på ett år.

– Det är svårt att veta om folk verkligen mår sämre eller om vi har blivit bättre på att marknadsföra oss. Men säkert är det så att psykiatrireformen som genomfördes för drygt 20 år sedan har bidragit till att behoven har ökat. Fler hamnar mellan stolarna och känner sig övergivna av samhället. Många som ringer till oss har ångest, självmordstankar eller uppger att de är helt ensamma, säger Monika Oscarsson på Jourhavande präst.

Ensamheten ökar inte

Men enligt forskningen ökar inte ensamheten – tvärtom. Carina Mood, professor i sociologi vid Stockholms universitet, menar att det inte finns några tecken på ökad upplevd ensamhet, trots att ensamhushållen blir fler, framför allt i storstäderna.

– De undersökningar som finns frågar olika saker relaterade till ensamhet, till exempel hur ofta man känner sig ensam, om man har någon att tala med om problem, om man har någon som stöd om man blir sjuk, om man har någon nära vän och hur ofta man träffar närstående. Nästan alla mått visar minskande ensamhet över tid, en del visar stabilitet, men inga visar en ökning. Alla internationella jämförelser visar också att Sverige har en låg nivå av ensamhet, både enligt subjektivt upplevd ensamhet och enligt mer objektiva mått på umgänge.

Faktum kvarstår

Carina Mood poängterar emellertid att bara för att ensamheten minskar eller är stabil betyder det inte att den inte är ett problem. Man kan fortfarande tycka att den är för stor, och man kan fortfarande söka sätt att hjälpa de som är ensamma. Nivå och förändring är olika saker.

Faktum kvarstår ändå: samtalsjourerna är mycket betydelsefulla – och i vissa fall räddningen – för många människor.

– Det är samtal som räddar liv och ger tröst när mörkret faller och ångesten kommer krypande. Det goda samtalet ger hopp om tillvaron, säger jourhavande prästen Monika Oscarsson.