Nordstan är ett av Sveriges största köpcenter – men det senaste året har det framförallt varit omskrivet av två anledningar: droger och kriminalitet. I början av november konstaterade polisen att antalet anmälda narkotikabrott på gatorna i och omkring Nordstan ökat från 262 under hela 2015 till hela 665 under de första tio månaderna av 2018. De flesta är överens om att det här är ett stort problem, men när det gäller hur det ska lösas går åsikterna isär.

Det mest radikala förslaget hittills kom troligen GT:s chefredaktör Sofia Dahlström med i september, då hon föreslog att vi kanske borde riva hela Nordstan ”när vi ändå ska bygga om i hela stan”. Nu har GP:s arkitekturskribent Mark Issit kommit med ett ännu smartare förslag: vi tar bort taket! ”Så snart Nordstan slutar vara värmestuga efter stängning kommer helt säkert langarna att sluta uppehålla sig där”, skriver han.

Jag har lite svårt att tolka om Issit är ironisk – men jag är rädd att så inte är fallet. Argument om att vi ska bestraffa droghandlare genom att frysa ut dem är inte helt ovanliga. Det liknar GP:s ledarskribent Jenny Sonesson som kritiserade Skyddsvärnets fantastiska satsning på att dela ut gratis kaffe och smörgåsar i Nordstan med argumentet ”när kriminella är pigga av koffein och mätta av mackor orkar de handla med droger”.

Inte för att jag någonsin har tyckt om att vistas i Nordstans trängsel, men att riva hela komplexet eller ta bort taket löser verkligen inga drogproblem. För det första är det inte bara i själva Nordstan utan även i områdena runt omkring – Brunnsparken, Kanaltorget, Gustav Adolfs torg och området runt Kronhusbodarna – som droghandeln äger rum. Polisen har själva sagt att när de blir mer aktiva i ett område så flyttar langarna till något närliggande område. För det andra är ju inte Nordstan den enda centrala offentliga platsen med tak – tänker sig Issit att vi ska ta bort taket på Centralstationen, Nils Ericsson-terminalen och Arkaden också?

Men även om Dahlströms eller Issits förslag hade löst problemet i stunden så är det knappast en långsiktig eller human lösning. Grundorsakerna till att människor börjar handla med droger är för det mesta sociala och därför behövs det fler sociala insatser som riktar in sig på att hjälpa dem som är på väg att sugas in i droghandeln på ett tidigt stadium.

Enligt polisen är många av dem som säljer droger ungdomar mellan 15 och 25 år, ofta med rötter i Afghanistan, som antingen fått avslag på sin asylansökan eller blivit åldersuppskrivna. De som fått avslag och blivit papperslösa får inte längre några pengar eller något boende från Migrationsverket, drogförsäljningen blir då det kanske enda sättet för en del att få ihop pengar till mat. Som polisen Anders Börjesson uttrycker det: ”De är helt likgiltiga för att vi kommer på dem. De säger: vad ska vi göra då? Vi har ingenstans att vara och kommer sannolikt att bli utvisade. Vi skiter i allt, ungefär. De är inte aggressiva mot andra, möjligtvis inom sin grupp. Men de mår inte bra. Det är tydligt för oss att dessa pojkar befinner sig i en hopplös situation.”

Givetvis har den som säljer droger också ett eget ansvar, men det går ändå att förstå att vissa som fruktar för sitt liv om de återvänder men som heller inte kan få någon framtid i Sverige blir deprimerade och tar till desperata sätt för att överleva. En av orsakerna till drogproblematiken är alltså vårt omänskliga migrationspolitik som försätter många i den här hopplösa situationen.

Att i en sådan här situation börja prata om att vi ska ta bort taket eller sluta ge bort kaffe så att ungdomarna får frysa och kanske slutar sälja droger är både absurt och ovärdigt. Om Dahlström, Issit och Sonesson hade velat hjälpa de här ungdomarna på riktigt, och minska droghandeln, hade de gått i första ledet i alla asylrättsdemonstrationer.

Välkomna in i värmen.