Under julledigheten har jag lyssnat på Hanna Hellquists ”Vinter i P1” (30/12-18) ett antal gånger. Det är så mycket från Hannas vinterprat som jag skulle vilja ta upp i den här krönikan. Hur hon berättar om säckarna med byggdamm och krossat kakel som kantar gatorna i hennes kvarter i Vasastan där lägenheterna är i ständig renovering. Hur hon förklarar att vi inte längre betalar för varans funktion utan för känslan av att konsumera. Hur hennes längtan efter barn grusas av rädslan inför klimatkrisen. Hon frågar sig vad det finns för tröst i väntan på apokalypsen, och jag känner igen mig så oerhört mycket i det hon skriver.

Under sommaren och hösten 2018 har jag upplevt min värsta klimatångest hittills i livet. En förlamande ångest som dessutom förstärkts av nedslående politisk utveckling i Sverige och världen. Som nyutexaminerad efter sju år på universitetet har jag dessutom stått inför helt nya val och prioriteringar vilka till stor del påverkats av tidigare nämnda ångest. Hur ska jag leva mitt liv på ett sätt som gör minst skada och mest nytta här och nu? Jag erkänner villigt att det är en privilegierad ångest, men som Hanna säger i sitt vinterprat är det privilegierat i sig att kunna anmärka på att klimatångest är privilegierat. Om inte vi som lever i samhällen som kostar fyra jordklot per år har klimatångest, vem ska då ha det?

I ett poddavsnitt hösten 2018 luftar Mia Skäringer och Anna Mannheimer sin oro för klimatet och landar i att de vill att politikerna ska sätta gränserna för vad vi människor ska tillåtas konsumera. En bekväm tanke som kanske fungerar i teorin, men som Ylva Lundkvist Fridh skriver i Syre nr 322 dör tron på att politikerna ska lösa klimatkrisen när Trump, Bolsonaro och andra klimatförnekare kommer till makten. Dessutom vill jag återknyta till frågan om meningsfullhet. Om vi, som Hanna beskriver i sitt vinterprat, befinner oss i ett samhälle där en fullt fungerade soffa blir värdelös på grund av för breda armstöd har vi större, rent existentiella problem.

Frågan om vem som bär ansvar för att stoppa klimatförändringarna polariseras ofta mellan individ eller makthavare, och de flesta på vänsterkanten hävdar att det inte är individuella konsumentval som är lösningen. En korrekt analys på många sätt, men i värsta fall riskerar den att motverka gräsrotsrörelser. Som vänstersnubben jag pratade med för många år sen som inte var vegan eftersom han ”ville smälta in och mobilisera massan”, men som ändå mest satt i sitt korridorsrum och navelskådade.

I ett avsnitt av ”En varg söker sin pod” säger Liv Strömquist att hon tror att vi nutidsmänniskor bara längtar efter att få ett livsprojekt att samlas kring. Total strävan att, som Hanna Hellquist uttrycker det, gå från att känna sig som en förtryckande make till att leva i total jämlikhet och symbios med naturen, skulle enligt Liv kunna vara en del av lösningen på klimatkrisen. En sådan rörelse kommer aldrig kunna komma uppifrån utan måste ske i en samverkan mellan gräsrotsrörelser och politiska beslut där det förstnämnda med största sannolikhet kommer föregå det senare.

Det kan hända att den här texten till stor del är självterapeutisk, men jag vill uppmuntra alla att lyssna på Hanna Hellquist i Vinter i P1. Jag har insett att mitt eget sätt att finna tröst och mening är att ägna så mycket tid jag orkar och har råd med åt politik och aktivism, och när någon frågar mig om jag inte känner mig begränsad av att vara vegan och avstå flygresor kommer svaret alltid vara: nej, det är det är just det som gör att livet känns meningsfullt.