Vi lever i en tid då nyanserade, konstruktiva och reflekterande samtal tycks vara en utdöende art. Åtminstone i sociala medier. Ett belysande exempel är reaktionerna på Expressenjournalisten Magda Gads artikelserie om kvinnors situation i Afghanistan. Gad har i ett antal reportage under de senaste månaderna skrivit om situationen för många kvinnor i Afghanistan. Hon har bland annat skrivit om en imam som säger att kvinnor som inte är oskulder när de gifter sig ska straffas med hundra piskrapp, om en tolvårig flicka som gifts bort med en 60-årig man, om kvinnor som får syra kastad på sig eller blir brända och om en familj som tvingas sälja sin ettåriga dotter. Det är fruktansvärd läsning.

Reportagen visar en brutal men tyvärr alltför sann verklighet för ett stort antal kvinnor. Men istället för att fokusera på det stora problemet, att kvinnor i Afghanistan blir misshandlade, bortgifta och så vidare, har en del använt reportagen som slagträn för att smutskasta alla afghaner eller alla muslimer. I kommentarsfälten på Gads Twitterkonto skriver olika användare om att vi i Sverige borde sluta ”sponsra barnlajvare”, någon lägger upp en bild på Mona Sahlin i slöja, någon frågar varför svenska kvinnor ska få en farligare tillvaro och så vidare.

Samtidigt får hon kritik från personer i det motsatta lägret som frågar vad hon vill uppnå med reportagen och som menar att de kommer spä på rasismen och att de därför inte borde skrivas. Jag kan förstå den omedelbara reaktionen eftersom texterna redan har utnyttjats i rasistiska syften och säkert kommer att fortsätta användas så. Men att undvika att skriva om något som är en verklighet för väldigt många kvinnor av rädsla för hur det kan komma att användas tror jag är helt fel väg att gå. Det är viktigt att vi vågar skriva om hur världen ser ut, om vi inte gör det negligerar vi de drabbade och bekräftar indirekt rasisternas nidbild av pk-media som inte vågar skriva om kontroversiella ämnen.

Magda Gad har skrivit ett inlägg på Facebook där hon beklagar att hennes reportage har blivit föremål för ”en inrikespolitisk debatt”. Jag håller med, jag önskar att vi kunde diskutera grundorsakerna till varför det ser ut så här utan att hänfalla till biologiska eller förenklande argument av typen ”det vet man ju att afghaner/muslimer är sådana” och prata mer om hur vi kan hjälpa de som drabbas. Ett positivt exempel är personer som i Gads kommentarsfält har erbjudit sig att skänka pengar för att hjälpa familjen som är på väg att sälja sin dotter.

Istället för att använda reportagen till en imbecill diskussion om huruvida afghaner är ”onda” eller ”goda” borde vi börja fundera mer på hur det här förtrycket har kunnat uppstå och vad vi som medmänniskor kan göra för att hjälpa dem som drabbas. Det handlar om att försöka bistå på plats, men också om att ge stöd och hjälp till dem som tagit sig bort från förtrycket och flytt till andra länder.