Sätt ditt finger så nära mitten som möjligt på en karta över Afrika och Epulu är inte långt borta. Vid en första anblick skiljer sig byn inte nämnvärt från någon av de andra lite större byarna vi passerat. Det lilla samhället är uppbyggt runt den röda jordvägen som på så vis även fungerar som torg och samlingsplats. Där finns ett par restauranger. Till och med några hotell.

Vi lastar ur vår packning eftersom vi ska övernatta i stationens gästrum som ligger idylliskt i en glänta vid Epulufloden, ett stenkast från huvudvägen. De sköra trädkronorna över oss tyngs ned av nyfikna apor och flodens sorl reducerar ljudet från byn. En karismatisk parkvakt, som presenterar sig som Michel, hälsar oss välkomna och meddelar att han kommer att göra oss sällskap i skogen dagen därpå. Och att vi ger oss av tidigt.

Återigen vaknar jag tidigt till ljudet av dånande vatten. Jag går ut i den svala brisen och sätter mig nere vid stranden. Det bruna vattnet krusas av uppstickande stenar och kaskader av tjockt gulkantat skum pressas mot flodbankens slätpolerade klippor. Himlen är fortfarande gryningsgrå och trädtopparna ligger djupt inbäddade i dimma. Det doftar sötvatten. Efter någon timme ser jag Michel komma gående i sällskap av två personer som jag, innan de kommer tillräckligt nära, misstar för barn. De är barfota och klädda i utnötta jeansshorts och kortärmad tröja. De båda männen, som är bröder, håller sig nästan lite blygt bakom Michel men presenterar sig själva som Benard och Abater. Bröderna tillhör mbutifolket, en av Kongos äldsta nomadstammar.

Undanträngd och utsatt minoritet

Uppskattningsvis finns det någonstans runt tjugotusen mbutis kvar i Ituris skogar. En gång i tiden var de regionens enda befolkningsgrupp men sedan bantufolkens stora expansion från Kamerun och Nigeria till söder om ekvatorn omkring 1500 f Kr är Kongos mbuti i dag en undanträngd och utsatt minoritet. Det största hotet mot deras traditionella levnadssätt är tjuvjakt och den illegala gruvnäringen. Många har flytt skogen för att söka skydd och arbete i regionens större städer men de flesta hamnar i flyktingläger och andra temporära bosättningar. Ofta står de allra längst ned i hierarkin och har minst chans till försörjning. En del av dessa småvuxna folk kidnappas för att arbeta eller uppträda i traditionella dräkter i anslutning till turistattraktioner. En företeelse från 1800-talets kolonialtid då man rövade bort vad man nedsättande kallade för pygméer, och skickade dem till Europa och USA där de tvingades uppträda på ”freakshows” eller såldes till cirkussällskap. 

Det enskilt mest uppmärksammade fallet handlar om Ota Benga, en ung mbuti som fängslades av slavjägare. Han släpades kedjad ur skogen, som var det enda han kände till, och skickades att arbeta på en farm. Där upptäcktes han av en amerikansk affärsman som rest till Kongo för att hitta något exotiskt till det stundande St Louis World’s Fair. Han köpte Ota Benga för ett par kilo salt och ett bylte trasor. Ota Benga, med sina spetsslipade tänder gjorde omedelbar succé. Alla ville få sig en skymt av den vilda mannen från Afrika med de rovdjursliknande  tänderna. Efter utställningen tilläts Ota Benga att resa tillbaka hem men efter att hans fru dött återvände han till USA där han slutligen hamnade på Bronx Zoo – och ställdes ut tillsammans med aporna. Ota Benga tog senare livet av sig med en stulen pistol.

En främmande värld

Benard och Abater ingår i Mangobofamiljen, ett jägar- och samlarsläkte som vi ska tillbringa natten hos. Nu tillstädes för att visa vägen till deras, vad de själva refererar till som, jaktläger. Vi kränger på oss ryggsäckarna och formerar oss i ett led där Benard, efterföljd av Michel, tar täten. Vår grupp har på morgonen utökats av ytterligare två parkvakter som ska göra oss sällskap ut i bushen. Vi marscherar, med mig och Nelson någonstans i mitten av troppen, ut mot huvudvägen och svänger österut. Vi korsar floden över en rostig gammal järnbro med två överlöpande träplankor som markerar körbanan. Några minuter senare viker vi av på en liten dold stig, rakt in i regnskogen. Små gräshoppor flyr undan mina steg i det höga gräset som svallvågorna från bulbstäven på ett fartyg. Efter bara några hundra meter är det som om att kliva in i en främmande värld. Skogen här är sval och tung av droppande fuktighet. Uråldriga träd sträcker sig knakande mot skyn där dess lövverk förtvivlat breder ut sig i sin desperata strävan efter fotosyntes. Endast enstaka pärlor av ljus piercar det massiva taket. Monstruösa trollsländor lyfter med vibrerande vingslag och försvinner bland trädtopparna.

Vanlig säkerhetsåtgärd

Plötsligt hörs det metalliskt klingande ljudet av tre AK47:or som mantlas i en synkroniserad manöver. Jag söker Michels blick och får en lätt nickning till svar. En helt vanlig säkerhetsåtgärd. Vi fortsätter vår vandring och jag får anstränga mig rejält för att hålla tempot med Benard som ljudlöst pinnar på och trots att han även tagit på sig rollen som bärare får han hela tiden stanna upp och vänta in oss övriga. Nelson, klädd i samma läderloafers som i Kisangani, är upptagen med att knäppa selfies vilket skapar långa luckor i ledet till Michels växande irritation. Benard leder oss genom tät snårskog och banar väg med en urskogskniv som kallas pangas. Vi hoppar över bäckar och vadar i träsk. Där vattendragen är för breda har de byggt broar av handledstunna grenar som sedan länge svartnat i skogens oupphörliga väta. Bakom mig halkar någon men jag är för fokusera på den hala övergången för att vända mig om.

Efter en timme stannar vi för vattenpaus. Jag känner hur svetten rinner mellan skulderbladen och slår mig flåsande ned på en sten. På en kvist i buskaget bredvid kryper en tusenfoting, tjock som ett stolsben, som helt orädd riktar sina känselspröt mot mig som för att undersöka hur den lämpligast skulle kunna klättra ombord. En av de yngre parkvakterna tar mig strängt under armen och drar mig bort från stenen. Han pekar på någonting på marken som jag först misstar för en pinne men sen inser, när mina ögon hunnit fokusera, är en rad afrikanska armémyror. Jag tar ett snubblande steg bakåt och börjar frenetiskt borsta av mina byxor. Armémyran är ytterst fruktad av kongoleserna.

– Men värst är elefantfästingen, säger Michel allvarligt. Det värsta med att spåra elefanter är fästingarna de lämnar efter sig. De äter sig så långt in i huden att de måste brännas bort med glödande kol.

Inte en spik har använts

En halvtimme senare ekar skogen av två kraftfulla trumslag. Det är Abater som vikt av mot ett gammalt ihåligt träd som han nu använder för att meddela att vi befinner oss i lägerområdet. I nästa sekund fylls hela dungen av glada tillrop och det är först då jag ser att det kommer människor ur buskagen. Shaban, stammens hövding och den äldsta av Mangobobröderna, kommer fram och  hälsar oss välkomna. Han är barfota, bär käpp och är klädd i en smutsvit skjorta som når honom till knävecken. På huvudet sitter en röd keps med texten Honolulu i vit brodyr. Runt halsen dinglar en amulett framställd av något som påminner om kastanj. Shaban leder oss till en liten glänta femtio meter längre bort. Ett trettontal runda hyddor av palmblad, upprättade i en oval cirkel, med ett ensamt träd i mitten utgör familjen Mangobos hem. Det finns någonting paradoxalt över scenen. Gläntans invånare bär huvudsakligen västerländska kläder. Trådslitna och, av skogens nedbrytningskraft, missfärgade till kamouflage men ändå moderna. Hyddorna däremot präglas av enkelhet. Inte en spik har använts. Ingen betong eller bearbetad träskiva. Ingenting som överhuvudtaget länkar samman boningarna med vår del av världen. Det är ett samhälle byggt i djungeln, av djungeln.

Mbuti är ett nomadfolk och har traditionellt sett flyttat från läger till läger för att jaga och samla. Genom att inte stanna på samma ställe ser de till att marken inte utrotas på vilt samtidigt som de förhindrar parasiter och skadedjur från att invadera och sprida sjukdomar. Men familjen Mangobo har inte flyttat på flera år. Något som det hårdtrampade jordgolvet mellan hyddorna bekräftar. Shaban förklarar, med Nelson som tolk, att de är få i dag som endast lever på vad skogen har att erbjuda. När det närmar sig lågsäsong för jakten tar de som kan arbete i byarna. Men mbutifolket är också samlare. Vildhonung är skogens guld och när årstiden tillåter skörd är det vanligt att grupperna delar upp sig i flera mindre enheter som sedan sprider sig över stora ytor i skogen för att samla. Detta är också en effektiv konfliktlösningsmetod då de låter sära på bråkmakare och personer som ligger i tvist med varandra under flera månader åt gången.

Alltid någon som sjunger

Mbutifolket betraktar skogen som helig. För dem är skogen allt och de talar om den med stor vördnad och kärlek. Inte ens mörkret skrämmer mbutifolket, för ingenting som skogen för med sig kan vara dåligt. Om någonting hemskt inträffar, till exempel om lägret drabbas av en nattlig myrinvasion, så beror det på att skogen sover. Då sjunger de för att väcka den igen.
En lite större eld i lägrets mitt utgör själva navet i gruppens sociala liv. På egentillverkade små stolar runt brasan tillbringar, huvudsakligen, männen större delen av dagen. De röker, dricker palmvin, skrattar och äter. Sång är en stor del av mbutifolkets liv. Vid varje given tidpunkt är det alltid någon som sjunger och som på en given signal stämmer sedan resten av lägret in.

– Vi sjunger för att göra skogen glad, berättar Shaban.

  Flickorna hjälper mödrarna att mala cassavarötter i jättelika mortlar. Ett par äldre pojkar förbereder näten för eftermiddagens jakt. Samarbete är väsentligt för god jaktlycka. Mbutifolket jagar genom att fläta samman ett flertal nät som de sedan spänner i en vid båge som sträcker sig upp till ett par hundra meter. Männen placerar sig därefter bakom nätet med pilbågar och spjut medan kvinnor och barn bildar skallgångskedja och driver på villebrådet från andra hållet genom att föra oväsen.

Dags för jakt

Benard fiskar upp en glödande kolbit ur elden som han omsorgsfullt emballerar i ett palmblad. Det är dags för jakt. Kolen tas med för den ritualmässiga elden som tänds under ett träd innan mbutifolket ger sig ut för att jaga. Röken, som stiger tjock längs trädstammen, är en vädjan till skogen om att assistera dem i jakten. Och att den inte ska brusa upp om de tar något ifrån den.

Därefter passerar vi var och en genom röken i en reningsprocess.
I dag har vi dessvärre inte skogen med oss och efter fem misslyckade försök bestämmer Shaban att det är nog. Vi återvänder till lägret och slår oss ned runt elden. Shaban tänder en cigarett. Han slickar på den för att den ska brinna längre. Det finns något oregelbundet i hans ögon som gör det svårt att möta hans blick. Han talar med gester eftersom ordförrådet inte räcker till för allt han har att säga.

– Ibland kommer folk hit och kräver att få se ägandebevis. De säger att vi ockuperar marken olagligt när vi inte kan ge dem någonting. Vi har inga rättigheter och är hela tiden rädda för att bli bortkörda som så många andra blivit.

Ur buskaget kommer två mbutipojkar med ett kärl de tillverkat av blad. I botten av behållaren krälar larver, krabbdjur och sniglar – uppsvällda på gränsen till det groteska. Fångsten är resultatet av en dags samlande och ska säljas nere i byn.

Trädtaket hänger regntungt. Mörkret faller snabbt och reducerar arbetsamt skogens rum till det enda existerande, och ett tiotal – av elden upplysta – ansikten. Vi serveras ris och vita bönor på udda porslinstallrikar som Michel haft med sig. Efterrätten består av kalla safthala persikohalvor som vi under tystnad turas om att fiska upp ur en bucklig konservburk med bortskrapade etiketter. Det fräser från elden när lågorna jagar vattnet ur det regnskogsfuktiga virket. Efter måltiden tillreder vi svart, starkt snabbkaffe som vi dricker ur samma buckliga konservburk.

Sprakande gnistor yr upp mot himlen

Från en hydda någonstans i mörkret sprider sig sång. En trumma sluter upp och sedan är dansen igång. Hela lägret förenas i en kollektiv koreografi runt den stora elden. Det pågår i timmar. Benard fördelar omsorgsfullt det sista förrådet av palmvin som både barn och vuxna tar för sig av. Dansen blir allt mer intensiv. Allt mer onykter. En kvinna faller till marken i spasmer och vrider sig som besatt. Hon bärs in i en hydda. Festen fortsätter. Varje gång rörelserna stannar av och sången tonar bort tror jag att det väl ändå måste ha varit avslutningsstycket. Men så kastas ytterligare ett vedträ på elden och nya kaskader av sprakande gnistor yr upp mot den svarta natthimlen medan någon tar ton på nytt. Dansen visade inga som helst tecken på att ta slut så till sist drar jag mig undan och somnar till trummornas sövande takt.

Vägen tillbaka är lång

Det är fortfarande mörkt när jag kravlar mig ur tältet nästa morgon. Till min förvåning sitter medparten av Mangobomännen fortfarande runt elden och röker i tysthet. I hyddöppningarna uppenbarar sig gäspande nyvakna barn som stryker sömnen ur ögonen. En efter en vacklar de bort över lägerplatsen till elden och finner värme i fädernas famnar. Vi börjar packa i mörker. Vägen tillbaka är lång och vi måste än en gång ge oss av tidigt. 

Benard och Abater leder oss åter genom kompakt djungel. Jag imponeras igen av hur smidigt de rör sig genom terrängen. Ljudlöst, kvickt och barfota. Det syns att skogen är deras rätta element. 

Vi når så småningom stationen där en sömndrucken Eli halvligger i framsätet på bilen. Benard och Abater hjälper oss att packa in våra väskor och vandrar sedan tillbaka in mot skogen. Jag följer dem med blicken tills djungeln helt osentimentalt öppnar sig och slukar dem.

Vi säger våra farväl till Michel och de andra parkvakterna och kör västerut. Hemresan känns som vanligt mycket kortare och efter en ganska händelsefattig färd når vi under eftermiddagen provinsen Tshopo. Vi passerar en konvoj överlastade kärror. Svettiga pojkar pressar svällande lass med kål framför sig. Centimeter för centimeter. Barfota utan vatten under den skoningslösa solen.

De är på väg till Kisangani för att sälja på marknaden, berättar Nelson.

– Det är ju 150 km till Kisangani, och de rör sig knappt framåt. Det kommer ta dagar, säger jag.

– Kanske veckor, rättar Nelson. 

Jag frågar honom hur mycket pengar de tjänar.

– 20 dollar eller så. Om de har tur får de behålla hälften efter att de betalat alla soldater längs vägen. 

Pojkarna vinkar glatt när vi kör förbi.

Kisanganis myller

Trots att vi bara varit ute i bushen ett par dagar är det överväldigande att  komma tillbaka till Kisanganis myller. Klingande drickaförsäljare, släggor och spadar som hamrar mot blöt cement, tutande motorcykeltaxis som nästan i sidled navigerar sig över de gropiga gatorna. Innan jag somnar den natten tänker jag på alla möten. På kongolesernas förmåga att uthärda och deras outsinliga framtidsoptimism. Det hjärtskärande i insikten om att bättre tider förmodligen fortfarande är väldigt långt borta.

Få afrikanska nationer står inför en så oskriven framtid som Kongo. Kommer ytterligare konflikter blossa upp och slita det redan så sargade landet i stycken? Eventuellt. Kommer Kongos enorma naturresurser någonsin användas för att lyfta folkmajoriteten ur fattigdom? Man kan bara hoppas.

När bikuporna droppar av vildhonung

I oktober 2016 meddelade president Joseph Kabila att presidentvalet, som var planerat att hållas i november samma år, skulle skjutas upp till 2018. Efter medling av bland annat katolska kyrkan i samband med de efterföljande, mycket blodiga, oroligheterna gick Kabila till sist med på att hålla nyval under hösten 2017 istället. När tiden var inne sköts det återigen upp. Nu har dock landets valmyndigheter och politiska ledning beslutat att presidentval ska äga rum den 23 december i år.  Många hävdar dock att avtalet är skört och presidentens trovärdighet låg. Under ytan har protesterna redan börjat bubbla och en hel kontinent håller andan när Kongo närmar sig kokpunkten.

För mbutifolket i Ituris regnskog fortsätter dock livet som det alltid har gjort. Som det har gjort i tusentals år. Runt elden hos familjen Mangobo handlar samtalen fortfarande om jakt, och i skymningen ekar gläntan av trummor och dans. När bikuporna droppar av vildhonung framåt våren samlar de så mycket som de kan och säljer i byn. Och om skogen somnar, då sjunger de för att väcka den igen.