Att peka ut möjliga gärningsmän och vittna är något många drar sig för, särskilt i socialt utsatta områden. Det finns en rädsla för att råka illa ut om man samarbetar med rättsväsendet, visar undersökningar.
Förtroendet för rättsväsendet är generellt sett något mindre i socialt utsatta områden (52 procent) än i övriga urbana områden (57 procent). Det visade Brottsförebyggande rådets rapport om utvecklingen i socialt utsatta områden i urban miljö som presenterades i somras. I de socialt utsatta områdena var också andelen som utsatts för brott mot person högre. Och upplevelsen av brott nära inpå kan påverka benägenheten att samarbeta med rättsväsendet.
– Det finns en väldigt synlig brottslighet i de här områdena. Man kanske ser den öppna narkotikahandeln, bilbränder, omfattande nedskräpning, det förekommer skjutningar i närområdet, vilket påminner om att det finns en väldigt påtaglig brottslighet där, säger Johanna Skinnari, utredare på Brå, och fortsätter:
– Kriminella med skrämselkapital är ingen teoretisk konstruktion, utan något man stöter på i sin vardag.
Johanna Skinnari var projektledare för en annan rapport, som undersökte relationen till rättsväsendet i socialt utsatta områden. Där genomförde man bland annat enkätintervjuer med nära 1 200 boende i två särskilt utsatta områden.
– Det vi såg var att är det en akut situation är de flesta benägna att ringa polisen. Men att peka ut personer och vittna, det är man mindre benägen att göra om man inte själv är drabbad av brottet, säger hon.
Förutom rädslan att råka illa ut fanns även förklaringar som att rättsväsendet inte kan skydda vittnen. En del nämnde att ”man pratar inte med polisen här”, utan man lär sig att inte tjalla.
Samtidigt märkte utredarna att det finns några få berättelser om rykten som gått om att någon råkat ut för repressalier för att den vittnat.
Men flera hundra boende refererar till exakt samma exempel.
– Det tyder på att det inte finns hundratals berättelser, men den som finns blir väldigt påtaglig då den får stor spridning, och den påverkar i alla fall bilden av riskerna.
Brå genomför nu en fortsatt utredning om tystnadskulturer och övergrepp i rättssak. I den ska man bland annat försöka reda ut vilka mekanismer som gör att människor är tysta, och om det finns åtgärder som kan få människor att våga samarbeta mer med rättsväsendet.
– Vi söker kontakt med brottsoffer och vittnen och frågar dem ”varför var du tyst?”, ”när valde du att prata?”, ”vem vågade du prata med?”. ”Hade någon kunnat göra något för att underlätta för dig att prata med polisen?” säger Johanna Skinnari.
