Liza Blomfagra visar plakat med fotografier av grisar från djurtransporterna. Hon har själv tagit bilderna under de fredliga manifestationerna, eller vigils som de kallas. Hon brukar åka hit tre gånger i månaden för att bevittna de liv som går förlorade i industrin. Under det varmare halvåret åker hon hit oftare. Omkring tio aktivister brukar göra henne sällskap, men ibland åker hon hit själv.

– Jag behöver egen tid med grisarna. För mig känns det bra, då kan jag tillåta mig att vara känslosam. Jag kan släppa organisatörsrollen, berättar hon.

Skåne Pig Save

Hon är organisatör för Skåne Pig save som etablerades för två år sedan. Skåne Pig save är en av nio grupper i Sverige som är en del av den internationella djurrättsrörelsen The Save movement, som sträcker sig över fem kontinenter med närmare 600 grupper. Som organisatör ansvarar Liza Blomfagra bland annat för att ordna vigils. Hon ser till att allt går lugnt till och finns där som stöd för deltagare när det blir känslosamt.

– Det är många som påverkas starkt av mötet med grisarna, säger Liza Blomfagra.

En vigil brukar pågå i omkring fyra timmar och en vardag är det mellan tio och fjorton bilar som passerar. Om det blir ett möte med grisarna beror mycket på tur.

– När vi ser en slaktbil trycker vi på trafikljuset så att det ska växla om till rött, så det beror på hur väl bilen matchar med rödljuset. Bilen brukar stå stilla i fem till tjugo sekunder.

Under tiden filmar de för att dokumentera grisarna och en del sträcker fram händer till hälsning och möts av trynen till svar.

– Grisarna är väldigt nyfikna. Jag har varit med om en gris som försökte sträcka fram trynet mot handen, men som inte kom fram. Jag tror att det låg en gris i vägen och att den inte ville trampa på sin kompis, berättar Liza.

Hon har också sett att många grisar verkar uppskärrade och oroliga.

– De kan ha märken efter slagsmål, som rivmärken och tuggmärken. En del sover och en del hyperventilerar, medan en del kommer fram och är väldigt nyfikna.

Miljoner slaktas varje år

När trafikljuset växlar om till grönt igen svänger bilen in på slakteriets område.

– Att se hur de försvinner in i mörkret och att inte kunna göra ett skit, det känns som att svika dem. Snart ska de in i gaskammaren och här står jag och ser fånig ut med en skylt, säger Liza uppgivet.

Varje vardag slaktas omkring 3 000 grisar här. En gris som avlas för slakt slaktas när den är omkring 6 månader och väger drygt 100 kilo. Totalt slaktades runt 1 972 700 grisar i Sverige, enligt jordbruksverket, från januari till och med september i år. I Jordbruksverkets marknadsrapport står det att en svensk förbrukade i snitt 85,5 kilo kött under 2017, vilket innebär att ungefär halva vikten har hamnat i personens mage, efter att ben och senor har rensats bort. Mellan 2016 och 2017 minskade dock förbrukningen med 2,2 kilo per person, något som tros bero på att fler valt vegetabilier. Liza Blomfagras dröm är att människor ska sluta äta djur.

– Jag vill att färre grisar ska födas upp och att de inte alls ska födas in i den här industrin.

Djuraktivist sedan 80-talet

Hon slutade själv äta kött så fort hon insåg vad det var som låg på tallriken.

– Mina föräldrar matade mig med djur men jag fattade inte det. Jag har inte haft föräldrar som har upplyst mig om vad jag ätit, men så fort jag förstod har jag valt att inte äta djur.

Hon tycker att ifall man inte agerar mot något som är fel, så är det som att godkänna beteendet.

– Är man tyst, så håller man med. Hon har varit djuraktivist sedan 80-talet. Det aktiva engagemanget pausades i och med att hon fick barn. När de flyttat hemifrån, ville hon bli aktiv igen.

– Jag valde att engagera mig i Save för att det är ett nytt och effektivt sätt att komma offren nära. Vi möter offren öga mot öga.

Att fokuset hamnade på just grisar berodde på att hon haft minigrisar.

– Det är ingen skillnad på en minigris och en gris, eller en hund och en gris. Varje gris ser olika ut, de har olika personligheter, de visar kärlek och de löser problem. De är väldigt smarta.

Hon ler och berättar om Rålle och Elvira, två minigrisar hon haft.

– De brukade välta badkaret med vatten i hagen för att få en gyttjepöl, även om de redan hade en pöl som jag hade ordnat åt dem. Men jag vet inte, den de gjorde blev väl bättre.

Hon skrattar till.

– De var tvungna att samarbeta för att kunna välta badkaret, de klarade det inte på egen hand. De är väldigt charmiga och roliga djur.

”Jag vill synliggöra dem”

Enligt en opinionsundersökning som Novus har gjort på uppdrag av Djurens rätt kan 36 procent av svenskarna tänka sig en jul utan julskinka. Bland åldersgruppen 18–29 år kan varannan person tänka sig att hoppa över julskinkan. Enligt organisationen Svenskt kött äter en svensk under julen omkring ett kilo julskinka.

– De flesta äter ju julgris, säger Liza. Hon tystnar innan hon fortsätter. Jag kan mycket möjligt ha rört vid några av dem som hamnar på julbordet, när de passerat här, säger hon.

Genom att dokumentera med foto och film och sprida det hon vittnar under vigilen, vill Liza Blomfagra belysa de liv som går förlorade, som annars ofta befinner sig långt bort från konsumenternas synfält.

– Jag vill att offren i de här bilarna som inte ska bli sedda, blir sedda. Jag vill synliggöra dem och låta deras röster höras. Alla har rätt till sitt eget liv. Ju fler som ser djuren som individer, ser deras ögonfärg och deras personliga utseende, kan väcka eftertanke. Vill de vara delaktiga i detta massdödande?