”In the crowd of people On the subway trains No one looks into your eyes”
Det sjunger Broder Daniel i sin låt Cruel town från 2003, en verklighet många säkert känner igen sig i – den anonyma och ensamma storstaden har genom åren skildras i många verk. Redan år 1903 beskrev Georg Simmel hur individens medvetande påverkas i det allt jäktigare moderniserade samhället. Som följd av ständigt föränderliga yttre stimuli i storstaden, där mer energi krävs för att bearbeta intrycken, blir individen känslomässigt avtrubbad och mer rationellt kalkylerande.
För att upprätthålla ordning och anonymitet i städer demonstrerar främlingar i nära anslutning till varandra att de är medvetna om varandras närvaro. Istället för att stirra eller ignorera andra, görs en diskret och fridfull avsökning i syfte att nå en neutral interaktion. Denna hövlighetsprocess kallade Erving Goffman civil inattention. Risken med beteendet, menade han, var att känslor av ensamhet eller osynlighet kunde utvecklas, när ingen längre känner ansvar för andras välmående.
Om ensamheten är högre i städer är däremot inte helt självklart. En rapport från Age UK år 2016 visade dock att så var fallet. Kön och utbildning visade vara helt oväsentligt, inte heller hushållets inkomst eller husdjur gjorde människor mindre ensamma. Det som däremot visades viktigt var storleken på hushållet: ju mindre hushåll, desto högre grad av ensamhet. En sak som är säker är att andelen ensamhushåll har ökat dramatiskt på många håll i världen.
I Europa återfinns högst andel ensamhushåll i Stockholm, där 58 procent lever ensamma. Sociologen Eric Klinenberg, specialiserad på urbanforskning, menar dock att det inte går att se ett sådant samband. Snarare är det kvaliteten, inte kvantiteten av sociala interaktioner som bäst förutsäger ensamhet.
Under de senaste tio åren har de nordiska länderna konstant rankats som världens bästa länder att leva i. Det tycks vara lockande. Bland länderna i världen som är bäst på att attrahera högkvalificerade talanger hamnar de nordiska länderna på topp 10. Men tillvaron i paradiset verkar ha en baksida: det är allra svårast att hitta vänner i de nordiska länderna.
I undersökningen Expat Insider 2017 till frågades drygt 13 000 arbetsmigranter i 65 länder om sin livskvalitet. I de nordiska länderna uppgav hela sex av tio att det är svårt att bygga vänskap med invånarna. Nordborna beskrevs av en respondent som privata, stängda och ointresserade av att konversera med nya människor.
I Danmark uppgav 46 procent av respondenterna att deras umgängeskrets i huvudsak bestod av andra arbetsmigranter. Nidbilden av Finland och finnar som tystlåtna visade sig dock inte stämma: 27 procent av respondenterna uppgav att de i huvudsak hade ”lokala vänner”, vilket är väl över det globala snittet på 19 procent.
Varför är det egentligen så svårt att få kontakt med nordbor? Kan det vara som så att vi blivit världsbäst på civil inattention och är det därför vi är så slutna?
Min erfarenhet går snarare i linje med Broder Daniels rader; människor i det offentliga rummet försöker ignorera varandra i allra möjligaste mån. Därmed sätts ordningen, vilken utgör stommen i ett civiliserat samhälle, ur balans. Den ursprungliga meningen av barbar var någon som ansågs vara ociviliserad. I det offentliga rummet är det precis vad vi svenskar är.
