Ordförandelandet Polen tog i veckan över tyglarna i samtalen. Deras delegation beskrivs som underbemannad och det har kallats in förstärkning från bland annat tidigare ordförandeländer, som Frankrike. Uppdraget att bena ut slutkompromisser i de känsligaste frågorna ska också delas mellan två länder, ett från de fattiga länderna och ett från de rika länderna.

Norge har exempelvis ansvaret tillsammans med Singapore att ro hem en kompromiss om reglerna för de frivilliga åtagandena för utsläppsminskningar.

Sverige har inget förhandlingsuppdrag för regelboken. Men Isabella Lövin ska tillsammans med Costa Ricas ledare formulera en slutsats som ska försöka uppmuntra FN-länderna till att höja sina klimatbud innan Parisavtalet träder i kraft 2020. Detta i ljuset av de krav som FN:s klimatpanel IPCC lyft fram i sin 1,5-gradsrapport.

Det ser dock inte ut att bli lätt, då ordförandelandet Polen inte satsat på frågan hittills och det redan i helgen var svårt att enas om att välkomna 1,5-gradsrapporten i ett annat sammanhang, efter protester från Saudiarabien, USA, Ryssland och Kuwait.

Karin Lexén och Caroline Westblom, som följer förhandlingarna för Naturskyddsföreningen, ser flera möjliga vägar framåt i just denna frågan.

– Vi ser det som helt avgörande att få in den här (höjningen av klimatbuden). FNs klimatpanel har gjort det klart att vi har 12 år på oss att halvera utsläppen. Om vi inte förankrar ett krav på höjning av ambitionerna i ett COP-beslut, då blir det svårare och svårare att nå Parisavtalets mål, säger Caroline Westblom.

Hur sköter sig Sverige i förhandlingarna, vad ni har förstått?

– Generellt så har Sverige drivit på. Men ett område där Sverige historiskt – och även nu inom EU – har varit bakåtsträvande är hur vi räknar på kolsänkor och skogen. Vi kan inte se att Sverige lägger in någon pinne i brasan i den frågan just nu, men det är något vi håller koll på, säger Karin Lexén.