Detta Ingmar Bergmanår 2018, då dämonregissören skulle ha fyllt 100 år, har han synts överallt. Jane Magnusson har släppt en uppmärksammad dokumentärfilm om ett år i hans liv, hans filmmanus har getts ut som böcker, det har visats retrospektiv över hela världen och mycket, mycket mer. Så varför ännu en text om Bergman? Är vi inte alla rejält trötta på gubbfan?
Både ja och nej. Jag är personligen ganska trött på myten och legenden Bergman, men jag är konstigt nog inte så trött på hans filmer trots att jag har ägnat det här året åt att se nästan varenda en. För trots att Bergman var en väldigt intressant och färgstark person så är det ju framförallt för filmerna han bör bli ihågkommen.
På söndagseftermiddagar brukade Ingmar Bergman under slutet av sitt liv då han bodde på Fårö gå till sin alldeles egna biosalong och titta på en film. Hagabion i Göteborg har därför under rubriken ”Söndag med Bergman” valt att visa samtliga långfilmer i kronologisk ordning varje söndag under hela året (förutom ett uppehåll några veckor under sommaren). För mig, och säkert för många andra som har gått dit varje söndag, har det varit väldigt intressant att få följa en regissörs gärning under så lång tid. Det som framförallt har slagit mig är kanske två saker:
För det första den stora bredd som filmerna faktiskt har. Bergman förknippas ju ofta med ångest, mörker, religiösa grubblerier och svartsynthet. Allt det där finns förstås i flera av filmerna men det finns också så väldigt mycket mer som jag är rädd att de som bara känner till nidbilden av Bergman går miste om.
Ta bara en sådan sak som att han 1964 regisserade den lättsamma och ganska fjantiga komedin För att inte tala om alla dessa kvinnor för att två år senare ge ut sin kanske mest experimentella film Persona.
Det andra är det stora utrymme som ges åt kvinnor i de flesta av hans filmer. I flera av hans allra bästa filmer som Persona, Visk- ningar och rop och Höstsonaten innehas nästan alla roller av kvinnor. Många år innan Bechdeltestet uppfanns visade Bergman att det går utmärkt att göra filmer med kvinnor som pratar med varandra om något annat än män (något som förstås är självklart i dag, men vi bör komma ihåg hur filmklimatet såg ut på 1950- och 60-talen).
Det finns en romantisk bild av manliga genier som sitter på sin kammare och tänker ut stora verk. Den är förstås tröttsam och
felaktig, i synnerhet när det gäller Ingmar Bergman eftersom filmen i högre utsträckning än kanske någon annan konstform är en kollektiv skapandeprocess. Bergman har förvisso regisserat och skrivit manus till de flesta av sina filmer, men jag vågar påstå att de flesta inte skulle ha varit hälften så bra utan det kollektiv av personer som han omgav sig med i film efter film.
Hit hör förstås fotografen Sven Nyqvist, scriptan Katinka Faragó och skådespelarna Erland Josephson, Liv Ullman, Harriet Andersson, Bibbi Andersson, Ingrid Thulin, Gunnar Björnstrand, Max von Sydow och många fler. Att han så ofta valde att samarbeta med samma personer gör också att filmerna, trots alla sina olikheter, ändå bildar något slags helhet – ett eget universum om man så vill.
Kanske är det också därför som jag tycker så mycket om hans filmer, jag har alltid gillat konstnärer som skapar sin egen värld som jag som besökare kan få kliva in i. Det är ett kargt, mörkt och ensligt universum – men ibland är det faktiskt också förbaskat roligt.
