Varför har ni valt att göra en tolkning av Ingmar Bergmans Scener ur ett äktenskap ur ett barnperspektiv?

– Idén väcktes när jag av en slump såg en intervju med Ingmar Bergman om Scener ur ett äktenskap. Där sa han att det hade varit många indignerade reaktioner över att barnen inte hade skildrats, men att det då hade varit en annan historia. Och jag ville verkligen försöka skriva den historien. Vi ville förskjuta fokus från nedervåningen och vuxenvärlden till övervåningen och barnen helt enkelt. Där tänker vi oss att Eva och Karin överhör och förhåller sig till sina föräldrar på samma sätt som jag och många med mig gjorde under barndomen.

Ni kallar föreställningen för en barntragedi. Hur vågar man bjuda in barn till sådana tunga ämnen?

– Det är så klart jätteläskigt. Men det är samtidigt vår övertygelse att teater måste ta barnets liv och erfarenheter på allvar. Det är just det som begreppet barntragedi, som Suzanne Osten myntade i och med Medeas barn, syftar till. Vi tror också att så länge det finns en grundläggande trygghet i rummet går det att utforska mer smärtsamma ämnen. Igenkänning är superviktigt. Det blir så ensamt annars.

Teater Lea är ju ett nystartat teaterkollektiv. Vad har ni för planer härnäst?

– Det absoluta drömscenariot är givetvis att vi får fortsätta spela Barnens scener ur ett äktenskap och tillslut kanske tjäna pyttelite pengar på det. Vi har även en ny idé som är i embryofasen som vi hoppas får ta form under nästa år. Däremot kommer vi alla tre att sitta med ansökningar till diverse utbildningar inom den allra närmaste framtiden.