HÄLSA Antalet fall av antimikrobiell resistens ökar snabbt och beräknas nu kosta närmare 700 000 människor livet varje år. Men enligt vissa studier kan den siffran stiga till närmare tio miljoner dödsfall per år runt år 2050, samtidigt som kostnaderna för antibiotikaresistensen kan bli skyhöga – om inte världens länder agerar snabbt för att vända utvecklingen.

De växande problemen hänger samman med en oansvarig användning av antibiotika bland både djur och människor, vilket i sin tur lett till att bakterier har kunnat bygga upp en resistens – och i vissa fall har tillgängliga mediciner blivit overksamma.

Läkare varnar för en utveckling där rutinartade operationer skulle bli betydligt farligare och där behandlingar mot exempelvis vissa former av cancer inte längre skulle gå att genomföra.

Antibiotikaresistensen sprids snabbt och är därför ett problem som kräver globala insatser, menar experter.

Alla Världshälsoorganisationens medlemsstater undertecknade 2015 en global handlingsplan för att bekämpa den antimikrobiella resistensen, AMR, men hittills har resultaten varit varierande.

I vissa länder, främst i Europa, har framsteg noterats, medan utvecklingen gått betydligt långsammare i många andra länder. Det har ökat farhågorna för att problemen kan bli särskilt svåra i fattiga länder, vilket i sin tur kan innebära svårigheter att uppnå de globala utvecklingsmålen.

Vytenis Andriukaitis, EU-kommissionär med ansvar för hälsofrågor och livsmedelssäkerhet, men att det krävs ökade insatser.

– Vi behöver ett globalt ramverk för att bekämpa antibiotikaresistensen i alla regioner, och inte bara i Europa. Detta måste hanteras, annars kommer vissa länder inte att uppnå de hållbara utvecklingsmålen, säger han till IPS.

En studie från OECD visade nyligen hur stora problemen är på väg att bli i utvecklingsländer. Antalet fall av antibiotikaresistens är redan nu betydligt högre i länder som Kina och Indien. Studien visar samtidigt att antalet nya fall beräknas öka mellan fyra och sju gånger snabbare i låg- och medelinkomstländer jämfört med i OECD-länderna. I länder där sjukvården redan lider av brist på resurser förväntas antibiotikaresistensen leda till ”enorma” dödstal, i synnerhet bland nyfödda, små barn och äldre.

I en annan studie som lanserades tidigare i år av forskare vid bland andra Princeton-universitetet bedöms den globala användningen av antibiotika bland människor ha ökat med 65 procent under millenniets första 15 år. Detta samtidigt som ökningen i låg- och medelinkomstländer låg på hela 114 procent.

Det har gått flera decennier sedan några nya former av antibiotika togs fram och handlingsplanen för att minska resistensen fokuserar i första hand på preventiva insatser. I satsningen understryks att myndigheter i världens länder måste anta nationella handlingsplaner för att öka kunskaperna och kontrollerna.

I många utvecklingsländer saknas dock resurser inom både sjukvård och djurhållningsindustri, samtidigt som bristfälliga lagar och dålig tillämpning av de regler som finns gör att det förblivit svårt att åtgärda problemen.

Enligt vissa beräkningar dör upp emot 120 000 små barn varje år i Indien på grund av sepsis som orsakats av antibiotikaresistenta bakterier. Två av de främsta orsakerna till att antalet fall av antibiotikaresistens ökar snabbt i landet uppges vara att apoteken säljer läkemedel utan att kräva recept och att infektioner ofta sprids snabbt på överbelagda vårdinstitutioner.

Samtidigt menar vissa bedömare att det är viktigt att befolkningen kan köpa antibiotika utan att avkrävas recept, eftersom det råder en så stor brist på utbildade läkare i stora delar av landet.

Indiska myndigheter har försökt begränsa försäljningen av den antibiotika som kan användas som en sista utväg, när alla andra mediciner prövats utan att ge effekt, men utan tydliga resultat.

Ett annat stort globalt problem är användningen av antibiotika inom djurhållningen. Enligt EU-kommissionen konsumerar livsmedelsproducerande djur 70 procent av antibiotikan i Europa, och en liknande siffra rapporteras även från USA, medan den ligger på över 50 procent i Kina.

Övervakningen av antibiotikaanvändningen i djurindustrin är samtidigt betydligt svårare i fattigare länder.

– Den är extremt svårt att upprätthålla om det saknas riktigt bra lagar och ett kontrollsystem, säger Nedret Emiroglu, som är programchef för Världshälsoorganisationen i Europa, till IPS.

I fattiga länder där det finns regler som ska begränsa användningen av antibiotika är det i stort sett omöjligt för myndigheterna att kontrollera efterlevnaden på grund av bristande resurser. Indien är ett exempel. Där antog regeringen för ett och ett halvt år sedan en nationell handlingsplan mot AMR, men kritiker understryker att kontrollerna i stort sett saknas, eller är ineffektiva.

WHO menar att många medel- och låginkomstländer är i behov av långsiktigt stöd för att kunna bekämpa antibiotikaresistensen.

– Dessa länder behöver finansiellt stöd, säger Nedret Emiroglu.

Hon påpekar att frågan är avgörande, eftersom framgångar i vissa regioner annars kan undergrävas om framgångarna uteblir i andra.

– Antibiotikaresistensen känner inga gränser. Det som händer i en del av världen påverkar även människor i andra delar, understryker Nedret Emiroglu.

Om inget görs finns det en risk för att AMR kan ha en negativ påverkan på den generella utvecklingen i vissa länder. Förlängda vårdtider och ökade risker för komplikationer riskerar att innebära stora påfrestningar på sjukvården i länder där resursbristen redan är stor, samtidigt som dödstalen kan öka och människor livskvalitet försämras.  Ökande antibiotikaresistens innebär att vården blir allt dyrare och i många fattiga länder där patienterna själva får står för kostnaderna kan det leda till att familjer med begränsade resurser faller ännu djupare ner i fattigdom.