DEBATT 2010 var sjukförsäkringen en huvudfråga i valrörelsen. 2014 fanns den också ganska tydligt med i valdebatten. Men 2018 märkes den inte alls. Varför inte?
Visserligen har den rödgröna regeringen tagit bort den ”bortre gränsen” för hur länge man får vara sjukskriven. Men det finns fortfarande allvarliga problem som drabbar människor hårt – många som blivit sjukskrivna nekas sjukpenning. Den allmänna sjukförsäkringen ger inte alls den trygghet som vi borde kunna förvänta oss i ett modernt välfärdssamhälle. Varje parti som värnar om människors trygghet borde ta tag i detta och kräva att de mål och regler som styr Försäkringskassan förändras omgående.
Till det mest akuta hör att sjukpenning inte ska kunna nekas i efterhand för en tid då en person redan varit sjukskriven. Den som blir sjukskriven av sin läkare ska kunna lita på att få sjukpenning fram tills hen får besked om något annat. Det är helt oacceptabelt att den som blivit sjukskriven efter någon månad får veta att hen blir utan sjukpenning för hela den tid som gått. Många människor har inte sådana marginaler att de klarar att plötsligt bli utan inkomst ett par månader. Och ingen blir friskare av att få sin ekonomi slagen i spillror.
En annan viktig förändring som kan beslutas snabbt är att slopa det mål om lågt sjukpenningtal som regeringen bestämt att Försäkringskassan ska jobba för. Lågt sjukpenningtal är bara ett mått på framgång om det beror på att människor är friska – det är inte bra när det beror på att sjuka människor nekas sjukpenning! Och Försäkringskassan kan inte göra människor friska. Därför är lågt sjukpenningtal inte ett relevant mål för Försäkringskassan, som inte kan sträva mot ett sådant mål på annat sätt än att göra alltmer orimliga bedömningar för att kunna neka människor sjukpenning. Ge istället Försäkringskassan resurser för att arbeta aktivt med rehabiliteringsinsatser, och sätt mål som handlar om framgångsrik rehabilitering!
Man måste också ifrågasätta det stora systemfelet att Försäkringskassan, utan att träffa och undersöka den sjuke, kan underkänna den bedömning som behandlande läkare gjort att personen behöver vila från arbete för att bli frisk. Förutom att detta drabbar sjuka människor på ett orimligt sätt, så gör det att läkare tvingas använda allt mer tid till att försöka skriva intyg på ett sådant sätt att Försäkringskassan ska förstå att patienten behöver vara sjukskriven. Det är ett dyrbart slöseri med läkarnas arbetstid.
Ifall det behövs någon granskning ibland, för att inte en del läkare alltför lättvindligt ska sjukskriva människor, så borde förstås den som kan neka sjukpenning – och därmed underkänna sjukskrivningen – först undersöka patienten lika grundligt som den behandlande läkaren gjort.
Med dessa tre förslag – två som kan genomföras omgående och ett som kan kräva något års utredande – skulle vi komma en god bit på väg i att skapa en sjukförsäkring som ger en rimlig trygghet till alla som blir sjuka.
Sveriges invånare förtjänar en fungerande allmän sjukförsäkring. Nu.
