Om man ger sig ut och cyklar genom en hel kontinent kan det ta ett par år och ge kunskaper och insikter som man inte anade. Tankar och känslor, vänner och hela världar av nya erfarenheter.

Hanna Mi Jakobsons cykelresa kom ur en medvetenhet om att vi inte kan fortsätta leva som vi gör. Hon ville göra resan med sin egen kraft, leva enkelt och komma nära livet och verkligheten. Det blev tretusen mil på två hjul, från Kanada i september 2009 till Ushuaia på det argentinska Eldslandet, så långt söderut man kan komma, i mars 2012. Hon cyklade på motorleder, genom naturreservat, i regnskogar, över Anderna, genom en litiumöken, hon dök djupt och klättrade för högt. Några gånger råkade hon illa ut, men hon fick många nya vänner och kom hem som en kunnigare, starkare person med mer tillit till både sig själv och andra.

Om det berättar hon i Ekomerika. Jag sträckläste den en väldigt förkyld dag när det verkade bäst att helt enkelt stanna i sängen, och det är nog det bästa sättet. Sträckläsning alltså, med eller utan influensa. Det ger en känsla av att själv vara med på resan och alla dess växlingar, undra hur det ska gå, glädjas och lida med Hanna, fascineras av platser och miljöer och lära känna henne och de nya vännerna hon får.

Ekomerika är inte i första hand en berättelse om att resa klimatsmart. Hanna Mi Jakobson flög till Kanada och hem igen till Europa och hon är väl medveten om alla synpunkter man kan ha på det. Men ett grönt cykelreportage blir det ändå.

Att vi fortsätter att förstöra vår livsmiljö handlar mycket om bristen på tillit till våra egna krafter och varandra. Om onödig brådska och destruktiv rädsla. Ekomerika är en historia om att upptäcka sin egen kraft och våga lita på den. Egna ben som trampar cykel och packning framåt. Och lika mycket om att våga släppa kontrollen, ge sig ut i det oförutsägbara och ta en utsträckt hand där den finns.

På Hannas resa finns många utsträckta händer. De tillhör andra långfärdscyklister, couchsurfare, livsstilsluffare, forskare, filmare, människor som släpper in henne i sina liv och är intresserade av hennes resa. Vi får se Amerika inte bara genom hennes ögon utan också genom deras.

Det är Karmen, yogalärare och trädgårdsmästare, som lever på byteshandel. Patrioten Pam, som lär henne hur hon ska krossa ögongloberna som vindruvor med tummarna på en eventuell angripare. Dumpstraren Huck i Guatemala, som lever som nomad och alltid går barfota. Biologiforskaren Karen i Costa Rica, som förklarar att ekoturismen egentligen inte är speciellt miljövänlig, men ändå har ett värde eftersom den ger människor en relation till naturen. Att vara i naturen och lära sig förstå den och litegrann leva på dess villkor – det är kanske bara så vi kan lära oss att se vår roll.

Lucía i Peru, som älskar naturen men jobbar åt det onda gruvbolaget för att hon är bra på mineraler och behöver pengar. Entomologen Matthieu, som lär henne om bladskärarmyrornas liv i symbios med svampar och träd. Deva på hotellet i bergen, som fick sina insikter i hur allt hör ihop under en ayahuascatripp.

Samtalen med dem och många fler blir till bitar i ett mångdimensionellt pussel. Det finns mycket att tänka vidare på, men det känns ändå svårt att skiljas från Ekoamerika när Hanna drar iväg mot Sydamerikas allra sydligaste spets.

Därför är det bra att det finns ett efterord, där man bland annat får veta hur det går för allihop och vad Hanna Mi Jakobson har haft för sig mellan hemkomsten och bokutgivningen. En rejäl samling litteraturtips och till och med ett kapitel med cykelstatistik om sånt som hur många cykelsadlar hon slet ut, hur högt över havet och hur djupt under havsytan hon kom och hur långt hon i snitt cyklade under en dag: ungefär åtta mil. Allra sist finns 28 sidor med foton, som gärna kunde ha fått vara större men som också är fina som de är.

Allt som allt, ungefär 400 sidor inspiration.