Torkan ledde till att myndigheterna satte stopp för konstbevattningen från den lokala vattenreservoaren. Det ledde i sin tur till att inkomsterna för befolkningen i distriktet, som ligger i delstaten Paraíba, snabbt började sjunka.

Kokosnötterna som odlades här transporterades till stora delar av landet, bland annat till de storstäder som ligger mer än 200 mil bort. Kokosmjölk är en eftertraktad vara i Brasilien och särskilt populär var den som kom från detta område, eftersom kvaliteten ansågs vara ovanligt hög. Samtidigt kräver en kokospalm mer vatten per dag än en människa, vilket är ett stort problem i nordöstra Brasilien vars torra klimat leder till återkommande torkor.

Stubbar täcker landskapet

Många av odlarna som var helt beroende av kokospalmerna blev utblottade när konstbevattningen drogs in, och de tvingades flytta.

– Området där kokospalmerna fanns förvandlades till en öken. Uppemot fyra tusen personer var engagerade i det lokala jordbruket och torkan ledde till att alla lämnade området. Det finns fortfarande en del äldre kvar som lever på sina pensioner, men de unga arbetslösa försvann, berättar Francisco Honorato Filho, som är ordförande för det lokala jordbruksarbetarfacket.

Numera täcks stora delar av landskapet av stubbar efter palmträd. Den en och en halv mil långa vägen från São Gonçalo till den närmaste staden, Sousa, asfalterades så sent som 2014. Detta för att förbättra transporterna av de kokosnötter som nu inte längre odlas.

Torkan fick inte sitt slut förrän förra året. Medan den pågick fick människors behov av vatten gå först. Trots det torkade den lokala vattenreservoaren i stort sett ut 2016, för första gången under de 80 år den funnits. Regionen överlevde tack vare att vatten överfördes från en annan vattentäkt och genom att befolkningen själva grävde brunnar. Men för kokosplantagerna var torkan inget annat än en katastrof.

Hoppas på regn igen

I São Gonçalo grävdes mängder av brunnar, men bara en liten del visade sig ge något vatten. Regionen överlevde trots allt och enligt den lokale ledaren José Bernardo da Silva, 68, har den befolkning som finns kvar lyckats ganska bra genom att satsa på odlingar av alternativa grödor.

– Förhoppningen är att regnen ska återkomma och att vi ska kunna plantera bananer, majs, bönor och grönsaker som gör det möjligt för oss att anpassa oss till torra perioder, säger han.

Detta i motsats till odlandet av monokulturer som kräver stora mängder vatten, som kokospalmer.

Den 32-åriga trebarnsmamman Claudete da Silva har tillsammans med några andra startat en liten juicefabrik vars frukter till stora delar kommer från odlingar som människor har på sina egna gårdar. Främst handlar det om frukt som annars skulle ruttna bort eftersom mognadsprocessen går så fort i det lokala klimatet. Även om den värsta torkan är över förväntas inte konstbevattningen i São Gonçalo komma igång igen.

– Jag började odla grönsaker eftersom jag var tvungen då kokosodlingarna gick förlorade, berättar den 52-årige bonden José Cardoso da Silva.

Han hade tur och lyckades gräva en brunn som ger bra med vatten, något som han använt för att hålla några kokospalmer vid liv, men också till att börja odlar frukter och bönor.

Bönderna har lyckats överleva tack vare en övergång till andra grödor och den lilla tillgång till vatten de haft. Ungefär en femtedel av bönderna har tillgång till dricksvatten genom att de lagrar regnvatten, vilket är en teknik som används av mer än en miljon familjer i de torra regionerna i nordöstra Brasilien.

Permanent lösning saknas

Bönderna i São Gonçalo sätter samtidigt sitt hopp till ett försenat projekt som går ut på att avleda vatten från São Francisco-floden. Tanken är att detta vatten bland annat ska gå till att fylla den vattenreservoar som tidigare användes för konstbevattning.

Borgmästaren i Sousa, Fabio Tayrone, säger dock att detta projekt visserligen skulle kunna lindra den värsta vattenbristen, men att det behövs andra satsningar för att skapa en mer permanent lösning. Dessutom påpekar han att det ännu inte är klart när projektet ska vara färdigt, och att förseningarna redan förorsakat stora skador eftersom projektet inte var igång när det behövdes som mest – under den svåra torkan mellan 2012 och 2017.