– Nous avons eu des problèmes de sécurité sur cette route, varnar mannen i militärposteringen utanför Kisangani på kreolklingande franska samtidigt som han granskar mitt pass.

Posteringen är den sista tryggheten mellan oss och vårt slutmål Epulu. 460 kilometer österut över bushsnåriga djungelvägar genom Kongo-Kinshasas otämjda regnskog. Ett ingenmansland där myndigheterna har väldigt liten auktoritet. Jag frågar Nelson vad han hade sagt.

– Han sa att de har haft problem med laglöshet på vägen.

– Men den ska vara säker nu, tillägger han snabbt.

Vi flyger på låg höjd. Hela tiden med Kongofloden under oss som kompassnål. Från åtskilliga punkter i det oändliga regnskogslandskapet stiger vita pelare av rök som markerar ostörd civilisation. Flygresan mellan Goma och Kisangani tar drygt en timme och bjuder på storslagna naturvyer. Från Nord-Kivus mosaik av rödjordiga fält och flaskgröna kullar till Ituriprovinsens dimhöljda djungel. Vi flyger över byar vars plåttak glimmar vita och ser ut som sönderrivna pappersbitar under den starka solen. Planet är knappt halvfullt.

De flesta sitter tryckta mot fönsterraden och betraktar omgivningarna under tystnad.

Det enda som hörs är de ansträngda propellrarnas stretande.

Det är sent på eftermiddagen när trappan äntligen rullas fram och tillåter oss kliva ut i Kisanganis tropiska luftfuktighet. Den låga solen ger djungeln som omsluter den krackelerade landningsbanan en nästan gyllene lyster. I de högre trädkronorna, som skjuter upp över den i övrigt så raka skogslinjen, avtecknar sig konturerna av apor som med ett öronbedövande tjatter sätter av när en vit FN-jeep susar förbi. Flygplatsbyggnaden är uppförd i två etage med en betongavsats som löper längs långsidan vilken stöttas upp av ett dussintal pelare. Avsatsen fungerar som balkong där vinkande familjemedlemmar trängs med soldater och rekognoscerande taxichaufförer. Bakom folkmassan gapar en rad stora mörka fönster utan glas ihåligt mot oss. En gång i tiden var det med all säkerhet en ståtlig konstruktion men nu inte mycket mer än en stomme, återropad av djungeln. Den gula solblekta färgen hänger i flagor och fuktskadad betong lyser under den kvarvarande putsen. I breda fasadsprickor frodas mossa och ogräs. I det sista skymningsljuset krälar geckoödlorna fram från sina gömslen i den söndervittrande väggen. Gräset framför ingången är vildvuxet. Cikadornas stegrande sång varnar mig för att komma närmare.

”Landstinget Västmanland”

Innanför flygplatsens förmultna exteriör får jag för första gången på resan stifta bekantskap med Kongos kleptokratiska statsapparat. Vid en sliten trädisk, vars yta är full av brännmärken från cigaretter, blir jag tillsagd att visa upp mitt vaccinationskort.

– Det fattas stämplar, säger rösten på andra sidan bordet efter en snabb granskning.

– Nej, börjar jag.

– Det enda obligatoriska vaccinet för Kongo är gula febern, fortsätter jag och pekar på stämpeln i vaccinationskortet. 

Jag möts av ett flin. I nästa sekund ansluter ytterligare en person och efter en kortare överläggning blir jag visad till ett avsides rum. Rummet är i själva verket ett fristående träskjul, byggt i plywoodskivor, längs ena väggen i ankomsthallen. På insidan av dörren hänger en informationsaffisch om ebola. Två blå plaststolar, som pryds med logon av det lokala ölmärket Primus, står placerade framför ett enkelt skrivbord. Det luktar instängt och sjukdom. En man med svart uppknäppt skjorta lutar sig tillbaka i stolen och lägger armarna bakom huvudet samtidigt som han ler överlägset.

– Du saknar polio, säger han.

– Jag behöver inte det, repeterar jag.

– Och förresten ingår poliovaccin i det allmänna vaccinationsprogrammet i Sverige, fullföljer jag min mening med och inser själv hur dumt det låter. Han tittar förbryllat på mig.

– Jag ger dig två alternativ. Antingen ger vi dig ett poliovaccin här på plats för 30 dollar. Han flinar och pekar mot ett rangligt bord i hörnet där det ligger någon form av föråldrat sprutredskap och ett, om möjligt, ännu äldre stetoskop.

– Eller så ger du mig 20 dollar så stämplar jag ditt kort.

Jag sneglar mot redskapsbordet och börjar treva efter plånboken. På en krok på väggen bakom bordet hänger det en gulfläckig, trådsliten läkarrock med ”Landstinget Västmanland” broderat över bröstet.

I nästa stund sticker Nelson in huvudet genom dörren. Nelson arbetade tidigare som lärare men då skolan inte betalade ut någon lön tog han istället jobb som guide och gör nu problemländer, som Kongo, till resmål. Ibland tar han även jobb som spökskrivare åt västerländska journalister och täcker händelser från landets mest våldsdrabbade delar. Nelson är i fyrtioårsåldern och trots ett nästan lite pojkaktigt yttre är han ett vandrande uppslagsverk när det kommer till Kongo och allt som rör dess historia.

Kongokonferensen

Innan jag vet ordet av är vi på väg ut ur flygplatsen. Nelson förklarar:

– Personer som han därinne …, börjar han.

– Han är ingen dålig människa men hans jobb ger ingen lön. Han arbetar som flygplatsofficer men får inget betalt.

– Enda sättet för honom att tjäna pengar och försörja sin familj är genom våra bidrag.

I bilen på väg in till Kisangani tänker jag på vad den kongolesiska kvinnan som hade hjälpt mig med research innan resan hade sagt.

– Don’t forget! This is not Africa. This is the Congo.

Den 15:e november 1884 träffades världens stormakter i Berlin för att stycka upp områdena i Afrika som ännu inte var koloniserade. På konferensen, som senare kom att kallas Kongokonferensen, deltog bland annat kung Leopold II av Belgien som hade storslagna planer för sig själv och sitt land som europeisk stormakt genom kolonialisering. Det belgiska parlamentet opponerade sig emellertid mot Leopolds erövringsplaner då Belgiens ekonomi var ansträngd redan som den var. 

Då grundande han istället Association Internationale Africaine, AIA, vars officiella syfte var att kartlägga områdena runt Kongofloden och organisera filantropiska insatser för de infödda. Genom täckmanteln AIA lyckades Leopold knyta till sig toppskiktet av Europas vetenskapsmän och intellektuella och därmed låna till sig stora summor pengar för att sjösätta sina välgörenhetsexpeditioner till Centralafrikas inre. Som frontman anställde han journalisten och upptäckaren Henry Morton Stanley som några år tidigare gjort sig ett namn och blivit världskänd när han – med de berömda orden Dr. Livingstone, I presume? hittade den försvunne missionären David Livingstone i djupaste Afrika. Kung Leopold var i själva verket inte ett dugg intresserad av att hjälpa afrikanerna utan skickade Stanley till den outforskade floden i övre Kongo för att karva ut det område som senare kom att bli kungens privata egendom. 

Med hjälp av kontrakt som han tvingade hövdingarna att skriva på, trots att de var analfabeter och oförmögna att ens förstå vad de undertecknade, lyckades han muta in enorma besittningar. Dessutom under förbehåll att de underställde sig den belgiska kungen. De som avböjde utplånades. När tiden för konferensen i Berlin var inne presenterade Leopold sitt anspråk understött av urinvånarnas ”samtycke”. Då Europas stormakter ansåg Belgien harmlöst var det ingen som motsatte sig deras önskemål och därmed tillföll Afrikas, till ytan, andra största land AIA som nu hade bytt namn till det Internationella Kongosällskapet – och ägdes av kungen personligen. Leopold döpte sin nya egendom till État indépendant du Congo, Fristaten Kongo. Det dröjde inte länge förrän rykten om den fruktansvärda brutalitet som befolkningen utsattes för började sippra ut med kristna missionärer som bevittnat övergreppen i kungens vildsinta jakt på elfenben och gummi.

25 miljoner invånare dödades

Det gick så långt att Belgien slutligen, för att rädda sitt anseende, var tvungna att överta landet från den nu åldrade kungen vilket skedde 1908 genom bildandet av Belgiska Kongo. Trots att det inte är helt fastställt hävdar forskare att nära häften av landets då 25 miljoner invånare dödades under Leopolds skräckvälde.

Stanley tog sig längre upp för floden än någon tidigare gjort och längs vägen lät han upprätta handelsstationer där arbetsledare från Kongosällskapet posterades ansvariga att, med alla medel tillåtna, finkamma terrängen på elfenben. 1883 lade han grunden till sällskapets mest avlägsna station intill Stanleyfallen, ett särskilt otyglat vattenfall i innersta Kongo som han låtit uppkalla efter sig själv. Husen var de första i det som sedermera kom att bli Stanleyville – förebilden för den inre stationen i Joseph Conrads romanklassiker Mörkrets hjärta. I dag har staden återgått till sitt afrikanska namn, Kisangani.

Jag vaknar innan gryningen nästa morgon. Gatorna sover fortfarande och den enda urskiljningsbara ljudkulissen är Kongoflodens dova muller. Det sista Nelson hade sagt innan vi skildes åt var att morgondagen kommer bli ett riktigt äventyr. Bara tanken på vad en person från Kivuprovinsen i östra Kongo definierar som ett riktigt äventyr fick det att svindla. Vi hade suttit på hotellets terrass, som överblickar floden och en gammal förfallen belgisk handelsstation, och avnjutit ett par iskalla Primus i den fuktiga natten. De nästan literstora bruna ölbuteljerna rök av kyla när de ställdes fram och kondensen som uppstod när den tropiska luften omslöt det frostiga glaset lämnade stora pölar efter sig på vaxduken. Vi hade suttit och planerat resan och vilka inköp vi var tvungna att göra innan vi lämnade Kisangani eftersom tillgången på proviant är högst begränsad ute i bushen. Vi hade också bestämt att vi skulle ge oss av så tidigt som möjligt för att hinna fram till Epulu innan skymningen.

– Vi vill inte vara ute på vägarna när det är mörkt, varskodde Nelson.

En minut över sex på morgonen rullar Eli och Nelson in på hotellets grusade infart. Eli är vår chaufför. En hårdnackad kongoles som kanske helst av allt inte ville ha med oss att göra. Men han var vaksam och styrde bilen med en imponerande erfarenhet. Eli är född och uppvuxen i Kisangani och kunde vägarna väl.

En tjock sedelbunt dyker upp

Vårt första mål är den lokala marknaden för att växla pengar. På gatorna brinner eldar där folk bränner skräp och bråte. Vi passerar en kyrka.

Morgongudstjänsten är i full gång och när den mjuka, stilla kvinnokören bryter igenom den disiga gryningen i det däckbrinnande landskapet lägger sig ett nästan postapokalyptiskt filter över staden. Marknaden, som är ett stort torgliknande gytter av takförsedda stånd i murket trä och presenningar, ligger ännu orörlig men det dröjer inte länge efter att vi stannat innan en tjock sedelbunt dyker upp utanför fönstret. Sedlarna vi byter till oss är tummade till en nästan löksskalstunn, fuktig vävnad som stinker fränt av diesel. Det är nästan omöjligt att urskilja dess valörer. Sista stoppet blir en butik där vi köper på oss litervis med mineralvatten, frukt, bröd och smör. Därefter lämnar vi Kisangani och kör österut och följer Kongofloden uppströms. Några mil i motsatt riktning börjar ett ökänt flodstycke som lokalborna refererar till som The Abottoir (slakthuset). Förr var de upptäcktsresandes kartor utmärkta med varningstext för kannibaler just här. ”Vi behöfde blott visa oss i dessa vilda trakter för att uppväcka det mest ursinniga hat och mordbegär hos deras inbyggare, liksom ett djupgående fartyg i lågt vatten rifver upp gyttjan” skrev Stanley i sin dagbok. ”Vi befinna oss i en mordlysten verld och känna för första gången att vi hata det usla, rofvgiriga pack som bebor  den”.

Jag drar ett djupt andetag när bommen slutligen öppnas i militärposteringen drygt tjugo kilometer utanför Kisangani innan Eli sätter bilen i rörelse och låter vildmarken sluka oss. Solen hade nyss startat sin resa mot zenit och djungeln började ånga. Det daggtunga täcket som under natten lagt sig över vegetationen i vägkanten evaporerar på bara några sekunder när ljuset bryter över trädkanten. Vägen ringlar sig framåt torr och dammig och plöjer genom regnskogen som en uttorkad flodådra. Gamla tankbilar ligger stupade i sluttningarna med karosserna uppätna av rost vilket lämnat stänger och flakbågar blottade som revbenen på förruttnade elefantkadaver.

De rödjordiga vägarna för oss genom otaliga byar som alla börjar på samma sätt. Bafwasende, Bafwazana, Bafwagbouma, Bafwakololo och så vidare. Oftast upptäcker vi dem inte förrän vi är mitt upp i dem. Bosättningarna är enkla och byggda i halm och lera. Förmodligen precis som när Stanleys expeditioner passerade här på 1800-talet. Uttryckslösa blickar följer oss långsamt. Den mötande trafiken utgörs uteslutande av slutkörda lastbilar en route från Uganda, till bristningsgränsen lastade både på höjden och bredden. Enorma bananklasar i gröngula texturer hänger fastsurrande i underredena. I regel med en hel busslast kongoleser fastklamrandes i den obefintliga lastsäkringen. Eli måste förhandla om varje centimeter av vägen men kompromissar aldrig med bromsen.

Kräver att vi betalar vägskatt

Utanför Nia Nia har en grupp bybor upprättat en vägspärr och kräver att vi betalar vägskatt för att få fortsätta. Av diskussionens natur att döma förstår jag på Nelson och Eli att beloppet som begärs är av det oproportionerliga slaget. Det blir lätt så i Kongo. Stämningen blir allt mer hätsk och fler bybor ansluter. Intensiva ögon, bakom solskymmande händer, stirrar in genom de tonade rutorna och ordet ”mzungu” (vit man) repeteras med ett olycksbådande tonfall. Jag stålsätter mig för det värsta och försöker påkalla Nelsons uppmärksamhet, beredd att offra hela den dieselosande sedelbunten. Den äventyrslust som hade propellerat mig från tryggheten i Sverige till Kongos vildmarker började ögonblickligen tyna bort. Men mina farhågor materialiseras aldrig. Istället skingrar sig folkhopen och mannen som varit den mest pådrivande försvinner iväg på en motorcykel. Vi följer efter men innan jag hinner fråga vad det hela hade handlat om så stannar vi till på nytt. Vi befinner oss nu i Nia Nia och mannen med motorcykeln står framför oss och pekar mot en fallfärdig tegelbyggnad bredvid vägen.

Byggnaden är ett gammalt envåningshus omgärdat av en loggia och, får vi veta, fungerar i dag som Nia Nias stadshus.

Nia Nia är en arketypisk vildavästern-stad. En bred, jorddammig aveny skär igenom bebyggelsen som består av barer, plåtkyffen och smugglarhotell. Det mesta byggt i sådant som överlevt upprepade inbördeskrig. Ett utbränt lastbilsvrak tjänstgör som klätterställning åt några barn. Vi får hoppa över stora svarta vattenpölar och kryssa oss runt högar av tegel för att nå fram till ingången. Taket har kollapsat och ur husgrunden reser sig ett träd vars kraftiga stam skvallrar om att husets ursprungliga ägare gav sig av för länge sedan. Bortom en mörk, fuktig korridor där det föregående taket nu ersatts av trädets täta lövverk står ett skjul i samma provisoriska plywoodstil som det jag senast blev utpressad i. Samma enkla skrivbord med samma solkiga plaststolar med ölreklam. Men istället för en affisch som upplyser om ebola pryds det här kontoret av president Kabilas porträtt och på skrivbordet står en kongolesisk bordsflagga med guldpläterad flaggstång. En man med röd keps, blå t-shirt och bleka jeans ber mig sitta ned. Han vill veta vad vi har för ärende i Ituri.

– Vi är turister, säger Nelson. På väg till Epulu.

– Turister? Upprepar mannen klentroget och inleder en förebrådande harang om mzungus som utger sig för att vara turister men kommer hit för att profitera på ”the Congo”.

– Jag arresterar dem alla och skickar till Kinshasa i handklovar, avslutar han triumferande och illustrerar gestikulerande vad han menat med handklovar. Trots att våra avsikter är goda kan jag inte klandra honom för hans misstänksamhet. Ända sedan de första européerna satte sina fötter i Kongo, på slutet av 1400-talet, har landet systematiskt plundrats på sina tillgångar.
Nelson låter sig emellertid inte kuvas och går istället till motangrepp.

– Jag är turistguide och vill ni att fler turister ska komma hit och spendera pengar får ni sluta skrämma iväg de som redan är här. Mannen i keps snörper på munnen men efter lite småprat, ägandebyte av dollar och smicker, ger han oss till sist klartecken att fortsätta. Nelson berättar att uppståndelsen borta vid vägspärren hade handlat om att han vägrade låta mannen på motorcykel åka med oss i bilen in till Nia Nia. De hade från börjat sagt att vi måste betala vägskatt i stadshuset och att de skulle följa med oss för att visa vägen. Men blivit upprörda när Eli och Nelson påtalat att det i så fall fick ske för egen maskin.

Vi passerar ytterligare en handfull vägspärrar innan vi äntligen närmar oss Epulus utkanter. Jag öppnar plånboken, byborna öppnar bommen. Solen ligger lågt och skuggorna från djungelns palmblad projicerar tigerränder på den rödjordiga vägen. Vid vägkanten står det två  barn med förkolnade stycken spetsade på spjut.

– Pygméer, pekar Nelson.

– De säljer bushmeat.