FRIHANDEL Vid ett besök i ett varuhus i Freetown i Sierra Leone möts kunderna av mängder av importerade produkter – allt ifrån tandpetare från Kina, toalettpapper och mjölk från Holland, socker från Frankrike, choklad från Schweiz och tändstickor från Sverige.

Detta trots att alla dessa produkter också tillverkas betydligt närmare, i Ghana, Marocko, Nigeria och i andra afrikanska länder.

Orsaken till att försäljarna i stället väljer att saluföra varor som transporterats över halva jordklotet är det lapptäcke av regleringar och tariffer som gör det dyrt, tidsödande och krångligt att bedriva handel mellan länder på kontinenten.

Målet med African Continental Free Trade Agreement, som undertecknades i Rwanda i mars, är att skapa en marknad där tullar och tariffer har slopats vilket i sin tur ska ge ett uppsving för lokala företag och skapa nya arbetstillfällen.

Om alla 55 afrikanska länder går med skulle det innebära att det största frihandelsavtalet i världen i fråga om antal länder skulle skapas. FN:s ekonomiska kommission för Afrika, ECA, menar att handeln mellan de afrikanska länderna skulle öka kraftigt om avtalet började gälla.

I juni i år undertecknade ytterligare fem länder avtalet, vilket betyder att sammanlagt 49 länder nu ingår. För att frihandelsavtalet ska börja gälla krävs det dock att minst 22 av länderna också ratificerar det. Hittills har detta bara gjorts av sex länder, däribland Ghana, Kenya, och Rwanda, men flera länder förväntas att följa efter inom kort.

Ekonomer menar att en gemensam marknad skulle leda till en produktionsökning för kontinentens tillverkningsindustri, vilket i sin tur skulle sänka priserna. Det skulle innebära att konsumenterna får betala mindre för varor och tjänster samtidigt som företagen skulle få nyanställa personal.

– Den typ av export som skulle gynnas mest är de sektorer som är mest arbetsintensiva, som tillverkningsindustri och förädling av jordbruksprodukter. Detta snarare än kapitalintensiv industri som bränsle och mineraler, som främst exporteras från Afrika, säger Vera Songwe, som är ordförande för ECA.

En grupp som skulle kunna gynnas är de kvinnor som bedriver gränsöverskridande informell handel. Minskade importtullar skulle kunna betyda mycket för den småskaliga handeln.

Många handlare är optimistiska inför en framtid med en gemensam marknad.

– Jag drömmer om den dagen då jag kan resa över gränsen, till Togo eller Elfenbenskusten, för att köpa in lokalt producerade varor och ta med dem tillbaka till Accra utan allt krångel vid gränsen, säger Iso Paelay, som driver ett företag i Ghanas huvudstad Accra.

– I dagsläget är det enklare att importerade det vi behöver från Kina eller Europa jämfört med från Sydafrika, Nigeria eller Marocko.

Frihandelsavtalet fick ett viktigt tillskott i juni då Sydafrika, kontinentens mest utvecklade ekonomi, undertecknade det.

Däremot har Nigeria, som är Afrikas befolkningsmässigt största land och en mycket viktig ekonomi, ännu inte gått med. Landets regering hävdar att man först måste komma överens med inhemska företag och fackföreningar. Och fackliga företrädare har varnat för att frihandel skulle riskera att öppna upp för import av billiga varor som skulle hota den inhemska industrin.

Experter menar att de länder som skulle gynnas mest av frihandelsavtalet är de stora ekonomier som redan har en stor industri. Men enligt ECA skulle även mindre länder gynnas.

Om frihandelsavtalet började gälla skulle det kunna få en stor betydelse för kontinentens ekonomiska utveckling. Samtidigt är frågan fortfarande om det kommer att börja tillämpas.

Många afrikanska ledare och experter menar dock att utvecklingen mot frihandel måste gå vidare.

– Vi måsta samla tillräckligt med politisk vilja för att frihandelsavtalet ska bli verklighet, sade Moussa Faki Mahamat, ordförande för Afrikanska unionens kommission, i samband med att avtalet lanserades i Kigali.