MILJÖ Fijis tidigare FN-ambassadör Peter Thompson var tillsammans med andra representanter för önationer en drivande kraft bakom att havsfrågan blev ett av de globala utvecklingsmål som världssamfundet enades kring 2015. Mål nummer 14 slår fast att haven och de marina resurserna måste bevaras och nyttjas på ett hållbart sätt.

Förra året anordnade FN en havskonferens där representanter för organisationer, företag och regeringar deltog, och senare samma år utsågs Peter Thompson till särskilt sändebud för havsfrågor. Nu handlar hans arbete om att se till att målsättningarna ska förverkligas, däribland genom att få ett stopp på överfisket och genom ett ökat skydd för marina ekosystem.

Dessa frågor är några av de som kommer att diskuteras vid en konferens om så kallad blå ekonomi som kommer att hållas i Nairobi i slutet av november. Mötet förväntas samla över fyra tusen deltagare från hela världen.

IPS: Vad handlar konferensen i Nairobi om?

– Denna konferens handlar även om sjöar och floder. Frågan gäller mål 14 och målsättningarna om att skapa en balans där man kan bevara men också på ett hållbart sätt kunna nyttja havens resurser. Kenyas och Kanadas regeringar står som värdar för konferensen, med stöd från Japan och andra regeringar. Det är inte en FN-konferens, men det är ett mycket viktigt möte. Det är första gången en havskonferens hålls på den afrikanska kontinenten.

På senare år har det anordnats ett antal möten om världshaven. Anser du att allmänhetens åsikter har förändrats?

– Ja, skillnaden är dramatisk, och där har medierna varit viktiga. Numera görs det både radio- och tv-program om frågan, något som inte var fallet fram till för tre år sedan. Nu diskuterar alla både havens problem och lösningar. Så jag anser definitivt att detta blivit en större fråga hos allmänheten. Och det borde det också vara. Klimatet och haven är två avgörande frågor som allt liv på denna planet är beroende av. Varje andetag vi tar innehåller syre som skapats av haven.

Hur märks det att människor blivit mer medvetna?

– Ett bra exempel är frågan om plastavfall, där många numera är engagerade i kampen mot engångsplast. Men det räcker inte, vi måste engagera oss kring alla frågor som rör mål 14. Och det är min uppgift att se till att människor inser att havsfrågorna inte bara handlar om en eller två frågor, utan om en hel rad målsättningar. En viktig del av vårt budskap är att vi fortsätter att se en nedgång för havens hälsa.

Hur hänger mål 14 samman med andra utvecklingsmål?

– Det gäller bland annat mål nummer 12, som handlar ändrade konsumtionsvanor och produktionssätt, vilket utgör kärnan i Agenda 2030. Om inte mänskligheten ändrar sin ohållbara konsumtion och sina produktionsmetoder så stjäl vi från våra barnbarn. Men alla de globala målen hänger på ett eller annat sätt samman med havsfrågan. Även länder som saknar kust är berörda, eftersom också dessa länder konsumerar fisk och andas syre. Det här är något som borde engagera alla människor, det handlar om ett arbete för framtiden.

Hur arbetar ni med den privata sektorn för att uppnå mål nummer 14?

– Fiji och Sverige stod som värdar för FN:s havskonferens 2017. Jag var vid tiden Fijis FN-ambassadör och den svenska minister som arbetade aktivt var Isabella Lövin. Vi reste tillsammans till Davos där vi bad deltagarna vid Världsekonomiskt forum att fungera som ett sekretariat till en grupp kallad ”Friends of Ocean Action”. Denna grupp bildades av företrädare för företag, organisationer och akademiska institutioner. Detta har visat sig vara en mycket bra metod för att bibehålla engagemanget från den privata sektorn för att uppnå mål 14.

– Även organisationer har haft en enormt viktig roll för att öka förståelsen för de åtgärder som krävs för att mänskligheten inte ska förstöra platsen där vi lever, vilket antagligen skulle ske om inget gjordes.

På vilket sätt kan människor på egen hand bidra?

– Alla människor är berörda. Men inte heller jag är någon ängel, utan har varit en del av problemet. Men som exempel kan jag nämna att jag inte har ett ägt en bil med förbränningsmotor under detta århundrade. Jag älskar hamburgare. Men för två år sedan tänkte jag och min fru på våra barnbarn och på vad nötköttsindustrin ställer till med i världen, och beslutade då att sluta äta nötkött. Det handlar om personliga val. Detsamma gäller användningen av engångsplast. Jag är tillräckligt gammal för att komma ihåg en tid då det där tramset med att låta allt omslutas av plast inte fanns. Vem efterfrågade det? Det var inte vi som konsumenter.

Vad kan vi göra som konsumenter?

– Konsumenter har ett ansvar för att säga ifrån. När jag går in på ett varuhus så kräver jag att de behåller plasten som omger den produkt jag vill köpa. Jag river bort plasten och ger den till kassören och säger att det här är eran, inte min. Om alla gjorde på samma sätt så skulle reaktionerna komma snabbt från styrelserummen.