Det är inget läge för att vara lågmäld i Laurie Pennys värld. När en cirkuspsykopat har makten över USA:s kärnvapen, en manschauvinistisk althöger vinner mark och kvinnors och alla andras rättigheter är hotade, då tar hon sin megafon och förkunnar Bitchdoktrinen.
Liksom Sex, lögner och revolution från 2015 är Bitchdoktrinen en samling politiska texter om kapitalism, könsförtryck och kamp – och livet runt omkring. Laurie Penny är arg, klarsynt och fyndig, men i början har jag svårt att komma in i boken. Det är så många ord, så mycket ilska, så många gnistrande oneliners att de bleknar i varandras närhet. Men efteråt är jag glad att jag inte gav upp.

I första kapitlet tar hon upp det som kallas identitetspolitik. Ibland, skriver hon, har hon frågat sig själv varför allt det där är så viktigt just nu. Finns det inte större politiska frågor? Kommer inte allt det där med kön, sexism, rasism och identitet att ordna upp sig sen, efter revolutionen eller vad det nu blir, i en rimligare värld?
Men hennes svar på den frågan är nej. ”Det är för att om inte kvinnorna vinner, så vinner ingen. Om queera och marginaliserade personer och freaks eller särlingar inte kan leva fritt, är friheten inte värd papperet den är tryckt på.”

I själva verket är all politik identitetspolitik, menar hon, inte minst politik som gynnar dem som politik brukar gynna, till exempel vita medelålders män som tjänar mer än de behöver. Eller vita rasister. ”När de lovar att ’ge er ert land tillbaka’, är det inte identitetspolitik? När de säger att muslimer och migranter och högfärdiga kvinnor är de som verkligen hotar er säkerhet, är inte det identitetspolitik?”
Jo, definitivt.

Laurie Penny kan hålla flera tankar i huvudet på en gång. Hon ser de vilsna nördarna bakom en del av den reaktionära nyhöger som spottar kvinnohat och annat hat omkring sig på nätet, utan att för en sekund ursäkta dem. Hon stöder helhjärtat transrörelsen, som hon känner sig som en del av utan att själv vara trans – men ser också att begreppen kvinna och man kan bli trängre om kön bara sitter i huvudet. 

Och när hon diskuterar begreppet sexarbete ser hon det i ett större perspektiv. Själva ordet problematiseras ju ofta – om det kan vara ett jobb att sälja sex, då måste ju myndigheterna kunna hänvisa människor till sexarbete och vägra dem understöd om de säger nej, eller hur? Nej, självklart inte, säger Laurie Penny. Och inte till något annat arbete heller. ”Att beskriva sexarbete som ’ett jobb vilket som helst’ är en positiv omformulering bara om en anser att ’jobb’ per definition är bra. I den verkliga världen utför människor alla möjliga förfärliga saker som de helst skulle slippa göra, och de gör det av desperation, för pengar och överlevnad.’”

Populärkulturella företeelser poppar upp överallt i texterna. Hon hör till en generation som har vuxit upp med både Star wars och Harry Potter, men James Bond och Jessica Jones får också vara med. Och Jane Austen, som hon kom att läsa med nya ögon en dag när hon inte hade något annat än läsa än hennes Emma.
Jag skulle önska Laurie Penny en översättare som tänker på att en engelsk text översatt till svenska tenderar att bli pratigare än originalet, men det är min enda invändning. Att läsa Bitchdoktrinen är som att diskutera med någon som man ibland håller med och ibland inte, som ställer saker på huvudet och hela tiden har tänkvärda argument. Det rekommenderas.