Det går sällan många dagar mellan krisrapporterna om den svenska välfärden. Nu senast larmar Ekot om att vi står inför en akut kris i våra skolor och förskolor då bristen på lärare spås bli ännu allvarligare i framtiden. Jag har precis börjat arbeta som lärar- och förskollärarvikarie i min nya hemkommun, och på nästan varje arbetsplats finns en eller flera anställda som blivit sjukskrivna på grund av stress och dålig arbetsmiljö. En kollega på en förskola säger på eftermiddagen att det ”brinner i magen” nästan varje dag, och flera vikarier jag möter är utbildade pedagoger men har sagt upp sig eftersom vikariat inte innebär samma ansvarsbörda och därför är ett bättre alternativ än fast tjänst.

Situationen inom sjukvården är inte bättre. Sjuksköterskebristen är numera inte endast ett problem på sommaren, utan året runt. Mina närstående som jobbar inom vården berättar att flera nyutexaminerade sjuksköterskor inte orkar arbeta heltid på grund av den dåliga arbetsmiljön, och den omöjliga spiral som hyrpersonal ihop med nedskärningar innebär säger något om vilken rävsax cheferna i landstingen och regionerna sitter i.

Att vård, skola och omsorg befinner sig i fritt fall beror naturligtvis på långtgående negligering och en ovilja att genomföra ordentliga åtgärder. Att kvinnligt kodade arbetsplatser inte får tillräckliga resurser, inte får nödvändig löneutveckling och framför allt att personalen inte blir lyssnad på är tydliga konsekvenser av patriarkal politik, som fortsätter se reproduktivt arbete som tärande, inte samhällsbärande.

Det finns en symbolik i att Sollefteå BB läggs ner i samma veva som försvaret återställs på Gotland för summor som vida överstiger den (uteblivna) besparing som ett nedlagt BB skulle generera. Sollefteå BB lades dessutom ner trots mycket goda resultat, bland annat nåddes det numera vedertagna målet att ha en barnmorska per födande.

Hur kommer det sig då att politikerna ständigt fastnar i förslag om bonusar till sjuksköterskor som jobbar över semestern, om förstelärarlöner, om någon extra tusenlapp för en lång vidareutbildning som troligen bara ökar arbetsbördan? Istället för att diskutera sex timmars arbetsdag med bibehållen lön, ökad personaltäthet, fler och mindre enheter med förbättrad patient- och elevkontakt?

Självklart behövs en generell löneökning inom offentlig välfärdssektor, men problemen har vida överskridit effekten av mer pengar i plånboken, och ska vi dessutom påbörja den omställning som är nödvändig för att rädda planeten från förödande klimatförändringar krävs mod och nytänkande. Vi måste lämna patriarkal logik om ekonomisk rationalitet, sensationell teknisk innovation och tillväxt som enda välfärdsmått.

Det går inte längre att spara sig ur krisen och tro att en sjuksköterska som inte hinner gå på toaletten kommer jobba mer effektivt om hen (oftast hon) förlorar ännu en kollega. Vi måste, som feministen och ekologen Val Plumwood skrev för över 15 år sen, agera som de emotionella varelser vi är, med solidaritet och empati.