När spanjorerna drog sig ur 1976 var tanken att invånarna i området skulle få folkomrösta om sitt eget öde, men i stället ockuperades det av grannländerna Marocko och Mauretanien. Polisario vände vapnen mot sina nya härskare. Mauretanien, vars armé var svag och underfinansierad, drog sig snart ur det kostsamma kriget, men Marocko och Polisario slogs i 16 långa år. Marocko lade under sig 80 procent av området med grymma metoder och ringade in det med en 270 mil lång, minerad sandmur, resten av territoriet hölls av Polisario. Majoriteten av västsaharierna drevs på flykt.

1991 drev FN igenom en vapenvila. Uppemot 100 000 flyktingar befann sig då i ogästvänliga läger i Algeriet. Polisario skrev under efter att ha lovats en folkomröstning där västsaharierna skulle få välja mellan att bli självständiga eller styras av Marocko. FN-styrkan Minurso inrättades för att övervaka vapenvilan och se till att folkomröstningen kunde genomföras.

Men så blev det aldrig. Marocko har konsekvent saboterat arbetet och motsatt sig alla former av omröstning där självständighet utgör ett alternativ. Polisario vägrar å sin sida att gå med på något annat. Flyktingarna sitter fortfarande fast i den algeriska öknen och större delen av Västsahara är alltjämt ockuperat. Världssamfundet står paralyserat.

I Att svika ett folk – Västsahara inifrån reser journalisterna Anna Roxvall och Johan Persson genom oändliga öknar, ockuperat land, kvävande flyktingläger och ekande FN-korridorer. På vägen möter de ärrade gerillakrigare, väderbitna nomader och luttrade toppolitiker, när de tillsammans söker svar på vad det är som gör att ett helt folk gång på gång offras för realpolitiken – och vad som återstår när den sista diplomatiska dörren stängs. I veckans zoom kan du läsa ett utdrag ur boken.

Utdrag ur: Att svika ett folk – Västsahara inifrån

El Aaiún, huvudstad i den marockanskkontrollerade delen av Västsahara, april 2018

När vi släpps av på hotellet är vi båda på gott humör och beställer upp lunchen till rummet. /…/

Vi har just satt tänderna i en grillad kyckling när det knackar på dörren. Det är hotellets receptionist.
– Ursäkta, men polisen och stadsförvaltningen är här, jag måste be er komma med.
– Polisen? frågar Johan.
Hon rycker nervöst på axlarna och vi följer med henne nedför de blankpolerade klinkerstrapporna.
– Är det er första gång i El Aaiún? frågar hon försiktigt.
– Jo.
Hon ler urskuldande.
– Då är det säkert därför.

När vi kommer nedför trappavsatsen väntar åtta män i lobbyn. En av dem börjar fotografera oss, en annan filmar. En man iförd svart skinnjacka och pilotglasögon, som jag inte hör presentera sig, går rakt på sak.
– Ni sa till polisen på flygplatsen att ni är här för att intervjua Minurso. Vi har blivit informerade om att ni har tagit kontakt med personer som inte har med detta att göra.
– Va? säger jag, medan jag febrilt försöker tänka igenom vad vi skulle kunna ha gjort för fel, men jag kommer inte på något.
– Vi har verkligen inte pratat med någon annan än Ramdan Messaoud, säger jag. Han är ju medlem i Corcas – det marockanska kungliga rådet för Sahara?
– Jag vill bara informera er om att ni bör hålla er till ert program och inte prata med några andra. Annars blir vi tvungna att gripa in, för er egen säkerhet.
Jag stirrar på honom, medan hjärnan jobbar.
– Men vi avviker inte från vårt program! Vi sa redan på flygplatsen att vi ville prata med Corcas. Vi har ringt dem och fått höra att vi är välkomna?
– Corcas ledning sitter i Rabat. Jag upprepar: avviker ni från programmet kan jag inte garantera er säkerhet.
Jag känner ilskan bubbla.
– Vad menar du med det? Är det ni eller någon annan som är ett hot mot vår säkerhet?
– Madame, jag bara informerar er – det är ert eget val. Om ni kontaktar andra riskerar ni att möta personer som låtsas vara någon annan än de egentligen är och det kan vara farligt för er. Det är därför vi har lagar i det här landet.
– Vilka lagar menar du?
– Lagar som ska skydda utlänningar.
– Bryter vi mot en lag om vi pratar med folk?
Han viftar irriterat bort frågan, som en fluga. Jag vänder mig mot den unge man som filmar oss.
– Vem är du?
Han svarar inte, så jag vänder mig mot de lite äldre männen som sitter och jäser längs med väggen.
– Och ni? Vilka är ni?
– Stadsledningen, svarar en av dem.
– Och ni är här för att välkomna oss eller?
Han flinar. Då får mannen i skinnjackan nog.
– Det räcker! Nu har vi informerat er. Ni väljer själva, fräser han och försvinner ut genom dörren. Resten av delegationen travar efter, utan att möta vår blick.

Det första vi gör när polisen har gått är att sms:a Ramdan och berätta vad som hänt. Han svarar omedelbart:
”Ta det lugnt. Jag är ledsen för obehaget, men det måste ha skett ett missförstånd.”
”Ses vi fortfarande klockan 17?” skriver jag.
”17.30”.
Han kommer kvart i åtta, märkbart illa till mods. Vi sätter oss i caféet. Ramdan ber om ursäkt flera gånger trots att det inte är hans fel.
– Jag är ledsen, mumlar han. Att skicka åtta personer på det där viset, det är vansinnigt.
– Fattar du vad som har hänt? frågar jag.
Han skakar på huvudet.
– Jag vet inte, det är bisarrt. Vi har haft en del problem med journalister som egentligen är aktivister, men ni har ju varit tydliga med vilka ni är. Jag tror att någon har missuppfattat alltihop.
– De har satt folk som bevakar oss utanför hotellet, säger Johan.

Ramdan ser sig omkring i rummet.
– Tror ni att någon av dem är här?
Jag nickar i riktning mot en man som sitter och petar med sin telefon utan att ens ha beställt en kaffe.
– Kanske han?
Ramdan sneglar. Jag rör lite i min kaffe medan jag funderar på hur jag ska formulera min fråga.
– De sa till mig att jag ska akta mig för personer som utger sig för att vara någon annan än de är, och du är den enda vi har pratat med. Har du … har du själv haft några problem med polisen?
Han rycker till och ser nästan lite upprörd ut.
– Va? Jag?! Nej verkligen inte! Sa de så?
Jag nickar, och nu ser han helt förstörd ut.
– Jag har aldrig haft några problem, det här är vansinne. Jag åker till borgmästaren nu ikväll och reder ut det här. Det var hans folk som kom hit.
– Bra, säger jag. Kan du försöka förklara för honom att vi är här för att vi är seriösa journalister som vill höra alla sidor? Vi vill gärna ha en intervju med honom.
Ramdan reser sig.
– Skriv ihop ett meddelande till mig med ert syfte med resan och skicka över på Whatsapp så pratar jag med honom.
Jag känner fortfarande visst hopp. Det är ganska vanligt när man arbetar i Afrika att det dyker upp någon lokal chef som anser sig vara högsta hönset, och som är rasande över att man inte kom till honom först och begärde tillstånd. Om det är det som har skett här brukar det gå att reparera med lite underdånighet och en kopp te.

När vi går förbi hotellreceptionen på väg tillbaka till rummet ser vi att en av männen som stått utanför och vaktat oss nu sitter på en av stolarna i foajén.
– Det är nog bäst vi låser dörren ordentligt innan vi lägger oss, muttrar Johan medan vi släpar oss uppför trapporna.
Jag flinar.
– Med tanke på att mannen där nere inte kan garantera vår säkerhet så är det nog bäst.

Mehaires, största samhället i Polisariokontrollerat område, maj 2018

Marknaden i Mehaires är verkligen en illustration av den organisatoriska nit som Polisario tillämpar och som vi, på gott och ont, aldrig har sett prov på någon annanstans i Afrika. De små butikerna är försedda med nummer och ligger på varsin sida om en väg som ännu inte finns. Någon väg existerar för övrigt varken före eller efter marknaden heller, allt ligger till synes slumpmässigt utkastat i sanden.

Här driver Mariam Sidalalem en liten butik med torrvaror, kläder och skor. Hon är uppvuxen i flyktinglägren på den algeriska sidan av gränsen med sina två systrar och en ensamstående mor. Vid millennieskiftet regnade det mycket och många västsaharier gav sig ut hit till Polisariokontrollerat område för att föda upp djur. Det gjorde också hennes familj.
– Min mor och min mormor växte upp här ute. För dem är detta egentligen det normala, inte lägren. När vi kom hit älskade de det så mycket att de bestämde sig för att bli kvar.
Det är kväll och Mariam börjar stänga igen butiken. Vi slår följe tillbaka till hemmet där hennes storasystrar Braik och Nguia väntar. De bestämde sig nämligen också, efter viss vånda, för att stanna kvar. Nu lever de här ute med sina familjer och sammanlagt sju barn. De har aldrig ångrat beslutet, även om både Braik och Nguia var tvungna att överge sina studier. Systrarna säger att allt är bättre här: vädret, livet och naturen.
– Varje gång jag kommer till lägren känner jag mig sjuk. Barnen blir också sjuka, får tandproblem och mag-ont. Jag vet inte vad det är, kanske vattnet? funderar Braik.
Nguia håller med.
– Folk känner sig sjuka och trötta i lägren, så de sitter i sina hus hela dagarna och gör ingenting. Men här – när vi kommer hit känner vi oss fulla av energi.

De målar upp en bild av de trögrörliga, kvävande lägren som är lätt att känna igen även för en utomstående – känslan av att vara fånge i tomheten under en svidande, fientlig sol. Här i Mehaires syns män och kvinnor hämta vatten, valla sina djur, ta en kvällspromenad och till och med sitta och sy under bar himmel. Träden och bergen bryter av det karga landskapet, skapar horisont och struktur.
Men stillheten skulle kunna slås sönder på en sekund. Freden är en chimär. Kvinnorna i rummet vet det. Jag frågar hur de hanterar det, om de vågar investera?
– Det är svårt, säger Braik. Det är inte krig, inte fred, men vi gjorde vårt val för länge sedan, och satsar allt. Skulle det bli krig igen får vi väl dö som martyrer.

Men ingen av dem önskar något sådant. Systrarna har en annan inställning än de sysslolösa unga i lägren.
– Min far var bara 28 år när han dog i strid och lämnade min mor ensam, säger Nguia. Vi hatar krig.
Deras mor har fått bära krigets konsekvenser på sina axlar. Efter Nguias fars död gifte hon om sig med Braik och Mariams pappa, men också han skadades i kriget. Braik säger att ingen bok i världen skulle kunna göra hennes mors kamp och umbäranden rättvisa.
– Det är fel av oss att ens tala om det när hon inte är här, men med sin beslutsamhet och sitt tålamod har hon varit en förebild och lärt oss att ta hand om oss själva.
De arbetar alla tre: Nguia som sjuksköterska, Braik som lärare på skolan och Mariam i sin butik. Det gör dem självständiga och stolta.
– Vi har sett hur mycket vår mor har offrat för vår skull, säger Braik. Vi skulle aldrig göra henne besviken. Nu är det vår tur att hålla henne under armarna.

Det börjar bli kväll. Systrarna går för att mata getterna och laga mat. Mariam gör upp eld i gropen på bakgården för att baka bröd. Barnen flockas runt lågorna som rusiga påskkärringar medan himlen färgas i rött och orange. Det luktar sött av brinnande kåda.
Jag tänker på hur få personer som vi har träffat som har varit så tillfreds med sina liv som de här tre kvinnorna. Hur illa vore det för dem om nuvarande situation blev permanent?
– Låt säga att FN erbjöd västsaharierna en tvåstatslösning, där Marocko får behålla de ockuperade delarna och det Polisariokontrollerade området blev erkänt som Västsahara. Skulle ni säga ja då?
Systrarna skrattar åt frågan.
– Aldrig! Västsaharierna på ockuperat område är också vårt folk. Vi kan inte förråda dem och ge bort vårt land – då får det hellre bli ett nytt krig.