Flygandet inrikes minskar och flygandet i stort – ja, det fortsätter att öka. Men det ökar mindre än förut, berättade Rapport i lördags. Det finns många sätt att framföra en sådan nyhet, och Rapport valde att inleda i bekymrad ton med att ”flygbranschens starka tillväxt har stannat av”. Sedan följde en intervju med Jean-Marie Skoglund på Transportstyrelsen, som sa att inrikesflyget, som är mer sårbart, kommer att ”drabbas” av färre avgångar.

Som möjliga orsaker nämnde han bland annat den varma sommaren och flygskatten. Man kan inte heller utesluta att uppmärksamheten kring flygets klimatpåverkan har spelat en roll, sa han. Ja, med tanke på att tågresandet utomlands samtidigt har ökat kraftigt verkar det sannolikt  – men det sa Rapport inget om.

Flygande har blivit något som folk är lite generade för. När de berättar om sina flygresor lägger de till en förklaring eller en ursäkt. Vi hade så bråttom, det är så dyrt att åka tåg, jag bara måste till solen. Även om ingen har sagt något. Det har till och med blivit så att människor som flyger mycket känner att de vill försvara sig offentligt.

Senast skrev Kata Nilsson, politisk redaktör på Piteåtidningen, i Flamman att det stör henne att storstadsbor som ”vurmar för miljön” kritiserar hennes livsstil. Att hon väljer ordet ”vurmar” är talande. Vurmar gör man för en hobby, en idol, en idé, något man blir tillfälligt besatt av. Ett engagemang i mänsklighetens livsmiljö är förhoppningsvid inte en vurm utan något mer djupgående.

Kata Nilsson bor i Piteå och brukar flyga till Östersund för att hälsa på sin mamma. Det tar fyra timmar inklusive mellanlandning i Stockholm, och när hon ändå är i Stockholm stannar hon ibland ett dygn och träffar vänner.
Men en gång gick det inget flyg, och då fick hon ta buss och tåg. Elva timmar tog det. Två timmars väntetid i Örnsköldsvik. Sådana resor gör inga storstadsbor, så vi ska inte komma och snacka om att Kata Nilsson flyger, var poängen. ”Om jag njöt av hur miljövänlig jag var? Nä. Jag pallar inte ens vara sarkastisk.”

Elva timmar med tåg och buss mellan Piteå och Östersund är en lång resa, och två timmar i Örnsköldsvik kräver en bok eller ganska många Wordfeud-matcher. Men så farligt är det inte – ens för en storstadsbo som jag. Vi som bor i storstäder gör nämligen också långa resor. Många av oss är inflyttade och har föräldrar som bor kvar på hemorten. En del av oss har barn som pluggar någon annanstans. Och så vidare.

Kata Nilsson flyger inte ens för att hon har bråttom. Väljer man flyget och stannar ett dygn och träffar kompisar när man mellanlandar i Stockholm är det ett val man har gjort. En defensiv krönika i Flamman är nog inte bästa sättet att slippa kritik för det valet.

Ansvaret kan man alltid lägga någon annanstans. Som privatperson kan man säga att det är någon annans fel att man flyger inrikes eftersom resorna på marken tar så lång tid. Som företagare eller politiker kan man låta bli att fixa till kommunikationerna eftersom så få ändå reser. Eller så kan man, som Transportstyrelsen, se ett minskande inrikesflygande som ett problem i sig, istället för som början till en lösning.

Det behövs bättre alternativ till flyg i, till och från Norrland. Men i väntan på till exempel Norrbotniabanan, som nu ligger i startgroparna till slut, kan man ta sitt ansvar och resa så miljövänligt man kan, även om det tar några timmar extra. Det är inte aningslösa storstadsbors fel om det känns genant att ta flyget. Det är inget fel alls – det visar att vi har börjat ta klimatproblemen på allvar.