Du har med största sannolikhet blivit övervakad av staten. FRA-lagen innebär att svenska staten får rätt att läsa dina mejl, övervaka vad du gör på internet och avlyssna dina samtal. Datalagringsdirektivet innebär att din internet- och teleleverantör tvingas registrera vem du ringer när och var din mobil befinner sig. Och Edward Snowden avslöjade att övervakningen – inte minst FRAs samarbete med USA – är än mer omfattande än befarat.

Massövervakningen diskuteras inte lika mycket i Sverige i dag som för några år sedan, men den pågår fortfarande lika massivt – och är fortfarande minst lika problematisk. Det mest uppenbara problemet är principiellt. Du, jag och alla andra har en grundläggande rätt till privatliv skyddat från godtyckliga ingripanden. Massövervakning är per definition godtycklig, då den inte grundar sig i något konkret skäl att övervaka respektive person. Övervakning av misstänkta brottslingar är givetvis acceptabel.

Rätten till privatliv är fastslagen i FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna. Sverige begår därmed brott mot mänskliga rättigheter när makthavarna envisas med att massövervaka sina medmänniskor.

Ett annat problem är risken för ändamålsglidning. PKU-registret är ett aktuellt exempel. I detta register har hundratusentals nyfödda svenska barns blod samlats in och sparats, efter samtycke från föräldrarna, med det uttryckliga löftet att blodet endast kommer att användas i medicinskt syfte. Nu tillsätter plötsligt regeringen en utredning om att låta Polisen och privata försäkringsbolag få tillgång till barnens blod. Detta är en skandal, som hotar både vår integritet och – givet risken att många nu lämnar registret helt – sjukvårdens framtida arbete.

Övervakningens motståndare påpekar att massövervakningen drabbar alla. Det är sant. Men övervakningen drabbar inte alla lika hårt. Övervakningens skadeverkningar följer – liksom andra former av samhälligt förtryck – patriarkala och rasistiska mönster, där privilegierade grupper klarar sig förhållandevis lindrigt, medan andra utsätts desto värre.

Övervakningsteknologi används redan för att stoppa flyktingar vid EUs gränser. I Romregistret har Skånepolisen registrerat människor på grund av deras etnicitet. Och i Kvinnoregistret har Polisen registrerat kvinnor som anmält misshandel, med misogyna kommentarer som ”mytoman” samt känsliga uppgifter om till exempel trostillhörighet, psykiatriska diagnoser och etniskt ursprung. Dessa register är olagliga – men skulle ha fortsatt användas i det fördolda, om inte DN respektive SR avslöjat dem.

Ur ett antirasistiskt, feministiskt perspektiv kan problemet bli än värre på sikt. Missbruket av massövervakningen i dag är redan problematiskt. Men vad händer den dag Sverigedemokraterna – eller något ännu värre parti – tar makten? FRA och datalagringen skulle då enkelt kunna servera makthavarna känslig information om våra etniska tillhörigheter, sexuella läggningar, politiska engagemang och så vidare. Massövervakningen är ett hot mot demokratin.