Den elfte timmen på den elfte dagen i årets elfte månad för hundra år sedan tystnade krigslarmet och soldater i Europas skyttegravar steg upp och välkomnade novemberhösten och världsfreden. Kvar i skyttegravarna låg stupade och rämnade stormakter. Och i skuggan av slagdängan ”aldrig mer krig” och kontroversiella fredsavtal fick bitterhet och hat fick jäsa ostört innan de återigen tog världen med storm två decennier senare.

Efter ”Det stora kriget” (som första världskriget blev hågkommet som fram tills ett andra tog vid) drogs nya gränser, världsdelars geopolitiska kartor ritades om och människoliv och infrastruktur tillintetgjordes av ny modern militärutrustning och flitigt användande av kemiska vapen. Nu, ett sekel sedan krigsslutet och när första världskrigets ”segermakter” och ”förlorare” samlas för att hedra minnet av den tid som varit sker det i ännu en orolig epok i mänsklighetens historia.

Potentater som Donald Trump, Vladimir Putin, Angela Merkel, Theresa May och Emmanuel Macron är dagens bärare av de geopolitiska kostymer som syddes i första världskrigets raviner. USA slapp till skillnad från Europa och Ryssland (som under kriget blev Sovjetunionen) se sina egna marker sönderbombade och förvandlade till slagfält, vilket innebar stora möjligheter för landets vapenindustri och jordbruk att flytta fram sina positioner och axla rollen som ekonomisk och politisk storspelare i efterkrigskaoset. Hur framtidens akvarell ser ut är svårt att sia om i tider då Storbritanniens EU-utträde och USA:s nyckfulla handels- och inrikespolitik skissar ovädersliknande horisonter.

Glapp mellan ledare och folk

Historikern och journalisten Adam Hochschild frågar sig i boken Aldrig mera krig varför vi fortfarande fängslas av ett krig som ägde rum för så länge sedan.
”Ett skäl”, skriver han, ”är säkert den starka kontrasten mellan vad folk trodde att de slogs för och den ödelagda, förbittrade värld som kriget faktiskt skapade.”

Ett glapp i synen på sin egen samtid och sin egen verklighet som krattade jorden för frön till extremnationalism och enkla svartvita svar att växa och frodas i. För vad kungar och premiärministrar inte var kapabla att förutspå var något som världsmedborgaren, oavsett nationalitet, redan hade begripit, skriver Hochschild:

”Från första början fanns det tiotusentals människor på båda sidor som erkände kriget som den katastrof det var. De ansåg att det inte värt den oundvikliga kostnaden i blod, en del av dem förutsåg med tragisk skärpa att kriget skulle bli en mardröm för Europa.”

Med facit i hand hade de rätt. Och detsamma kan sägas om de farhågor och den kritik som hördes inför USA:s upptrappade krigföring i Vietnam och, inte minst, inför samma lands illegala invasion av Irak, motiverat med en salva lögner. I slutändan är det sällan makthavarna själva som håller i geväret eller utlöser bomben som dödar andra människor och förstör andras hem.

Det eviga kriget

Men första världskriget var inte vilket krig som helst, hette det, det skulle säkra demokratin i världen. Och få har beskrivit den höga prislappen bättre än författaren Dalton Trumbo i Johnny var en ung soldat, första gången utgiven den 3 september 1939. Två dagar efter andra världskrigets början.

I romanen får vi följa Johnny, en soldat som förlorade allt på första världskrigets västfront: sina ben, sina armar, sin talförmåga, sin syn, sin hörsel och sin förmåga att leva utan ständig sjukvård. I sin nya slutna och levandedöda värld minns han tillbaka, minns brödfabriken där han arbetade, minns fisketurerna med fadern, minns ett liv med många utmaningar och frågetecken. Men det var ett liv, och nu var det borta och allt som fanns kvar var en väntan på att få dö. Johnny finner till slut ett sätt att kommunicera med omvärlden, ett sjukrum någonstans nära västfronten, och det är genom att dunka med huvudet i kudden enligt morsespråket. Han får till slut kontakt och ber om att få dö.

Svaret han får lyder: ”Det ni vill är emot reglementet.”

För den fiktive Johnny (som Dalton Trumbo dock grundade på sanna förlagor om lemlästade men levandedöda krigsveteraner) tar kriget aldrig slut. Det pågår i en ständig natt, i ett evigt krig.

Vår egen värsta fiende

Militärt och politiskt upphörde första världskriget den elfte timmen för hundra år sedan. Men ändå har mänskligheten inte lyckats kravla sig upp ur skyttegravarna än, utan är kvarhållen i en elfte timme med händerna bakbundna i en knut hon själv knopat. Människans största fiende, såväl i politiken som i kampen för att rädda sig själv och planeten, tycks också förbli densamma: vi förblir vår egen värsta fiende.

– Mänskligheten är på väg att bereda sin egen undergång med girighet och dårskap, menade den framlidne fysikern Stephen Hawking i intervju med Larry King Now 2010.