Daniel Rolke från Stockholm har hängt med längst. Han blev vegan i början av 90-talet, strax före det stora genombrottet för djurrättsrörelsen i Sverige. I dag är han en självklar del av den, som ordförande för Djurrättsalliansen. – Jag fick upp ögonen för alla de grymheter vi människor utsätter djuren för och jag stod inför ett val. Antingen fortsätter jag leva som jag alltid gjort eller så gör jag någonting åt det. Jag valde det senare och har aldrig ångrat att jag blev vegan, säger Daniel Rolke.

Tofuskräcken

En övergång till vegansk kost innebar nya utmaningar. I dag finns en uppsjö av växtmjölker, ostar och vegobiffar i affären men på hans tid gick det inte ens att få tag på en vegansk sojakorv. Alternativet blev tofu. Något som han inte var det minsta förtjust i.

– Jag var väldigt nyfiken på tofu men det var bland det äckligaste jag ätit. Det såg ut som en bit frigolit och var helt smaklöst. Men jag kom över tofuskräcken och i dag är det bland det godaste jag vet, säger Daniel Rolke.

Utbudet av veganska produkter var så snålt att man fick importera själv eller hitta på egna lösningar, som att tillverka egen majonnäs eller servera sojaglass på semlan i stället för grädde.

– Väldigt många av de alternativ som finns nu kunde vi bara drömma om för tjugo år sedan. Jag minns när ryktet började gå om en grädde som gick att vispa. Denna otroliga produkt skulle finnas i Tyskland och var en stor snackis, säger Daniel Rolke.

Veganerna höll till godo med det som fanns. Tartex var det enda pålägget, Nutanas burgare var den enda frysprodukten och som mellanmål åt veganerna baren Flapjack på längden och tvären. En produkt man sällan hör talas om nu för tiden är veteprodukten kinafärs.

– Jag och mina vänner brukade köpa kinafärs och äta den direkt ur konservburken. Ibland använde jag den när jag gjorde pastasåser men det var lite kattmatskänsla över den och jag har nog inte ätit kinafärs på över 15 år, berättar Daniel Rolke.

Sojamjölk från helvetet

Ásta Brynstensdóttir är uppvuxen utanför Göteborg men jobbar numera på Djurens Rätt i Umeå. Det finns produkter hon saknar och andra hon saknar mindre. På 90-talet fanns till exempel bara en sorts sojamjölk i affärerna. När Ásta Brynsteinsdóttir får frågan om det finns produkter som hon helst vill glömma, är svaret givet.

– Tofulines sojamjölk! Den var som sänd från helvetet. Jag saknar däremot Tofulines underbara moccaglass. Den var magiskt god.

I dag finns veganska bloggar, forum och appar. Man kan snabbt ta reda på vilken grädde som blir fluffigast och vilka stekar som passar bäst på grillen, men när Ásta Brynsteinsdóttir blev vegan 1997 fanns inga hemsidor att söka information på.

– I början var det supersvårt att veta vad jag kunde äta och inte äta. Jag gick där i butikerna med min e-nummerlista. När jag sedan lärde känna andra veganer, delade de med sig av sina kunskaper. Jag minns när jag fick veta att Delicatobollar var veganska. Behöver jag säga att jag mer eller mindre sprang till butiken? säger hon och skrattar.

Utbudet har exploderat

Utbudet på restauranger och kaféer har förändrats radikalt de senaste åren men under veganrörelsens framväxt var det klassiska gröna vågen-restauranger som gällde. Bufféer med nyttiga sallader, grytor och röror serverades på några få trötta matställen.

– Jag minns lyckan när någon visade mig restaurangen Malaysia i Göteborg. De hade tofu, grönsaker och curry i härliga kokosmjölksåser. Mina ögon öppnades för asiatisk mat. Jag minns det som en fantastisk tid, berättar Ásta Brynsteinsdóttir. I större städer kan man i dag välja mellan pizza, raw food, bakverk eller vad man än är sugen på.

Profilerad storätare

Att det hänt väldigt mycket på kort tid kan Uppsalabon Artin Ghookassi vittna om. Han är rookie i gänget och blev vegan 2013. I början testade han en ost som han upplevde smakade fotsvett men på bara tre år har utbudet exploderat. I dag finns en mängd olika ostar i vanliga butiker.

– Sedan 2014 är det som en snöboll som bara rullar och blir större och större. Förr var det enkelt att hänga med i nyheterna men nu kommer det ut så mycket nytt att jag inte kan ligga steget före längre. Det går så fort att jag behöver ett bälte att sätta fast mig i, säger han.

Artin Ghookassi gillar att ställa frågor om hur det var förr, vilket brukar uppskattas i sociala forum, där han profilerat sig som storätare med sin Facebooksida ”Vad äter Artin idag?”.

– I dag är det väldigt fokuserat på att det är konsumtionen som gör en till vegan men det är faktiskt djupare än så. På 90-talet och bakåt var utbudet så begränsat att det inte ens var en självklarhet med linser och bönor på ICA, säger han.

Långt till vegonorm

Förutom alla enskilda veganska kaféer och restauranger har kedjorna gett sig in i konkurrensen och de skyltar stort med sitt veganska utbud. Det märks på de nyare veganerna att tiderna förändrats. De restauranger som inte har veganska rätter blir utbuade i sociala medier. Men det är långt kvar att gå tills vegansk mat är norm.

– Jag ogillar den där konstanta påminnelsen om att jag är udda. Jag trivs så klart med att känna mig som en unik människa som alla andra men trivs också med de normer jag är uppväxt med som att dricka mjölkchoklad eller äta korv med bröd, säger Artin Ghookassi.

Daniel Rolke hoppas på att marknaden fortsätter utvecklas i samma takt som i dag så att alla som vill kan leva djurvänligt.

– Det gör stor skillnad för många människor att kunna käka tillsammans med arbetskamrater, ta en fika eller en burgare och inte vara den där udda personen som inte kan äta något. För egen del skulle jag gärna se en utveckling med mer vegansk husmanskost och mindre exotiska ingredienser, säger Daniel Rolke.