Det har blivit jobbigare att vara man. Det var rubriken på ett samtal i Aktuellt i veckan, apropå att den kanadensiske psykologen Jordan B Peterson var i Sverige, och ni kan aldrig gissa vad som hände sen.

Eller det kan ni förstås. Hånet på sociala medier mot dessa mesproppar som gnällde om hur jobbigt det var att bli av med sina privilegier forsade fram. Vissa var så arga att de ville spöa upp Svenska Dagbladets ledarskribent Ivar Arpi, som var med i Aktuellt-studion, i sig en ledsam illustration över det där som kallas toxisk maskulinitet.

Men vet ni, det har blivit jobbigare att vara man, och det är inget att skratta åt. Del av det handlar om jämställdhet. Kvinnor bedöms mer likvärdigt i arbetslivet, vilket gör att män inte längre har samma fördel som tidigare. Flickor får bättre betyg i nästan alla ämnen och kvinnor dominerar på högskolan. Självklart finns män i samhällstoppen, men det blir också allt mer tydligt att en stor grupp män faller ifrån. I en undersökning från 2012 gick en av fem pojkar i Sverige ur skolan som funktionella analfabeter.

Det här är dock bara del av problemet. Under det senaste halvseklet har kvinnors utrymme och möjligheter ökat otroligt. Dörrarna har öppnats från en snäv kvinnoroll till ett liv där nästan allt är möjligt. Kvinnor får vara superhjältar och supermammor, vi får slåss, gråta, vi får vara hela människor och finna mening i plikter och skönhet, njutning och godhet. Givetvis finns sexism och könsförtryck kvar, vilket #metoo visade med plågsam tydlighet, men kvinnolivet är ändå fantastiskt mycket rymligare i dag.

Samtidigt har mansrollen framför allt tappat i ansvar. Mannen behöver sedan säg 1968 inte längre vara FADERN, utan kan välja ett modernt mansideal där plikterna försvunnit men privilegierna återstår. Vissa män kan välja så, alltså. Män som i övrigt är tillräckligt högt upp i hierarkierna, män som har pengar, utbildning, män som är attraktiva nog för att kvinnor ska vilja ha dem ändå. Här ser vi samtidens sköna killar med ekon från såväl Hugh Hefner som Jack Kerouac, alltid på flykt, aldrig på plats, och det kan kanske framstå som ett härligt men för de flesta ouppnåeligt liv. Men väldigt många vill egentligen hellre ha stabiliteten, vanligheten, familj och gemenskaper. Men hur ska man vara då, som man?

I dag uppfattas många av de sätt som kvinnor tar ansvar på, och finner mening i, som närmast o-manliga. Att ta hand om andra, vårda barn, visa svaghet likaväl som styrka, att vara engagerad för världen, att bidra efter förmåga, uppskatta det vackra och sköna. Både sensibilitet och strävan efter att vara en god människa har definierats som något avskilt från maskulinitet.

Jag tror inte att vägen för manligheten går bakåt, även om traditionell maskulinitet definitivt innehåller en del positiva egenskaper.

Vi måste bort från sköna killars ansvarslöshet, och det är bra att bädda sängen och ha bra hållning, men målet kan inte vara att stänga in män i en annan, äldre fålla. Öppna dörrarna till manligheten i stället och låt mäns värld bli lika stor som kvinnors.