Dagboksanteckningar. 
Sön 14 oktober– dag 1 830

Jag har lämnat Mellanöstern bakom mig efter att ha besökt vartenda land där utan att flyga. I vissa länder har jag varit två gånger och i ett land tre. Ungefär så här har jag rest: Egypten, Turkiet, Libanon, Jordanien, Irak, Kuwait, Iran, Förenade arabemiraten, Oman, Jemen, Qatar, Saudiarabien, Bahrain, Israel och Palestina. Det var inte riktigt den rutt jag planerade 2013, innan jag lämnade Danmark. Men sedan dess har mycket hänt. Konflikten i Syrien har blivit värre, Irak har blivit säkrare, de flesta länderna i Gulfstaternas samarbetsråd har satt Qatar i blockad och Jemen har nästan slitits isär. Vem kunde ha förutsagt det 2013?

Det enda som verkar bestå genom tidsåldrarna är att Saudiarabien fortfarande inte är öppet för turism, fast det ryktas om att de planerar att införa turistvisum till 2030.

Du kanske tror att Mellanöstern är en het öken, och det stämmer. Men jag har upplevt fantastiska skidturer i Libanon, jag har sett Omans och Jemens frodiga regnskogar och njutit av den svala bergsluften i Ramallah i Palestina. 
Mellanöstern är brännande hett bara under några få sommarmånader. Resten av året är det mildare än i de flesta länder och på vintern kan det till och med bli kallt, med dagstemperaturer på neråt tio grader Celsius. Inte särskilt kallt för en viking, men kallare än de flesta tror att det är i Mellanöstern.

En sak som jag har upptäckt är gemensam för alla länder i Mellanöstern är den abnorma gästfriheten. Jag känner att jag kan kalla den abnorm eftersom jag har mer än 150 länder att jämföra Mellanöstern med. Märkligt nog är det inte gästfriheten och generositeten som syns i tidningsrubrikerna, så hur skulle man kunna veta det?

Min vän Ali i Irak gick nyligen och såg en skräckfilm på bio i Bagdad och några dagar senare simmade han i en sjö vid foten av ett vattenfall. Men det är inte sådant som når fram i medierna. Inte heller lekande barn, studenter vid universitet, folk som fastnar i trafiken, glädjeropen över ett mål i fotboll, en selfie, ett bröllop, vänner som går ut en kväll, födelsedagar, shopping eller dåliga skämt som ingen skrattar åt. Men allt detta och mer finns i vartenda land i Mellanöstern.

Vi lever i de falska nyheternas tid – nyheterna har kanske aldrig haft så låg trovärdighet. Medierna översvämmas av information och var och en kan hitta vad den behöver till stöd för sin egen syn på världen. Du kan till och med hitta bevis på att jorden är platt, vilket jag personligen kan intyga att den inte är. Så vem och vad kan man lita på?

För en tid sedan lämnade jag Salalah i Oman på ett lastfartyg som tog mig genom Suezkanalen till Port Said i Egypten. Sedan korsade jag Sinaiöknen, liksom jag hade gjort sex månader tidigare på väg till Jordanien. Men den här gången skulle jag till Israel. 

Israel är en militärstat som grundades 1948. Jag kallar det en militärstat för att både pojkar och flickor måste göra värnplikt i armén i flera år. Det är världens enda judiska stat och alla hem är utrustade med skyddsrum. Annars är det ett ganska normalt land med mycket bra infrastruktur och en befolkning som består av människor från mer än 120 länder. Muslimer, kristna, judar och andra verkar leva fredligt tillsammans.

Det sägs att där det finns två judar finns det tre åsikter, och jag tror att det stämmer. Jag har en judisk vän från Sydafrika som flyttade till Israel med sin familj för några år sedan. Det kallas att ”göra aliyah” och är en del av Israels policy att judar har ”rätt att återvända”. Min vän heter Trevor, och han bjöd in mig att bo hos honom och hans familj i en stad som heter Modi’in. Det är en underbar, grön stad och jag mötte många vänliga människor. Några dagar senare cyklade jag genom Ramallah i Palestina tillsammans med 30 andra cyklister, med poliseskort med tjutande sirener. Någon hade fått för sig att jag cyklade till alla länder i världen – i själva verket var det första gången på fyra år som jag satt på en cykel.

Palestinierna var precis lika trevliga som israelerna och jag har mer att berätta än vad som ryms här. Men vad jag verkligen vill säga är att en del palestinier påstår att det inte finns något Israel och en del israeler säger att det inte finns något Palestina. Så jag undrar om jag har besökt två länder mindre än jag trodde?

Men de flesta verkar vara moderata och fler än man tror är sekulära. Palestinierna har minst lika många åsikter per person som israelerna. Och enligt min erfarenhet är det många som bara ser saker från ett håll och ignorerar de fakta som inte passar dem. Folk är bara människor. Jag tycker att det behövs en förlåtande anda, som Nelson Mandelas i Sydafrika, och alla måste göra sitt. Vem man ska lita på är återigen en bra fråga, men så länge vi inte vet kan det vara bra att ha ett öppet medvetande. Fast jag har hört att om man öppnar sitt medvetande alltför mycket kan det ramla ut.

Jag har haft turen att få uppleva julen, den muslimska heliga månaden ramadan, eid-al-fitr, eid-al-adha, rosh hashana och yom kippur under min tid i Mellanöstern. Det är tre religioners högtider, och såvitt jag kan se handlar de alla om kärlek, traditioner, mat och familj. Så än en gång vill jag säga att folk är bara människor.

Jag lämnade Israel med en känsla av att ha klarat av något nästan omöjligt, något som är svårt för de flesta människor att förstå. Och så är det på min resa. Ännu en gång reste jag med lastfartyg mellan två städer, den här gången Ashdod i Israel och Istanbul i Turkiet. Nästa land på resan blir Georgien, och jag kanske måste packa upp jackan. Färden går vidare.