Vi är många som stångat oss blodiga för att förändra världen.

Vi har kämpat mot företag, myndigheter, lagar och åsikter.

Vi har peppat varandra för att inte förlora hoppet krampaktigt hållit oss fast i små framsteg eller i att vi åtminstone lyckats förhindra ett bakslag.

Så får jag en dag frågan:

Men vad får dig att tro att det går? Går att förändra världen? Jag tystnar. Frågan skär rakt in i mitt hjärta. Trots att jag fått den så många gånger förr är det som att jag hör den för första gången.

Se dig omkring, säger jag, världen förändras hela tiden. Ta bara det senaste året månaden veckan timmarna Hur mycket olja har vi inte hämtat upp ur marken Hur många bomber har inte fällts Hur många nya lagar har stiftats Hur många gränser ritats skarpare?

Vi förändrar världen oupphörligt.

Och jag tror faktiskt och här tvingas jag hämta andan jag tror faktiskt att vårt stora uppdrag just nu är att inte förändra världen mer Vi har förändrat den tillräckligt.

Det är den utmaning som ligger framför oss och det är nog den största människan någonsin haft.

För vi vill förändring.

Vi vill ständigt framåt, uppåt.

Men vårt arbete nu handlar om att vi måste sälla oss till det kretslopp som är världens, jordens, livets.

Och det går inte framåt och uppåt utan runt.

Vi måste sluta betrakta världen som en samling naturresurser och oexploaterat kapital.

Vi måste som urfolk i alla kulturer gjort och gör betrakta världens granskogar, fjälltoppar, floder, stenar och myror som släktingar med samma rättigheter som vi.

Vi måste sluta bygga monument över våra så kallade framsteg för att låtsas vår odödlighet.

Vi måste acceptera att idén om det privata ägandet är den största lögn människan skapat.

Vi måste som en dagslända acceptera att vi finns en stund och sedan är det över.

Vi måste erkänna att vi ljugit och säga: allting är bara till låns.