”Det finns ingenting för oss här i Marocko. Vi får inte arbeta eller hyra någonting och polisen förföljer oss vart vi än går. Är vi i skogen, kommer de. Är vi i staden tar de oss”, säger Mustafa ”Bamba” Koné.

I Marocko finns det gott om turistaffärer, smakrik mat och civilklädda poliser. Flest poliser finns det i Rif-regionen i nordöstra Marocko, där Mustafa bott i flera år på sin väg till Europa. Bamba, som han kallas av vännerna, har sökt sig dit för att kunna ta någon av småbåtarna till Spanien. Informatörer och civilpoliser finna det gott om i provinshuvudstaden Nador, där demonstrationer är förbjudna och journalister ovälkomna.

Landet har stora problem med fattigdom, speciellt Rif. Vill du ha en framtid är det den lågavlönade jordbruksindustrin eller turismen som gäller. Lyckosökare ägnar sig åt cannabishandel eller gränssmuggling via de två spanska enklaverna Ceuta och Melilla.

Vid det omtalade Massif de Gourougou träffar Bamba andra som vill hitta vägen till Europa, skyddade av nattmörkret. Det skogsklädda berget blickar ut över målet, Melilla. Vägen ner till staden är kantad av skräp och lägerrester. Går de till väst når de kusten, där båtfärderna avgår. Det som lämnas bakom, hemlandets konflikt och misär och den hårdhänta marockanska polisen, motiverar inför de stundande riskerna.

Döden hotar ständigt

Innan fristaden väntar poliser, fyra lager taggtrådsstängsel och djupa diken. Döden hotar ständigt vid inbrytningsförsöken. Senast den 20 oktober lyckades 200 personer ta sig in till Melilla men en av dem omkom i en misstänkt hjärtattack.

– Vi sprang tillsammans mot stängslet och många lyckades ta sig in till Melilla, trots rakbladen och poliserna. Den spanska polisen mottog oss på andra sidan och skickade oss tillbaka till Marocko, där poliserna misshandlade mig så hårt att de bröt mitt ben, berättar George Keipo.

George lever tillsammans med Bamba och ett dussin andra landsmän i utkanten av Nador. De skiftar mellan Bolingoskogen, där de flesta flyktingarna bor, och det trångbodda rummet. I regionen har vännerna varit i mellan två och tre år. Georges upplevelse liknar många som stormat enklaverna i hoppet om asyl. Fram till den 15:e oktober i år har 5 202 personer kommit till Spanien på det sättet, enligt spanska myndigheter.

3 569 kom via Melilla och resten via Ceuta. Dessa siffror är en knapp ökning från förra året där en liknande uppdelning skedde. Vad som har ökat är båtfärderna, där myndigheterna uppskattar en 206-procentig ökning från samma period förra året. Hittills har 43 467 personer ankommit via båt, jämfört med 14 195 förra året. Det är 48 669 nykomna totalt till Spanien, en siffra som väntas stiga markant i år.

Skogarna och kullarna i Rif är perfekta gömställen för flyktingar som jagas av polisen. I Rif bor det främst amazigher, en folkgrupp historiskt förföljd av den marockanska staten. Den turbulenta regionen exploderade 2016 i protest mot kungadömet. I dag bubblar missnöjet under ytan.

Aziz Kattouf är från den lokala folkrörelsen i Nador, den marockanska oppositionens kärna. Han har själv fängslats, likt många av hans vänner, och jobbar aktivt till stöd för de förföljda. Många amazigher stöttar öppet flyktingarna.

– Visst finns det verbal rasism men här förföljs inte invandrare av befolkningen som i andra delar av landet. Problemet här är med myndigheterna och deras spioner, som även förföljer oss i rörelsen. Det är många i fängelset just nu, läget är hårt, berättar Aziz.

Våldet är alltid nära

Utanför rummet samlar värden högljutt sina vänner för att markera sin närvaro. Ägaren stampar oinbjudet in och beter sig aggressivt mot de undangömda, som bor utan vatten eller elektricitet. Ofta kommer polisen på besök, så de boende är på sin vakt. Våldet är alltid runt hörnet.

– Vi gör våra toalettbesök i plastpåsar och vi lever på flaskvatten, ris och pasta. Problemet är inte bara de hårda levnadsvillkoren, utan att leva så med min son som inte ens fyllt ett år än, säger George med en tår i ögat.

Den känslosamma George repeterar hur hårt livet är i Nador. Hans blick dras mot horisonten. Tröttheten och uppgivenheten präglar den muskulösa dansören, som drömmer om att åka till Paris och arbeta med kultur och musik. Ofriheten är påtaglig och männen vågar inte gå ut under dagen. Om polisen ser dem skickas de till en stad på andra sidan Marocko.

På flykt från polisen gömmer de sig i Bolingoskogen, men här är farligt för en bebis. För kvinnorna är det annorlunda, de grips inte och de hittar sätt att få pengar och män som olagligt hyr ut sina tomma rum åt dem, i slummen där åsnorna äter sig mätta på skräpbergen. Georges fru Kané går ut med lilla Abdulrahman i famnen för att tigga vid trafikljusen.

– Vi kämpar att kunna ge bebisen ett värdigt liv i Nador, detta är omänskligt. Vi har inga blöjor, och stackaren har inte ens en födelseattest för han föddes i skogen, säger Kané.

I Bolingoskogen utanför Nador bor tusentals flyktingar, vars byar emellan kullarna är svåråtkomliga och utspridda. Fristaden de byggt är tillfällig. Varje dag klockan fem på morgonen vaknar de för att förbereda sig för den stundande razzian. Flera gånger i veckan kommer hundratals poliser för att arrestera alla de hittar och bränna vad som lämnas kvar.

Skogen

De snirklande vägarna går förbi sopberg, längs steniga bergsvägar djupt in i kullarnas labyrint under trädens skydd. Här hittas främst små grupper män från Västafrika som hälsar vänligt på besökare. Bara ”bilmaffian” kör in här: marockaner som erbjuder taxitjänster, det enda färdmedlet. Ungdomar cirkulerar på mopeder och säljer färsk fisk, grönsaker och enkla livsmedel. Vatten finns att hämta, om du betalar för det.

Skräpet är allomfattande. Det finns inget rinnande vatten, ingen elektricitet eller avlopp här. De tillfälliga småsamhällena är uppdelade enligt nationalitet och organiserade likt militären, med generaler och officerare.

– Varje grupp har sin ledning. Vissa grupper är väldigt farliga. De kidnappar kvinnor längs smugglingsleden i Mali, Libyen och Algeriet. Här kidnappas det också men mest drivs underjordiska bordeller i skogen. Vi undviker dem, jag och mina döttrar, säger Madeleine Oulaïs.

Den 45-åriga mamman har tagit hand om sina döttrar i Nador i flera år. Mycket fokus går till att undvika polisen, skaffa pengar och mat, och fundera över vägen till Europa. Alla har försökt ta sig iväg på rutterna flera gånger. 38-åriga Mariam Dionande är uppgiven efter sitt senaste försök till Melilla.

– Polisen tog oss på vägen till stängslet, medan andra försökte klättra förbi rakbladen. De bröt min fot så att jag inte skulle försöka igen, och lämnade mig där i timmar tills mina vänner räddade mig på natten, berättar Mariam.

Hennes återhämtning var svår och fick ske utan läkare. För 29-åriga vännen Maité Tenie slutade läkarbristen i tragik. Hon var gravid i skogen och fick komplikationer. Läkare utan Gränser var den sista internationella organisationen som lämnade platsen men det var innan Maité behövde hjälp. Organisationen har inte kunnat nås för kommentarer men enligt uppgift stängde de hälsoverksamheten i landet 2013 efter att ha riktat hård kritik mot Marocko och Spanien.

– Det finns ingen i skogen som hjälper oss. Mitt barn förlorade jag för att ingen hjälp kom. Vilket pris har jag betalat för en bättre framtid?, frågar Maité medan tårarna rinner.

Polisens ingripanden och utsattheten färgar stämningen i lägret. Högar av bränd plast omringar lägrets skjul som en ständig påminnelse om hotet. Det du lämnar bränns eller stjäls. Mamadou, Oumar och Aicha från Mali och Guinea är oroliga och trötta.

– Vi vaknar alltid klockan fem här, då poliserna kommer med sina helikoptrar. Tar de dig återvänder du på egen hand, utan pengar eller mobil från andra sidan landet, berättar Mamadou under matlagningens gång.

En ”lönsam affär”

En av organisationerna som jobbar i skogen är Association marocaine des droits humains (AMDH), Marockos äldsta och största människorättsorganisation enligt dem själva. AMDHs ordförande i Nador, Omar Naji, menar att de inte har resurser för mer hjälp. De är oberoende av staten, då myndigheterna försöker tysta organisationer och köra bort journalister från Nador.

– Nador är den enda staden i Marocko där staten försöker förbjuda invandring, specifikt från Västafrika. De förbjuds från att hyra bostäder, skaffa jobb eller ens röra sig fritt då polisen olagligt deporterar dem från regionen. Inga uppehållstillstånd ges och till och med till fristaden i skogen kommer polisen för att arrestera folk, berättar Omar.

Samverkar med EU

Han menar att staten vill hålla invandrarna borta från Nador, som ligger vid gränsen till spanska Melilla. Här samverkar EU med polisen, då spaningsplan flyger från Melilla över Bolingo innan ingripandena, förklarar Omar. Trots insatserna har flyktingströmmarna bara ökat med åren.

– 2017 greps över 3 000 invandrare i Nador, som hölls över natten i förvar och skickades sedan till en annan marockansk stad. Detta är bland de viktigaste brotten, då de skickas utan juridisk översyn. Invandrare ska få röra sig fritt i Marocko utan deportationsrisk, säger Omar.

Det är polisen som beslutar vem som deporteras, utan domstolsbeslut. Kriminaliseringen, i Europa och Marocko, har ökat kostnaden och riskerna för flyktingarna. AMDH ställer sig kritiska till människorättsbrotten och EU-pengarna som finansierar dem.

– Vi som observerat situationen länge märker en tendens mot kommersialisering av invandringen. Före 2015 bestod den av fattiga människor som inte betalade något, nu är det en dyr människohandelsprocess. Innan de utökade stängslen och poliskontrollen fanns det inga smugglare, och det var färre som reste, förklarar Omar.

Smugglingen lockar flyktingar att resa och stimulerar därmed ökningen. Samtidigt finns det allt fler som tjänar på situationen och försvårar förändring. Omar förklarar att flera högt rankade poliser i Marocko har åtalats för människosmuggling och staten har en nära relation med smugglarna. EU-pengarna driver flyktingarna i smugglarnas armar, menar han, och resurserna hamnar hos den marockanska staten.

– Invandringen har blivit en lönsam affär. Migranter betalar 3 000 euro för resan. Vissa smugglare kan vara farliga och de nya rutterna, över havet, är betydligt farligare. I Nador räknade vi 44 döda de första sex månaderna i år, säger Omar.

Geopolitik

EU-pengarna går till gränsbevakningen runt Ceuta och Melilla, samt den marockanska kustbevakningen. De är i blåsväder på sistone efter mordet på Hayat Belqasem, den 19-åriga kvinnan från västra Marocko som omkom efter att kustbevakningen sköt mot ett 50-tal flyktingar i en gummibåt i september.

Protester skakar Marocko och fler skjutningar har uppmärksammats efter denna. Båtfärderna ökar sedan Turkiet stängt förbifarten för flyktingar och vägen från Libyen och Italien begränsas av de italienska hinder som tvingat räddningsfartyget Aquarius att landa i Spanien. Marocko står nu i tur på EU:s förhandlingslista, och Spanien ställs inför svåra utmaningar.

– Det vi jobbar med akut är att ha lokaler som är värdiga för människornas behov. Situationen är hanterbar, de är bara här på genomresa. Trots lite resurser har vi många givmilda människor som är öppna med sitt stöd. Tillsammans väver vi nätverk för att ge folk ett bra mottagande, säger Samuel Linares, ordförande för Röda korset i Málaga.

Flyktingmottagandet i södra Spanien är främst ideellt. Röda korset i Málaga går igenom en tuff period, med över 6 000 anlända hittills och endast 15 betalda medarbetare. Samuel Linares kämpar dag och natt för att ta hand om dem som kommit de senaste månaderna. Färden är riskabel för migranterna och framtidsutsikten oviss.

– Vi har över 300 döda på vägen till Spanien, och en växande främlingsfientlighet. Lyckligtvis har vi ingen högerextremism, som i resten av Europa. De flesta andalusier öppnar sina armar för flyktingarna. De som avhumaniserar invandrare sätter sig inte ner och pratar med dem. Endast en desperat människa gör en sådan båtfärd, berättar Samuel Linares.

Europeisk flyktingpolitik förser Marocko med resurserna, men landet spelar sitt eget spel. De använder sig av en strategi av sam- och motarbete, menar AMDH, för att gynna sin relation med kontinenten. I dag mottar Marocko och Tunisien runt 60 miljoner euro, men landet sneglar på Turkiet, som får sex miljarder euro för att hindra migrationen. Den 17–18 oktober åkte EU-kommissionens representanter till Marocko för att förhandla fram ett nytt avtal med landet. Flyktingarna blir Marockos spelpjäser.

– Det är inte på grund av flyktingars rättigheter som Marocko vägrat bygga EU-förvar i landet, det är geopolitik. Skulle de stänga gränserna har de mindre att förhandla med Europa om, det de vill ha är mer pengar och en stark politisk position. Men politiken har misslyckats, för flyktingantalen ökar, tillsammans med dödstalen och människorättsbrotten. Allt sker inför Europas ögon och en frågar sig, varför envisas med en politik som inte funkar? frågar Omar.

På de överfyllda båtarna

Trots svårigheterna, riskerna och kostnaderna är det allt fler som tar steget mot Europa. 34-åriga Claude Droh var gruppens första att ta sig till Spanien och han hamnade i Almería. Nästan alla Syre träffade i Nador har nu lyckats ta sig till Europa i skydd av nattens mörker, på de överfyllda gummibåtarna. Kané och lilla Abdulrahman finns nu hos släktingar i Frankrike, Bamba i Barcelona, och resten utspridda runt Spanien. De gjorde ”boza”; de segrade i sin färd. Kvar är George, fast i Casablanca, Marocko.

– Jag tackar Gud att jag kom helskinnad till Spanien efter helvetesbåtfärden. Här finns det många goda människor men få resurser. Jag har ingen i Europa, säger Claude.

– Vi överkom svårigheterna och höll humöret uppe, men nu börjar nya problem: får jag stanna? Vad gör jag sen? berättar Bamba med sitt karakteristiska leende.

Pappa Georges dröm att jobba med kultur och musik i Paris förblir en dröm, men varje dag kommer nya lycksökare till Nador i hopp om en bättre framtid.