Det spanska inbördeskriget var lika mycket en nationell som en regional historia. Adolf Hitlers Tyskland och Benito Mussolinis italienska fascistregim stödde general Francisco Francos motstånd mot det demokratiska republikstyret och ledde starkt till att republiken som utropades 1931 föll.

De republikanska styrkorna bistods å sin sida av internationella brigader (med bland annat svenska volontärer) och vapen från Sovjetunionen.

I april 1939 segrade nationalisterna och upprättade en fascistdiktatur som skulle vara fram till och med Francos död 1975. Under Francos diktatur fortsatte förföljelsen av oppositionella och kritiker till det nationalistiska styret. Särskilt utsatta var bland andra basker, galicier och katalaner som förvägrades tala sina egna språk, samt fackföreningsföreträdare och före detta medlemmar till olika vänsterrörelser.

Kriget krävde en halv miljon människors död och än i dag pågår arbetet med att hitta massgravar och identifiera avrättade civila och stridande. Från civilt håll hörs krav på att spanska staten bör inleda en sanningskommission om inbördeskriget och Franco-regimens efterföljande statsterror, men än så länge finns ingen enighet i frågan.

– Den spanska staten kan inte ignorera offren, säger Jordi Gordon, en journalist och dokumentärfilmare som leder arbetet med att upprätta en sanningskommission, till The Telegraph.

– Uppemot 150 000 personer tros ha försvunnit. Men om parlamentet skulle plocka upp frågan och få till stånd en kommission är jag säker på att ännu fler fall skulle uppdagas, fortsätter han.