En deltagare i Lag Syd vill åka hem.

Året var 2002 och annonsen från Lutherhjälpen lämnade ingen oberörd. Den svartvita bilden på ett svårt utmärglat barn som vägs i en sele splittrade biståndsbranschen i en tid då södra Afrika genomled en hungerkatastrof till följd av torka, översvämningar och blodiga krig. 

Annonsen befäste en nidbild av tredje världen som för evigt utelämnad åt externa krafters allmosor och expertis, hävdade kritiker. Lutherhjälpen försvarade bilden som en nödvändig påminnelse om tillståndet för miljontals människor världen över – ett tillstånd som i det här fallet personifierades av ett magert barn som vägdes.

Det enda som stod helt klart var att Syds invånare till skillnad från Lag Syds deltagare i den omåttligt populära dokusåpan ”Expedition: Robinson” levde i en verklighet där hunger och desperation inte var någon lek. De kunde varken då eller nu ”åka hem”.

Effektivt vapen

Lutherhjälpens annons lyckades med konststycket att vara iögonfallande, ofrånkomlig och en historielektion i effekterna av kortsiktig västerländsk politisk och ekonomisk exploatering av den afrikanska kontinenten, allt i ett. Den kan även ses som en prolog till slutsatserna som dras i vår tid där fem miljoner barn tros ha dött till följd av väpnade konflikter sedan millennieskiftet.

Hunger har varit människans verklighet, vara och vapen i tusentals år, och svält finner sin grund såväl i systematik och kaos som i det planerade och det plötsliga. Exemplen på människor som tvingas till underkastelse eller kapitulering med hunger som vapen är många: Stalins Sovjet på 1930-talet, Hitlers Nazityskland på 1940-talet och Maos Kina på 1950-talet, Irland i början av 1900-talet under den brittiska ockupationen, norra Indien på 1780-talet, Sydsudan och Syrien – i skrivande stund.

”Hunger är ett vapen lika gammalt som deklarerad och icke-deklarerad krigföring. Det är ett vapen som riktar in sig på de svaga och hjälplösa”, menade Jean Mayer, fransk-amerikansk forskare med inriktning på de fysiologiska grunderna till hunger och en potentat i debatten om svält fram till sin död 1993.

”Gång efter gång ser
vi hur svält används
som krigsvapen.”

2018 har visat sig erbjuda lyckade jaktmarker för krafter som bekämpar fiender med hjälp av svält som ammunition.

– Gång efter gång ser vi hur svält används som krigsvapen när uteblivna matleveranser förhindras av stridande parter i Jemen, Syrien och Sydsudan, sa Rädda barnens chef Helle Thorning-Schmidt i ett pressmeddelande i samband med att rapporten släpptes.

Rädda barnen beräknar att 4,5 miljoner barn under fem år i världens värsta konfliktzoner är i behov av akut vård för livshotande undernäring redan i år, vilket är en ökning med 20 procent sedan 2016. Som läget är nu, med de stridande parterna nerkörda i politiska och militära skyttegravar i merparten av de blodigaste konflikterna, ser två av tre ut att gå miste om den nödvändiga hjälpen, vilket gör att 590 000 barn riskerar att dö som ett resultat.
I snitt 1 600 per dag under 2018. Eller en varje minut.

– Det är skamligt, anser Helle Thorning-Schmidt. År 2018 borde inget barn dö till följd av hunger.

Köer till EU:s soppkök

Planterad hunger är ingalunda något hopplöst tillstånd i konfliktområden, utan en del av vardagen i fredsnjutande demokratier. I finanskrisens spår har fattigdomen ökat i södra Europa och köerna till soppköken har blivit lika långa som under depressionens 1930-tal. Privatiseringar av den offentliga sektorn var en förutsättning för länder som Portugal, Spanien och Grekland för att beviljas nödlån, och nu har den IMF- och EU-initierade politiken blivit mätbar materia för forskare.

Ett nederländskt forskarteam vid Delfts tekniska universitet argumenterade i en studie i Cambridge Journal of Economics att ”Europas nya hungerspel” varken beror på högerns tal om arbetskris och förlorad konkurrenskraft eller vänsterns dito om för låga löner och lönedumpning. Men den rådande utvecklingen har icke desto mindre försatt södra Europa i ekonomiskt fritt fall, menar forskarteamet och färglägger horisonten i dystopiska färger.

De EU- och IMF-initierade villkoren för södra EU:s lånepaket har försämrat livsmedelssäkerheten, konstaterade en rapport från institutet för internationell ojämlikhet vid London School of Economics and Political Science. Den ekonomiska nedgången i Europa har lett till arbetslöshet, skuld och hyresskulder, varav samtliga bidragit till minskad köpkraftsförmåga av exempelvis livsmedel. 

”I ett läge när all världens förmögenhet alltmer koncentreras hos världens rikaste procent och biljoner euro har spenderats på att rädda europeiska banker borde det väl rimligtvis finnas tillräckligt mycket för att säkra mattillgången för alla?” frågade sig forskarteamet i en artikel i vetenskapstidskriften Lancet.

Frågan sätter fingret på faktiska omständigheter som är svåra att komma ifrån när det gäller hunger: det finns penningmedel att utrota svält och tillräckligt med institutioner och ramverk för att säkra global tillgång till mat. Följdfrågan blir kanske inte främst varför så inte sker, utan vad som prioriteras i stället.

Överviktig – och hungrig

I Indien – även kallad världens sett till befolkningsmängd största demokrati – blir miljardärerna fler och fler i spåren av de senaste decenniernas ekonomiska uppsving, och landets cirka 100 miljardärer bär tillsammans omkring på en rikedom motsvarande 350 miljarder kronor samtidigt som miljontals indier bokstavligen svälter ihjäl under bar himmel. 

Joel Berg, chef för organisationen New York City Coalition Against Hunger, beskriver Indien som ett land där de svältande ofta somnar hungriga i samma kvarter där de mest luxuösa boskapsskraporna reser sig som torn mot skyn.

”Hunger och fetma
kan vara två sidor
av samma mynt.”

Det absurda, menar han, är de facto att Indiens matexport med råge skulle kunna mätta samtliga 1,3 miljarder invånare om den distribuerades rättvist.
”Hur kan det vara möjligt?” frågar han sig i en essä i Huffington Post och tror själv att ”regering efter regering i Indien prioriterar förtjänster på landets lantbruksnäring och export i stället för att mätta landets hungrande befolkningsandel”.

USA:s utbredda hunger är inte längre reserverad för politiska och ekonomiska minoriteter, inte heller ett kvitto på arbetslöshet och utanförskap.

Heltidsanställda får det allt svårare att ha råd med besök i matbutikerna, och 2012 var antalet amerikaner som levde nära eller i ett tillstånd av hunger 48 miljoner – en ökning från det sena 1960-talet då landets president Lyndon Johnson deklarerade ”krig mot hungern”.

– Dagens hunger är inte våra far- och morföräldrars. I dag jobbar fler och deras familjer går hungriga eftersom lönerna halkat efter, säger Janet Poppendieck, sociolog vid City University of New York, till National Geographic.

Ett kvitto på det är även den globalt ökande övervikten, vilket nödvändigtvis inte betyder matbrist, men väl en oförmåga eller okunskap att kunna äta rätt.

– Hunger och fetma kan vara två sidor av samma mynt. Människor som gör avvägningen och väljer mättande mat framför näringsrik kan faktiskt komma att lida av fetma, säger Melissa Boteach, vice-vd för Center for American Progress fattigdoms- och välståndsprogram, till National Geographic.

”Klassamhällen kostar”

Hur kan då hunger vara problem i länder som USA och Indien, två av världens folkrikaste representativa demokratier? Därför att det snarare verkar handla om makt och brist på politisk jämlikhet än tillgång och mat. Men i likhet med klimatfrågan kan rådande ekonomiska system ha fatal inverkan på den framtida frågan, anser Christopher Wright och Daniel Nyberg, författare till boken Climate Change, Capitalism and Corporations:

”Företag kan fortsätta att engagera sig i alltmer miljömässigt exploaterande beteende genom att dölja länken mellan oändlig ekonomisk tillväxt och förvärrad miljöförstöring”, skriver de.

Fastän trycket ökar på ledande politiker och ledande marknadsaktörer med kraven på hållbara alternativ är det sällan som klassamhällets ifrågasätts som hållbart system. Klassamhällen är emellertid dyra att bekosta, menar Robert Putnam, professor i statsvetenskap vid Harvarduniversitetet i USA. 

”Att inte investera i kommande generationer är en utmärkt metod att säkra stora hungrande samhällsgrupper i framtiden”, skriver Putnam i boken Our Kids och tar stöd av siffror framtagna av ett ekonomiforskarteam på Harvard som beräknat att kostnaden för barnfattigdom endast i USA uppgår i 500 miljarder dollar per år – eller 4 procent av USA:s BNP. 

Samhällsklyftor i allmänhet och barnfattigdom och undernärdhet i synnerhet innebär stora ekonomiska påfrestningar, särskilt för utvecklingsländer och dess invånare där lönesnittet för en dags arbete räcker till en enda tallrik mat.

Enligt en rapport från FN:s matprogram (WFP) kostar en böngryta 10 kronor för en hungrig invånare i New York City sett till megastadens medelinkomst, med samma metod skulle samma böngryta kosta 3 300 kronor i Sydsudan.

”Vi belyser ojämlikheten när det gäller bristande matöverkomlighet i världen”, skriver WFP:s chef David Beasley i rapportens förord och understryker att det ökande avståndet mellan människor och lokal tillgång till mat är nyckeln för den som vill lösa problemet med världshungern.

Konflikter och fördrivning rånar effektivt människor på tillgången och förmågan att via egna småskaliga jordbruk säkra sin egen tillgång till föda, än mindre säkra medel för att ha råd att köpa någon – innan den slängs.

Mat är makt

Den moderna människans slit-och-släng-samhälle ter sig som en parallell värld till krigsoffrets och den fördrivnes. I västvärlden – det ideal som växande ekonomier som Brasilien, Indien, Indonesien och Kina eftersträvar – lever vi våra liv som om det fanns flera planeter rikliga på naturtillgångar och resurser och slänger elektronik, kläder och mat som om nästa soluppgång var inställd. En tredjedel av världens producerade mat – motsvarande 1,3 miljarder ton – når aldrig någons mage, utan slängs eller förgås. I Europa och Nordamerika kastas cirka 100 kilo per capita och år, att jämföra med södra Afrika och stora delar av Asien, där siffran är 10 kilo.

– Förlorad mat och matsvinn kostar oss även stora resurser när det gäller vatten, mark, energi, arbetskraft och kapital och onödig produktion av växthusgaser som bidrar till global uppvärmning och klimatförändringar, skriver FN:s mat- och jordbruksorganisation FAO i en rapport.

”Att slänga något är ett maktuttryck.”

Är världshungern möjlig att kriminalisera? Vore det inte att göra oss alla till medbrottslingar till en pågående undergång – inte bara mänsklighetens utan hela planetens? Vårt matsvinn och vår ojämlika fördelning av makt, tillgång till politiska institutioner och de facto-likgiltighet inför ökad global hunger är alla olika ingredienser i en och samma beska soppa: misslyckandet häxbrygd.

”Att slänga något är ett maktuttryck”, skriver den argentinske författaren och journalisten Martín Caparrós i boken Hunger. 

Makten att göra sig av med sådant som andra skulle behöva, makten att veta att andra kommer att se till att det försvinner. Enligt Caparrós har världens lyckligt lottade, de mätta och belåtna, ”de andra”, vänt de ”stora målen” ryggen för att ägna sig åt att leva anständiga liv, ta hand om våra kvarter och miljön, värna om minoriteter och stödja goda ideal. Hur kan allas förhoppning om en bättre värld enas kring ett och samma manifest när människors utgångspunkter är så vitt skilda? frågar sig Martín Caparrós:

”Medan några kräver sin rätt att få gifta sig med vem de vill, kämpar andra för att kunna äta varje dag. Hur kan dessa olika mål mötas?”