När riksdagen 1998 gjorde Riksbankens verksamhet politiskt oberoende och upphöjde prisstabiliteten till penningpolitikens obestridda mål, reserverade sig Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Den riksbanksutredning som nu pågår har återupplivat debatten om Riksbankens ställning och penningpolitikens syfte. Johan Lönnroth, Vänsterpartiets representant i utredningskommittén, vill sätta punkt för oberoendet så att finans- och penningpolitiken återigen kan samordnas av folkvalda, med full sysselsättning som det överordnade målet, och finansiell stabilitet och låg inflation som ”viktiga men underordnade mål” (Flamman 180823; Ekonomisk debatt 3/2018).

På så vis främjas en mer expansiv penningpolitik, avsedd att öka efterfrågan på arbetskraft genom ekonomisk tillväxt. Allt fler börjar dock inse att tillväxt på längre sikt knappast leder till full sysselsättning utan snarare till ekologisk och samhällelig kollaps. Därför behövs en debatt om penningpolitikens roll i omställningen till en tillväxtoberoende ekonomi.

Ta fram en färdplan

I Miljöpartiet har debatten på senare år drivits av de före detta riksdagsledamöterna Valter Mutt, Annika Lillemets och Carl Schlyter. I motionen Solidarisk ekonomi föreslår de att ”en utredning bör få i uppdrag att ta fram en färdplan för Riksbankens återdemokratisering och hur dess uppdrag kan utvidgas till att även omfatta mål om social rättvisa och naturresurshushållning”.

De diskuterar ett fundamentalt skifte från dagens penningsystem, där nästan alla pengar är affärsbankspengar, skapade av bankerna i samband med deras utlåning, till ett system där penningmängden helt och hållet bestäms av staten. Denna reform har länge dominerat debatten inom den internationella djupgröna rörelsen, och förespråkas i Sverige även av föreningen Positiva pengar (SvD 180618; Syre 180629).

Den innebär att bankerna tvingas ha 100 procents reservtäckning med riksbankspengar för kundernas transaktionskonton, alternativt att affärsbankspengar helt ersätts av e-kronor (digitala kontanter) som allmänheten håller hos Riksbanken.

Därmed kan bankerna inte längre skapa pengar, och deras utlåning underställs tillgången på eget kapital och pengar i särskilda investeringskonton, som insättaren inte har omedelbar tillgång till. Med uppdelningen i transaktionskonton och investeringskonton förlorar affärsbankspengar sin häpnadsväckande förmåga att befinna sig på två platser samtidigt: på både insättarens och låntagarens konto.

Gröna motiv

Ett av de gröna motiven bygger på den långlivade teorin att endast ett system där pengar skapas räntefritt kan vara stabilt under nolltillväxt. Dagens skuldbaserade penningsystem anses kräva oändlig tillväxt för att inte kollapsa. Eftersom bankernas penningskapande motsvarar banklånens kapitalbelopp utan ränta, måste penningsystemet växa för att de samlade skulderna ska kunna återbetalas med ränta.

På senare år har dock åtminstone fyra olika forskarlag motbevisat denna teori matematiskt (se Barrett 2018). Snarare än något lagbundet samband, beror det skuldbaserade penningsystemets tillväxtbehov på vad bankerna väljer att göra med sina ränteinkomster. På sommarens nerväxtkonferens i Malmö tog det dock inte lång tid att hitta någon som redan skissade på ett ogiltigförklarande av dessa fynd, så nya debattronder är att vänta.

Ett annat argument utgår från det faktum att nyskapade penningflöden i dag dirigeras av bankernas kortsiktiga vinstintressen. Genom att ta kontroll över penningskapandet kan Riksbanken strypa den privata kreditbildningen. På så vis ökar utrymmet för inflationsfritt penningskapande via statliga utgifter eller villkorad utlåning från Riksbanken till investeringsbankerna, styrd av mer långsiktiga samhällsintressen.

I och med att Riksbanken bestämmer penningmängden direkt, måste räntan överges som styrmedel, och denna sätts istället av marknaden. Det skulle innebära högre räntor, men å andra sidan blir de samlade skulderna lägre när bankerna inte längre tillåts skapa pengar. Här uppstår en spänning gentemot det konventionella gröna perspektivet att högre räntor ökar rovdriften på människor och miljö.

Monopolets akilleshäl

Frågan om huruvida högre räntor är ett pris värt att betala riskerar att bli synnerligen akademisk, eftersom finanssektorns tyglar sannolikt skulle bli kortlivade. En direkt kontroll över penningmängden förutsätter nämligen att det går att dra en tydlig och bestående gräns mellan pengar och penningsubstitut, alltså finansiella tillgångar som snabbt kan göras nästan lika användbara som affärsbankspengar. När Henry Simons på 1920-talet började skissa på Chicagoplanen – reformförslagets mest kända variant – baserade han sig på den engelska banklagen från 1844, som sökte ge Bank of England kontrollen genom att lagstifta om 100 procents reservtäckning för andra bankers sedlar. Lagen hade med tiden tappat sitt bett, eftersom bankerna kringgått den genom att istället driva på användningen av checkar.

Men Chicagoplanen testades aldrig, och med dagens avreglerade internationella kapitalflöden är utmaningen mycket större. Det är heller inte svårt att tänka sig att betrodda betalningstjänster som Paypal eller Google Pay skulle börja skapa penningsubstitut om behovet fanns. Den penningpolitiske eminensen Charles Goodhart har nyligen konstaterat att ingen, honom veterligen, någonsin lyckats lösa gränsdragningsproblemet mellan pengar och penningsubstitut, som han kallar reformförslagets akilleshäl.

Utifrån min blygsammare erfarenhet av lokala valutor ifrågasätter jag dessutom hur staten ska kunna främja dessa i Sverige ack så sällsynta gröna gräsrotsinitiativ, eller åtminstone inte ha ihjäl dem, om den samtidigt går på klappjakt efter penningsubstitut.

Kreditpengarnas roll

Det är inte underligt att tillväxtkritiker sätter fokus på bankernas förmåga att skapa pengar. Den har sitt ursprung i den historiska allians mellan stater och finanskapitalister, som tog sitt mest framgångsrika uttryck i bildandet av Bank of England år 1694. Där utvecklingen tidigare hållits tillbaka av bristen på myntmetaller, av härskarnas opålitlighet som låntagare och av de privata kreditnätverkens instabilitet, blev kreditpengarna snart en nyckel till finansieringen av Englands världsherravälde och industrikapitalismens utbredning. Men det är inte kreditpengarna i sig som är drivkraften bakom nationalstaternas maktbegär eller företagens expansionshets, så ett försök att avskaffa dem tycks inte minska det kroniska tillväxtbehovet.

Det är enklare att argumentera att bankernas penningskapande ligger bakom kapitalismens återkommande spekulationsbubblor. Men samtidigt som reformen gör penningskapandet säkrare, gör den kreditmarknaden osäkrare genom att dra bort alla statliga garantier därifrån. Här blir reformens marknadsfundamentalistiska ursprung tydligt: finanssektorn antas sköta sig bäst på egen hand, så länge den inte skapar pengar. Vilket, som sagt, knappast blir särskilt länge. Penningsubstituten kommer att florera i den så kallade skuggbanksektorn, vilket är lika betryggande som det låter.

Rödgrön samling

Den gröna vänstern skulle kunna samlas kring kravet på en återdemokratiserad Riksbank. Men den djupgröna rörelsen har få genomtänkta penningpolitiska förslag, till följd av sin långvariga fixering vid ”bankernas hittepå-pengar” som ”elefanten i rummet” (Fria Tidningen, 180205). I sin sammanfattning av den akademiska debatten beklagar den ekologiska ekonomen Inge Røpke reformens lansering som ett universalmedel, och förespråkar istället ett brett program av åtgärder för att begränsa bankernas penningskapande och minska risken för finanskriser. En verklighetskontroll är dock på sin plats: Penningpolitiken är i nuläget inte det mest lovande förändringsområdet, riksbanksutredningen till trots.

Huvudanledningen till att Riksbankens ställning i dag utreds är nämligen att Europeiska kommissionen vill se ytterligare inskränkningar i de folkvaldas inflytande. En återdemokratisering av Riksbanken behöver alltså föregås av en grundlig omdaning av EU. Hur den rödgröna debatten fokuseras är avgörande för att relevanta och genomförbara förslag ska hinna mogna innan nästa omvälvningsmöjlighet knackar på dörren.