I maj ställde SIFO frågan om hur vi skulle rösta i frågan om EU-utträde efter ett eventuellt utträde i Storbritannien. Resultatet var överaskande: en dryg tredjedel sa att det skulle rösta för ett utträde, en knapp tredjedel skulle ha röstat mot och en knapp tredjedel svarade att de inte visste. Nu efter Brexit ställdes frågan igen, varpå en majoritet svarade att de skulle rösta för att stanna. Det har sällan svängt så mycket på så kort tid, men så har också ovanligt mycket hänt under den här tiden. Brittiska lämna-sidan har fört en oerhört osmaklig kampanj med en blandning av lögner och främlingsfientlighet. Domen efteråt har varit hård. Men inte bara domen över de tongivande politikerna som ljugit, utan också över den brittiska majoritet som röstat fe… jag menar röstat för att lämna. Det har rapporterats att människor ångrat sina röster, att de som röstat för att lämna är rasister och det vältrats i att britterna är så inkompetenta att “vad är EU” skulle ha varit en vanlig googling dagen efter valet. Det var det inte (det var 1000 personer som googlade “vad är EU” dagen efter valet, mot 250 i snitt). Med det trycket och tidningarnas förakt så är det inte så konstigt om många svarar annorlunda i dag.

“Vi lever i en tidsålder efter sanningen” sammanfattas också kärnfullt en välskriven debattartikel i DN (24/6-16) som tar sin utgångspunkt i den brittiska folkomröstningen. Kortfattat handlar den om att nationalekonomerna enigt deklarerat att Storbritannien förlorar på ett utträde och ändå så valde folket att inte lyssna. Och trots att både den politiska eliten och de sakpolitiska experterna dömt ut ett utträde. Författaren menar att vi lever i en tid efter sanningen, där vi väljer våra egna fakta. Han erkänner att det finns en del rationella argument för att lämna EU, men invänder att dessa aldrig ventilerades i debatten. Artikeln är bra, men författaren glömmer att den riktiga debatten kanske också pågick någonstans. Att den som röstar på valdagen inte bara har att ta ställning till utfallet för den brittiska ekonomin, utan också sin syn på demokrati och på vilket samhälle den vill se. Det är då också talande att det främsta skälet som anfördes för ett utträde inte alls var invandring, som det framstått i den svenska debatten, utan istället att fler beslut skulle fattas närmare invånarna.

Även om det är dumt att inte lyssna på experter så får man inte glömma att politikens uppgift inte enbart kan vara att sätta upp mål där experter väljer vägen. Politikens uppgift måste också vara att välja väg. Ett utmärkt sådant exempel är EU, där det finns tydliga både fördelar och nackdelar. Men i det som skulle vara dess stora fördel, att samordna storskaliga hjälpinsatser, så som med flyktingkrisen, så har det fallierat fullständigt. Istället för att samordnat samverka för att ta emot de flyktingar som kommer har vi fått se höjda murar och ett EU som betalar storskaliga belopp för att Turkiet ska skydda våra yttre gränser. Istället för att vi ska bli hjälpta att ta emot fler, så har vi tvingats ställa oss bakom att hindra fler. Det är en överstatlig union där 10 miljoner svenskar repressenteras av 20 parlamentariker, samtidigt kommer den större delen av alla lagar som klubbas i riksdagen från  EU. Länge har det argumenterats för att stort avstånd mellan politiker och befolkning är en grogrund för både populism och politikerförakt. Vi ser sannolikt resultatet av det nu. Det är dags att återigen ställa sig frågan om EU verkligen är den bästa samarbetsformen för oss.

Reinfeldt konstaterade inför den brittiska folkomröstningen att debatten i sig kanske tvingar fram en ny typ av sammarbete inom Europa, ett samarbete där länderna ges mer frihet och mindre likriktning. Reinfelt hoppades att Britterna skulle stanna kvar i EU och att den förändringen skulle komma innifrån. Det är då värt att notera att  den senaste gröna framgången  som skett inom EU är ett samarbetsavtal mellan världens alla länder (Parisavtalet), på mellanstatlig nivå. För en ny typ av samarbete inom Europa är det inte försent än. Ett samarbete som bygger på frihet och mellanstatlighet, inte överstatlighet och tvång.