”Jag känner igen mig i många jag möter här. De är välutbildade och de har inte kommit för att de gillar det. De har kommit för att Venezuelas kris tvingar dem hit”.

Daniella Aguilar, 32 år, är volontär i kyrkan Divina Providencias soppkök vid gränsen mellan Colombia och Venezuela. Varje dag mellan halv sju på morgonen och halv två på eftermiddagen serverar hon mat åt omkring 2 000 venezuelanska migranter. Daniella Aguilar säger att antalet gäster växer för varje dag.

– Det gör mig lycklig att få hjälpa andra. När jag jobbade på kontor förstod jag inte riktigt venezuelanernas verklighet, säger hon.

Mellan 2010 och 2017 arbetade Daniella Aguilar på Caracas motsvarighet till SL. Hon gjorde studieresor över världen och minns framför allt Stockholms smyckade tunnelbanestationer. I dag försörjer hon sig bäst hon kan genom ströjobb. Städa och gå ut med hundar. Ibland hjälper hon till i bagerier. 

– Förra året fick jag jobb i norra Venezuela men arbetsgivaren gick plötsligt i konkurs. Jag fick svårt att ställa mat på bordet åt mina två döttrar. Så för ett år sedan gjorde jag som många andra venezuelaner och reste hit till Cúcuta, berättar hon.

Gränsstaden Cúcuta, som binder samman Venezuela och Colombia, är den första anhalten för många av de 1,6 miljoner venezuelaner som lämnat hemlandet under de senaste 2,5 åren. Enligt FN är migrationen den största i Latinamerikas moderna historia och jämförbar med flyktingkrisen i Syrien. Nio av tio migranter beger sig till andra Sydamerikanska länder, främst Colombia, Peru och Chile. 

De flesta migrerar till följd av den ekonomiska kris som har utarmat landet sedan 2013. Enligt FN lever minst hälften av Venezuelas befolkning i extrem fattigdom. 

Samtidigt utvandrar allt fler av politiska skäl. Mellan 2016 och 2017 dubblerades det totala antalet venezuelaner som sökte asyl på grund av våld och politisk förföljelse, till drygt 100 000 asylsökande, enligt organisationen Norwegian Refugee Council. 

Daniella Aguilar skakar på huvudet. Hur blev det så här?

”Mitt namn har ingen betydelse”

Det är Venezuela den 3 maj 2017. En man brinner i centrala Caracas. I regnet av tårgas och gummikulor höjer några pressfotografer sina kameror och fångar mannens hopplösa flykt på bild. En bit bort ligger en militärmotorcykel. Runt omkring syns en grupp maskerade demonstranter och en rykande brännflaska.

Fotografen Ronaldo Schemidt berättar senare hur en av demonstranterna hade sparkat på motorcykelns bensintank som exploderade. Det var då lågor och bensin omslöt den springande mannens kropp.

Ronaldo Schemidt kommer 2018 att vinna världens mest prestigefulla utmärkelse för pressfotografer, World Press Photo, för sin bild på händelsen. Mannen i lågor kommer mer än någon annan att få symbolisera de regeringskritiska protesterna som ägde rum i Venezuela förra året.

Oppositionella medier använder fotografierna som ett exempel på ”Venezuelas frihetskamp”. President Nicolás Maduro säger att de används för att ”rättfärdiga och plantera hat” mot regeringen. 

En knapp vecka senare, när lågorna kring mannen har förbytts i bandage, publicerar han en video från sjukhussängen. Han tackar dem som demonstrerar i hans namn.

– Men mitt namn har ingen betydelse. Gå ut på gatorna för Venezuela. Snart hoppas jag att diktaturen faller, säger han med matt röst och svullet ansikte.
Han heter Víctor Salazar och är från staten Bolívar i östra Venezuela. Vid tiden för olyckan var han 24 år och student i kemi. Sedan videon publicerades har han undvikit all kontakt med media. Sitt enda undantag gör han medan vi går mot platsen för eldsvådan i centrala Caracas.

72 procent av hans kropp

Det var flera månader sedan ropen från tusentals demonstranter tystnade. Delvis nedrivna planscher säger ”ned med Maduro”. Víctor Salazars ärrbildningar, som täcker 72 procent av hans kropp, skyddas från den gassande solen med hjälp av heltäckande jacka och keps. Han ogillar att tala om demonstrationerna.

– Jag började hoppas på politiken igen när Capriles lanserades som oppositionskandidat. Under flera år engagerade jag mig för oppositionen inför valen. Demonstrerade, delade ut flygblad. Men jag ville aldrig bli en politisk figur, förstår du?

Den oppositionella partiledaren Henrique Capriles förlorade på håret, med 1,5 procent, mot Nicolás Maduro i presidentvalet 2013. Han var presidentens största utmanare inför valet 2018 tills Venezuelas regering i april förra året bannlyste honom från politiken under femton år. Oppositionen kallade uteslutningen en strategi för att få bort motståndspartiernas huvudkandidater. Víctor Salazar var en av dem som tog sig till Caracas för att protestera.
– Min familj visste ingenting. Jag hade inte berättat för dem att jag åkte, säger han.
En månad senare utlyste president Maduro val till en ny författningsförsamling med uppgift att skriva om landets grundlag. Oppositionen anklagade honom för att vilja kringskära det oppositionsdominerade parlamentet. De fortsatte att demonstrera men det hjälpte inte. Författningsförsamlingens medlemmar röstades fram i juli.

Gatorna tystnade och Venezuelas oppositionskoalition blev allt mer splittrad. 
Från tiden då Víctor Salazar steg av bussen i ett tårgasrökigt Caracas och hoppades på att bli en del i en oppositionell revolution finns nu bara ärren kvar.

– Nej, jag vill inte ha hjälp av oppositionen för mina brännskador. Jag vill inte att de ska använda sig av mitt fall för jag är besviken på dem. De utnyttjade oss unga. De uppmanade oss att ta till gatorna och det gjorde vi, säger han. 

Victor Salazar uppger att han inte längre känner sig lugn på stan. Han säger att det sprids en falsk historia om att han tillhör en väpnad grupp som tränas och betalas av oppositionen. Liksom många andra venezuelaner utan pass väntar han på en osäker hjälp från Venezuelas kollapsande passmyndighet. Målet är att lämna landet.

– På grund av den ekonomiska situationen och för min personliga säkerhet. I Venezuela finns inga alternativ längre, säger han.

De kallas Resistencia

Den grupp ungdomar som intog protesternas front, och som Víctor Salazar anslöt sig till den där ödesdigra dagen, kallas Resistencia. En av dess mest hängivna medlemmar är 18 år. Vi kan kalla honom Carlos. 

Han vandrar nostalgiskt längs avenyn nära Víctor Salazars olycksplats. Varje dag under fem månader var han längst fram i protesterna. ”Carlos” säger att de övriga demonstranterna tog emot dem med applåder och hejarop. Regeringsanhängare kritiserar dem för att ha kastat sten, vandaliserat militärfordon och blockerat vägar. 

– Vi är ingen terrororganisation som vissa säger. Vi har ingen ledare utan organiserar oss på sociala medier. Men våld leder till våld. Säkerhetsstyrkorna slog ner på demonstranter och vi var där för att skydda dem, säger ”Carlos”.

På en trappavsats mot en Burger King-parkering sitter tre ungdomar. Deras bara fötter är svarta av smuts. De tittar mot en jämnårig som går i gatukorsningen framför dem och sträcker ut sin hand mot förbipasserande bilar. ”Carlos” springer fram och hälsar. Han känner igen dem för att de inte bar mask under demonstrationerna, förklarar han.

”De sa att jag var terrorist”

En lång kille med trasig skjorta berättar att han rymde från sina morföräldrar när han var liten för att de drack och slog honom. Sedan dess har han bott på gatan. Under demonstrationerna kastade han stenar och blockerade vägar tills polisen arresterade honom, säger han.

– De sa att jag var terrorist. Jag satt häktad i tre och en halv månad. Du vet, jag har ingen familj som kunde komma med mat åt mig så ibland gick jag hungrig. Men de här kom med allt de kunde hitta, säger han och nickar mot sina två kamrater.

Den ena är 16 år. Hon har ögonfransar som från en Maybelline-reklam. Den andra är 12 och runt hans hals hänger en liten sköldpadda i trä. Under större delen av deras liv har de kallats gatubarn och tiggare. När de gick med i Resistencia började plötsligt den oppositionella medelklassen behandla dem som hjältar. 

– Andra demonstranter gav oss mat och pengar. Det var första gången vi åt ordentligt. Vissa bjöd hem oss så att vi kunde duscha och byta kläder, säger den unga kvinnan.

– De gav mig privilegiet att få titta på TV, fyller 12-åringen i och ler brett. 
”Carlos” tittar mot bilarna som hastigt och likgiltigt kör förbi kamraten i korsningen. Caracas börjar skymma. De betongfärgade bostadshusen omkring oss får en gulaktig dimridå av avgaser och kvällssol. 

– Mina föräldrar vet inte vad jag gör. De hade inte gillat att jag är med i Resistencia för i min trappuppgång finns många som stödjer regeringen, säger han och fortsätter:

– Min familj gjorde också det. Hugo Chavez regering hjälpte dem mycket när jag var liten. De fick mat och lägenhet och sådant. Nu har de insett att vi lever sämre än innan Chavez kom.

Han säger att de flesta i hans släkt har flyttat till Colombia. Hans pappa planerar att följa efter och hans mamma har inte bestämt sig. Om hon åker skulle Carlos vara den enda i familjen som stannar kvar.

– Jag har fortfarande hopp om framtiden. Man ska stanna och hjälpa till att lösa situationen i Venezuela tycker jag, säger han.

Migrationens bortglömda offer

I ett härbärge för herrelösa hundar utanför staden San Antonio de los Altos samlas migrationens bortglömda offer. María de los Ángeles, 55 år, säger att hon måste fortsätta kämpa så länge hundarna är beroende av henne.
När hon öppnar grinden börjar hundra okopplade hundar skälla i kör. Det luktar blöt päls, hundbajs och jord.

– Oroa dig inte, de kommer att smutsa ner dig men de är inte aggressiva, säger hon.

Här finns den bruna hunden Cielo vars revben stack ut under hennes päls när María de los Ángeles tog med henne från baren hon lämnats i. Den lilla vita Mediokilo, spanska för halvkilo, som ”vägde ingenting när hon kom”. 

– En kvinna lämnade Mediokilo på en gata nära hundhärbärget. Hon sa till några förbipasserande ”jag ska lämna landet och hörde att någon tar hand om hundar här” innan hon körde iväg.

I dag arbetar fem volontärer med de omkring 150 hundarna. María de los Ángeles säger att alla har tagit med sig hundar hem eftersom trängseln gör djuren aggressiva.

– Varje dag får jag meddelanden från hundägare som ska flytta utomlands. Ofta kan de inte ta med sig sina djur för det är dyrt. 

Under alla veckans alla dagar arbetar hon obetalt. Hon städar burarna, lådorna och korgarna som hundarna sover i. Hon ger dem mat och mediciner. María de los Ángeles förhoppning är att hitta nya ägare till hundarna men allt färre landsmän har råd att förbarma sig över de övergivna djuren. Hundarna har ökat med hälften under det senaste året. Samtidigt har donationerna sjunkit till en bråkdel av vad människor brukade skänka.

– Fram till mitten av 2016 åt hundarna blötfoder varje dag. Med inflationen går det inte längre att köpa foder så nu lagar vi hundmaten själva. Vi letar avfallsvaror från marknaderna. Ofta slåss vi om dem med personer som kommer för att äta avfallet, säger hon.

I en brödbutik en bit bort står bagaren Edson Rodrígues, 33 år. 

– Om vi har tur kommer lastbilen med mjöl klockan elva. I så fall kan vi baka bröd för att sälja imorgon istället, säger han. 

Edson Rodrígues berättar att regeringens mjölleverans kommer högst någon gång per månad. Med bara några minuter kvar till elva är det troligt att den inte anländer i dag heller. De anställda kommer att få gå hem igen.

Invandrade från Portugal

Portugisiska bagerier, spanska barer och kebabrestauranger påminner om tiden då människor korsade Atlanten för ett bättre liv i Venezuela. När Edson Rodrigues familj invandrade från Portugal på 60-talet kom de till den mest blomstrande ekonomin i Sydamerika. Nu sjunker bageriets inkomster som en överjäst deg.

– Sedan två år köper folk mest godis och cigaretter för det hjälper till att stilla hungern. Men det ger inte mycket vinst, säger Edson Rodrigues.

Några kunder står vid mjölkdisken och jämför paket med queso blanco, en salt ost som tidigare ingick i varje venezuelanskt frukostbord. I dag kostar ett halvt kilo vad som motsvarar en månadslön. Skenande inflation och reglerade priser gör varuimport meningslös, samtidigt som inhemsk livsmedelsproduktion nästan är obefintlig. Det har gjort Venezuela till de tomma butikshyllornas land. 

Nu är Edson Rodrígues familj på väg tillbaka till Europa med förhoppningen att starta en liknande butik i Spanien. 

– Jag har investerat mycket i det här företaget för ekonomiska kriser är bra investeringstider. Men det spelar ingen roll längre. Om vi får en ny regering kanske ekonomin förbättras men inte folks mentalitet. Venezuelas arbetare har vant sig vid att få allt gratis från regeringen, säger Edson Rodrígues.

”Resistencia kan bidra med mod”

Den 20 maj 2018 omvaldes Nicolás Maduro till president i Venezuela. Inför valet hade en del av oppositionen uppmanat till valbojkott medan andra stöttade oppositionskandidaten Henri Falcón. Efter valet beslutade USA om nya sanktioner. EU krävde omval. Ingenting kunde stoppa president Maduro från planerna att regera i sex år till.

”Carlos” är en av allt fler oppositionella som hoppas på att den mäktiga militären ska organisera sig mot regeringen. Och han vill vara med. 
– De har vapnen. Resistencia kan bidra med mod. Under demonstrationerna lärde vi oss bland annat att organisera oss genom sociala medier. Vi är förberedda på ta till gatorna när som helst. Det enda som behövs är en knuff från något starkare, som militären. 

Misslyckade försök till statskupp har redan gjorts. Officiella siffror saknas, men i maj sa den venezuelanska militäranalytikern Rocío San Miguel till Wall Street Journal att minst 124 militärer fängslats under årets två första månader för bland annat försök till uppror. Enligt Rocío San Miguel är det långt fler än tidigare. Den 4 augusti rapporterades två drönare med sprängdeg ha exploderat framför president Maduro. Den anonyma gruppen Soldados de Franelas, som uppges vara sprungen ur Resistencia, tog på sig ansvaret. 

Vid ett besök i gränsstaden Cúcuta en dryg månad senare sa generalsekreteraren för den amerikanska samarbetsorganisationen OAS att en ”militär intervention” för att ”störta” Maduros regering inte kan uteslutas. Migrationskrisen hotar att destabilisera hela regionen, menade han. 

Medan massdemonstrationer har förbytts i massflykt från Venezuela avfärdade president Maduro nyligen migrationskrisen som ”fake news”. Från soppköket i Cúcuta planerar Daniella Aguilar att snart resa till Peru och arbeta på restaurang.

– Jag lyckas inte tjäna pengar här och det gör mig orolig att leva illegalt i Colombia. Mina barn har fortfarande inte fått tillträde till utbildning. Skolorna i Cúcuta kräver visum. Jag vill gärna åka tillbaka till Venezuela men just nu går det inte att leva där. Så snart den ekonomiska krisen är över åker jag hem igen, säger hon.