Pang, smällde Sverige igen dörren i höstas. Fyllde tågstationerna vid gränsen med taggtråd och poliser och kontrollanter i neongula västar och började kontrollera pass och id-kort för var och en som kom resande från Danmark. Allt för att kunna stänga ute dem som flyr för sina liv från krig och förföljelse – de var nämligen för många.
Det började bli svårt att hitta tak över huvudet åt dem, och när sverigedemokrater och deras anhang brände ner flyktingboenden och obstruerade tillståndsprocessen för tilltänkta boenden blev det ännu svårare. En natt fick några flyktingar sova utomhus och lärare blev oroliga över att få klasserna fulla med barn som inte kunde svenska. När någon började yra om att det kunde finnas IS-soldater bland dem som flydde från IS bröt paniken loss på sina håll.
Idéer som varit extrema eller otänkbara veckan innan blev till regeringsförslag och överenskommelser. Statsministern som veckor tidigare hade talat om att hans Sverige inte byggde murar byggde för fullt. Landet som hade sjudit av aktivitet för att hjälpa flyktingarna förlamades av vanmakt och ilska. Och Åsa Romsons tårar kunde inte bära en enda gummibåt i säkerhet, hur gärna hon än hade velat det.
När regeringen i onsdags gick ut med ändringar i flyktingpolitiken hette det att de ”mildrade” den. Men egentligen handlar det mest om att justera de nya asyllagarna, efter hård kritik från bland annat Justitiekanslern, så att de inte alltför flagrant ska strida mot internationella konventioner. Dessutom vill regeringen förlänga vissa uppehållstillstånd en aning för att barnfamiljer ska få rätt till barnbidrag och låta en del platser för kvotflyktingar gå till att låta familjer återförenas.
Men gränserna är fortfarande lika stängda, innan de lagar som regeringen nu vill modifiera ens har börjat gälla. Planerade flyktingboenden står tomma, den som hjälper flyktingar in i Sverige kallas flyktingsmugglare och istället skickas flyktingar urskiljningslöst till ett ovisst öde i Turkiet. Svenskar och danskar som jobbar på andra sidan Öresund fördröjs i timmar av passkontroller. Och människor som hade kunnat ta tåget för att få sina asylskäl prövade i Sverige riskerar istället sina liv när de försöker ta sig in via tågtunnlarna.
Cynismen är hårresande när Öresundsbrokonsortiet nu monterar värmekameror för att hitta de desperata flyktingarna i tågtunnlarna. Man talar om att undvika olyckor och rädda människoliv, och förvisso är det inte Öresundsbrokonsortiet som har bestämt att människor på flykt inte ska få åka tåg. Men att flyktingar som tar till den sista skuggan av en chans ska spåras upp med värmekameror och stoppas – det är omänskliga metoder som hör hemma i totalitära samhällen. Att acceptera det är att undan för undan låta empatin nötas ner och medmänskligheten trubbas av.
Regeringens minimala förändringar i de nya asyllagarna förändrar inte detta. De kanske fungerar som plåster på såren för ministrar som drömmer otäcka drömmar om små båtar på Medelhavet på nätterna, men vi befinner oss fortfarande i en mental systemkollaps. Det var inte av ekonomisk nödvändighet vi plötsligt smällde igen dörren till Sverige hösten 2015. Det var för att lugna ner en plötslig hysteri på ledarsidorna, påhejad av Sverigedemokrater och nazister. Och våren 2016 är det fortfarande vad regeringen håller på med.
