För bara något år sedan var 31-åriga Drissa från Mali en av de cirka 27 000 illegala säsongsarbetare i Apulien i södra Italien som varje morgon steg upp i ottan och cyklade ett par mil till en tomatodling där han plockade tomater under gassande sol i upp till 15 timmar.

Någon större lön för mödan fick han inte. Vissa dagar återvände han med bara 15 euro i fickan. Andra dagar kunde det bli något mer. Hans arbetsgivare – en så kallad ”caporale” – tog rejält betalt för natthärbärge, transport och en lunchmacka.

Drissa skakar på huvudet och ler snett. Trots att han har haft turen att hitta ett annat jobb – han arbetar numera på ett mottagningscenter för flyktingar – känner han sig i själ och hjärta som en säsongsarbetare.

– Jag har arbetat nästan tio år ute på fälten, så det är klart att jag fortfarande känner mig som en av dem. Jag vet hur det är och hur hårt man får slita för några euro i timmen. Det är inget liv, säger han.

Båt över Medelhavet

2009 kom han till Syracusa på Sicilien. Då hade han färdats i flera veckor, den sista sträckan på en överlastad båt över Medelhavet. Han började direkt söka jobb, han var i desperat behov av pengar för att överleva. Han blev snart kontaktad av en ”caporale”, en självutnämnd boss med ett stall av säsongsarbetare under sig, som tillhandahåller arbetskraft till bönder och odlare som på kort varsel har behov av extra arbetskraft, framför allt vid skörd. Bonden betalar en avtalad summa per arbetare till ”caporalen”, som ska ombesörja allt ifrån transport till mat och lön samt att all dokumentation är i ordning.

”Vi hade inget val”

Det är den sällan, och ”caporalen” roffar dessutom ofta åt sig merparten av den officiella lönen på cirka 10 euro i timmen som en säsongsarbetare enligt lag har rätt till. Efter avdrag för transport, tak över huvudet och lite mat återstår endast ett par euro till den som utför det hårda arbetet på odlingarna.

– Jag har plockat oliver, mandlar, mandariner och apelsiner på Sicilien och i Kalabrien för 15 euro om dagen. Och då pratar jag inte om åtta–tio timmar, utan om femton–tjugo. På ett ställe tog ”caporalen” 4 euro per person för skjuts enkel väg, på ett annat ställe 8 euro. Vi hade inget val, det var bara att acceptera, säger Drissa och rycker uppgivet på axlarna.

Han menar att det är meningslöst att protestera. Om du klagar åker du ut. Det finns tusentals som är beredda att ta ditt jobb för småpengar.

Senare kom han till Apulien och plockade då mestadels tomater – Apuliens röda guld och största exportgröda – under de hetaste månaderna juni, juli och augusti. Vid några tillfällen blev han sjuk av det tunga arbetet i hettan och en gång blev det så illa att han började kissa blod. Värmen i kombination med dålig mat och för lite vätska försatte honom i ett livshotande tillstånd. Han visste inte vart han skulle vända sig och ”caporalen” som han arbetade under vägrade att hjälpa till, trots att det var han som ansvarade för Drissa.

– Jag visste inte vilka rättigheter jag hade och om jag, som papperslös, kunde söka sjukvård. Men jag fick till sist hjälp och mediciner av snälla medmänniskor, så jag tillfrisknade, säger han och ger uttryck för vad han anser om dem som utnyttjar migranter inom jordbruket.

– De är hjärtlösa och beter sig ofattbart grymt.

Vid Drissas sida finns Cisse, en annan ung malines. Han är prydligt klädd i skjorta och har solglasögonen coolt uppskjutna på huvudet. Men hans snygga yttre bedrar. Han är ytterligare en av alla de migranter som utnyttjas som arbetskraft. Han talar bara franska, så Drissa översätter:

– Han har jobbat tre månader på ett tomatfält och är lovad lön för hela perioden. Men han har bara fått betalt för en enda dag. Nu hjälper jag honom att få kontakt med facket, Flai-Cgil. Förhoppningsvis kan de hjälpa till, säger han.

Samma tur som Drissa och Cisse har haft hade inte Abdullah Muhamed eller Paola Clemente. 2015 föll de, under loppet av bara en månad, offer för de slaveriliknande arbetsförhållandena på Apuliens tomatfält. Sudanesen Abdullah gjorde sin första arbetsdag på fältet i Nardó där körsbärstomater handplockas. Han hade inget kontrakt, utan arbetade svart.

Avled av värmeslag

Luftfuktigheten var hög och temperaturen tangerade 40 grader den här julidagen, när Abdullah plötsligt segnade ner. Han blev liggande i den gassande solen och avled inom kort av hjärtstopp – en direkt konsekvens av värmeslag.

Ett liknande öde gick italienska Paola Clemente till mötes på ett annat tomatfält. Hon var 49 år gammal och steg upp klockan 02 varje morgon för en resa på 15 mil för att tjäna 30 euro om dagen.

Under de senaste tio åren har flera säsongsarbetare fått sätta livet till på grund av slavlika arbetsförhållanden. Det är viktigt att poängtera att problemet existerar i hela Italien, inte bara i de södra regionerna, och att det löper som en röd tråd genom hela jordbrukssektorn. Utnyttjad arbetskraft syns på citrusodlingar, olivodlingar, melonodlingar, tomatodlingar och på vingårdar.

2015 klassade Systembolaget Italien som ett riskland avseende social hållbarhet inom vinindustrin, vilket jämställer det med länder som Chile och Sydafrika. Man gör årliga revisionsresor för att undersöka om kraven på förbättringar efterlevs. Men landet bedöms fortfarande 2018 vara ett riskland.

”Lagen mot caporalato”

Dödsfallen ute på fälten har väckt vrede över det genomruttna caporalato-system som genomsyrar den italienska jordbrukssektorn och tack vare det som drabbade Paola klubbades 2016 en ny lag, ”Lagen mot caporalato”, igenom. Den ger polisen utökade möjligheter till spontana kontroller, gripa och arrestera ”caporales”, men även lagföra markägarna och företagarna som direkt eller indirekt medverkat till att arbetare far illa. Alla led i produktionen bär ett ansvar för vad som sker längst bort i näringskedjan.

Till dags datum har flera markägare åtalats för utnyttjande av arbetskraft och några för vållande till annans död, däribland giganterna inom tomatindustrin, Mutti och Cirio. Deras välkända loggor syns i snabbköp över hela världen, bland annat i Sverige. 60 procent av alla tomater som plockas i Italien går på export.

Det var på fält ägda av underleverantörer till Mutti som de två säsongsarbetarna fick sätta livet till. Mutti slog ifrån sig anklagelserna och menade att de inte var medvetna om att det fanns utnyttjad arbetskraft hos deras underleverantörer. Men de sa sig också vilja medverka till att förbättra situationen för säsongsarbetare och införa hårda straff för dem som bryter mot lagar och regler.

Klart är i alla fall att dödsfallen svärtade ner Muttis och Cirios varumärken – åtminstone i Italien.

Så har det blivit bättre sedan den nya lagen trädde i kraft?

Enligt den fackliga organisationen Flai-Cgil, som tillvaratar jordbruksarbetares rättigheter, kvarstår systemet med ”caporalato” med oförminskad styrka, även om medvetenheten om problemet har ökat. Fler kontroller görs och flera har arresterats sedan 2016.

– Det bästa vapnet är att erbjuda alternativ till ”caporalato” och det måste samhället stå för. Då försvagas det illegala systemet. Vi från fackets sida har börjat erbjuda transporter ut till odlingarna, till exempel. Det är också viktigt att kunna erbjuda värdiga boenden och andra faciliteter, så att de kåkstäder som vuxit fram i bland annat Foggia försvinner. Vi har också sett att det har blivit lite lättare för jordägarna att själva anställa folk, utan att behöva en mellanhand. Tidigare har det varit alldeles för byråkratiskt och komplicerat, man har varit tvungen att för varje ny arbetare och varje dag få en officiell stämpel för att alla papper ska anses vara i ordning. Det säger sig självt att ingen orkar göra det. Då är det enklare att låta en mellanhand sköta jobbet. Man får sin arbetare vid ett visst klockslag och litar på att denne får rätt lön för rätt antal arbetade timmar, säger Antonio Ligorio, generalsekreterare för Flai-Cgil i Brindisi.

”Systemet är inte nytt”

Han förklarar hur systemet med jordlösa kooperativ eller ”caporalato”, fungerar och varför de har fått fäste i Italien:

– Systemet är inte nytt, det har funnits sedan 80-talet och i varierande former ännu längre tillbaka. Men visst är det så att problemet har ökat i takt med att många flyktingar, framför allt från Afrika, har kommit till Italien på senare år samtidigt som konkurrensen om jobben har hårdnat när allt fler odlare skördar sina druvor och tomater med maskiner. Behovet av manuell skörd har helt enkelt minskat.

Krångligt att själv anställa

Men när det är skarpt läge måste jordbrukarna ändå snabbt få extra arbetskraft till sina skördar. Det kan handla om att vädret ställer till det så att grödorna riskerar att ruttna alternativt torka. Eftersom det är så krångligt att själv anställa anlitar man då ett jordlöst kooperativ, ofta ägt av bulgarer, makedonier eller afrikaner, men även italienare. De tillhandahåller arbetskraft till en avtalad summa, transporterar arbetarna till odlingen och byter ut dem om de inte utför ett fullgott dagsverke. Bonden betalar kooperativet cirka 15–17 euro (150–170 kronor) per arbetare och timme. Då har han betalat lagstadgad minimilön, i vilken arbetsgivaravgifter, semesterersättning och försäkringar ska ingå. Av den summan ska arbetaren få mellan 8 och 10 euro per timme. Det är ett slags all-inclusive som på ytan kan verka enkel och smart, men som i verkligheten innebär många fallgropar för den enskilde arbetaren.

– I praktiken sträcker sig ofta arbetet över längre tid än det som avtalats och många fall övergår lönen från vit, till grå och sedan till svart. Grått arbete kan innebära att man exempelvis arbetar fler timmar än avtalat för samma summa, vilket ju ger en mycket lägre timlön. Få vågar protestera, man är tacksam över att ha ett jobb. Många arbetar i en gråzon där man har ett kontrakt som inte följs. Andra har inte ens ett kontrakt, utan arbetar helt svart och får en slant i handen efter arbetsdagens slut.

Antonio Ligorio understryker att det inte bara är afrikaner, bulgarer och rumäner som utnyttjas av de ”jordlösa kooperativen”, utan även många italienare. Av allt arbete som utförs på odlingar runt om i landet är 60 procent under ”caporalato” och därmed i stor utsträckning grått/svart.

Men det finns företag som inte anlitar jordlösa kooperativ, som väljer bort ”caporalato” och i stället själva anställer sina säsongsarbetare, trots viss administration. För att de vill ge dem schyssta villkor och ha kontroll över hela produktionskedjan – som ju inte bara handlar om det man producerar, utan även om dem som arbetar ute på fälten.

På familjeföretaget Icontadini i Ugente, en stilla by ute på landet i södra Apulien, har man odlat tomater i tre generationer. Här använder man enligt uppgift varken besprutning eller tillsatser när man förädlar sina råvaror till såser, röror och inläggningar. Många större tomater plockas maskinellt, men körsbärstomaterna är mera känsliga och måste plockas för hand.

Säsongsarbetare

Enligt Edoardo Trentin, ägare av Icontadini, samarbetar man endast med kända säsongsarbetare från trakten och är därför inte tvungen att anlita en ”caporale” för att få tag i folk. Arbetarna, ett 30-tal, återkommer för att de trivs. Och när det är skörd måste alla hjälpa till, även den fasta personalen, menar han och berättar att under skördetid är cirka 70 personer ute på fälten.

– Det är samma personer som återkommer år efter år och vi känner dem alla. De flesta bor i här i närheten. Ordet caporalato vet vi inte vad det är, det är inget vi sysslar med. Det är mest stora företag som använder sig av dessa skurkar, de små brukar lösa behovet av arbetskraft på annat sätt, säger han och tillägger att dödsfallen på Muttis fält är avskyvärda händelser.

– Men det händer tyvärr överallt, i hela världen. Människor utnyttjas av stora företag som vill tjäna så mycket pengar som möjligt. Det i sin tur beror på att konsumenterna vill ha billiga varor. Det är tragiskt.