En dryg månad efter valet är det fortfarande oklart hur Sverige ska styras och det är om möjligt ännu mer oklart hur Göteborg ska styras. Läget är detta: de traditionella blocken, alliansen och de rödgrönrosa, fick 24 respektive respektive 36 mandat.

En kan tänka utifrån det att det borde vara självklart att de rödgrönrosa som är största block ska styra, om det inte vore för uppstickarpartiet Demokraterna som blev näst största parti och samlade ihop 14 mandat på egen hand. Dessutom har vi Sverigedemokraterna som, trots att de bara har 7 mandat och ingen vill samarbeta med dem, ändå kan spela en viktig roll som vågmästare.

Demokraterna leds av den avhoppade moderaten Martin Wannholt, även en avhoppad miljöpartist och en avhoppad socialdemokrat ingår förvisso i partiets kärna, men läser man deras ”Att-göra-lista för Göteborg” så inser man snart att det är ett parti som påminner ganska mycket om Moderaterna.

Bland annat i att de vill satsa på fler poliser och mer övervakning, på företagande och på att rensa upp bland kommunala projekt och upphandlingar. Båda har också gjort en stor poäng under valrörelsen av att påpeka hur vanskött Göteborg har varit under de senaste decennierna med Socialdemokraterna vid rodret.

Det vore utifrån detta logiskt om Demokraterna uppgick i Alliansen, tillsammans skulle de i så fall få ihop 38 mandat, två mer än de rödgrönrosa. Men så var det detta med Västlänken, den fråga som jag tror har varit helt avgörande för att Demokraterna ens kom in i kommunfullmäktige och som betyder mer för många av deras väljare än något annat.

Moderaternas nye ledare Axel Josefsson har varit tydlig med att han inte kommer kompromissa kring Västlänken. Martin Wannholt å sin sida vill inte samarbeta med någon som inte är beredd att göra någon eftergift kring Västlänken – om inte hela bygget kan stoppas så vill han i alla fall att det ska göras om så att det blir mindre och billigare.

Även övriga allianspartier och de rödgrönrosa partierna har sagt att de inte tänker förhandla om Västlänken (delvis för att de inte vill, men också för att de faktiskt inte kan. Västlänken är, som jag skrivit om tidigare, en del av ett statligt finansierat paket och det behövs högst troligt ett riksdagsbeslut för att kunna upphäva det).

Låst läge som sagt. Många alliansväljare är förstås frustrerade över att alliansen inte tar chansen och tar över styret med hjälp av Demokraterna, och samtidigt är förmodligen Demokraternas väljare frustrerade över att det verkar som att deras parti inte får igenom det som de gick till val på.

En möjlig lösning skulle kunna vara ett blocköverskridande samarbete mellan de rödgrönrosa, Centerpartiet och Liberalerna. Det skulle ge en majoritet, frågan är dock om C och L vill sätta sig i samma styre som Vänsterpartiet.

Det går förstås också att tänka sig ett samarbete mellan Alliansen och MP, så som de har gjort i Stockholm, det räcker dock inte till egen majoritet. Ytterligare ett alternativ är att alliansen trots allt viker sig i något som rör Västlänken och därmed får Demokraterna att stötta dem.

En sak som ändå är positivt med det här valresultatet är att Socialdemokraterna i Göteborg för första gången på många år känner sig hotade vid makten, vilket förhoppningsvis gör att de börjar ompröva sin strategi. Ann-Sofie Hermanssons korståg mot extremism det senaste året har varit rent pinsam att beskåda.

En del av Demokraternas och Moderaternas kritik av hur kommunen har styrts de senaste åren – med mutskandaler och misslyckade kommunala projekt – är också fullt legitim. Det betyder dock inte nödvändigtvis att ett maktskifte skulle vara bra för staden. Det finns många frågetecken kring både Demokraternas och Moderaternas handlingsprogram, exempelvis nämns miljö och klimat knappt alls (förutom om det handlar om företagsmiljö förstås).

Ytterligare en positiv aspekt är att Demokraterna antagligen har tagit ett stort antal väljare som annars skulle ha röstat på SD. Faktum är att SD inte ens är hälften så stora i Göteborg som de är på riksplanet. Det går att säga mycket om Demokraterna, men jag ser i alla fall hellre att några populistiska tågtunnelsmotståndare får diktera villkoren i politiken än att rasister får göra det.