På bordet ligger vad som ser ut att vara rester från gårdagens fika kvar i en påse. Kontoret är ljust och opersonligt som stora kontorslandskap ofta är, men välkomnandet är hjärtligt. Runt ett avlångt bord längs med ena väggen sitter Jamie Bolling tillsammans med Aster Gebretsadk och Rahel Abebaw Atnafu.

Aster Gebretsadk kom till Sverige från Eritrea för fyra år sedan. Vägen hit gick via Sudan, där hon var i fem år, och Libyen, där tre månader tillbringades i fängelse, innan hon slutligen nådde Europa.

Bakom stolen står en krycka lutad mot väggen. Aster har svårt att gå efter att ha drabbats polio, men tog sig ändå hit smuggelvägen. Då, år 2014, var inte gränserna lika stängda som de är nu. Sedan hon fick kontakt med Disabled refugees welcome, en satsning som enligt dess projektledare Jamie Bolling är den enda i sitt slag, har livet i Sverige blivit lite enklare, även om hennes största problem, att familjen är kvar i Sudan, finns kvar.

– Jag har fått någon som förstår mig, vad jag går igenom, och är mindre ensam i min situation, säger Aster Gebretsadk.

För Jamie Bolling och Rahel Abebaw Atnafu är det här kontoret sedan ett år tillbaka vardag. De jobbar med det treåriga projektet Disabled refugees welcome (DRW), som finansieras av Allmänna arvsfonden. Bolling är projektledare och Abebaw Atnafu fältassistent och administratör. Alla som jobbar med projektet har egna erfarenheter av att vara nyanländ och ha en funktionsnedsättning. Målet för DRW är att förbättra inkluderingen och jobba mot sådant som kan vara exkluderande.

– Det är diskriminerande i sig att inte få samma tillgång till samhället, som det innebär att inte ge någon assistans. Istället skulle samhället kunna designas annorlunda, på ett sätt så att alla kan ta bussen. Som det är i dag går inte det, säger Jamie Bolling.

Utanförskap förstärks

Syftet med Disabled refugees welcome är att öka kunskapen om hur det är att vara nyanländ och ha en funktionsvariation och att föreslå lösningar. Julius Ntobuah, nu fältarbetare med uppdraget att bygga broar mellan målgruppen och relevanta samhällsaktörer, tog initiativet till projektet när han hade en praktikplats på Independent living institute 2017. Nu sitter de i samma lokaler i Farsta. Här finns även Stil, Sveriges första assistansföretag som än i dag är icke-vinstdrivande.

Jamie Bolling var tidigare direktör för Enil – European network on independent living, vars kontor ligger i Bryssel. Independent living är en filosofi som handlar om rätten till ett självständigt liv för alla – oavsett om en individ har normbrytande funktionalitet eller inte.

Det är, menar Jamie Bolling, inte alls en självklarhet. Men sedan åttiotalet har det gått framåt.

– Ofta tror människor att du är lite mindre intelligent om du till exempel sitter i rullstol, säger Jamie Bolling.

Att sedan inte kunna språket, tillhöra en annan religion eller ha en annan hudfärg förstärker utanförskapet ytterligare. Jamie nämner Julius Ntobuahs personliga erfarenheter som grunden för deras arbete. Redan på Migrationsverkets ankomstboende möttes han av oförståelse.

– Han blev tilldelad en överslaf, och förklarade att han inte kunde klättra upp i sängen, men fick till svar att han måste hämta ett läkarintyg. Det blir både abstrakt och så absurt.

Efter det kontaktade Julius Adolf Ratzka, som är grundaren för Independent living-filosofin i Skandinavien och tillsammans skrev de en projektansökan till Allmänna arvsfonden.

Det är inte bara en fråga om praktisk otillgänglighet. Jamie Bolling pratar också om hur andra människor ibland ser på den som har en funktionsvariation. Fördomar som ibland också riktas mot den som är av utländsk härkomst, pratar bruten svenska eller har en annan hudfärg.

Det intersektionella perspektivet blir därför en naturlig del både för att identifiera problem och för att hitta lösningar.

Familjen kvar i Sudan

För Aster Gebretsadk har bristen på kommunikation och kunskap varit minst lika avgörande som det rent fysiska hindret det innebär att vara beroende av transporter. Som den lilla detaljen att hon inom tre månader från det att hon fick sitt permanenta uppehållstillstånd behövde ansöka om att få ta hit sin familj, sin mamma och två barn. Aster Gebretsadk visste inte om det, och ingen sa enligt henne det till henne. I alla fall inte på ett språk som hon kunde. Familjen är fortfarande kvar i Sudan.

– Situationen här i Sverige var inte som jag väntat mig. Jag trodde det skulle ta som mest sex månader att ta hit min familj. Det är det svåraste för mig nu, att min mamma och mina två barn är kvar i Sudan, säger hon.

Rahel Abebaw Atnafu har ofta hjälpt Aster i kontakten med myndigheter och kommun, och menar att det dels är ett problem att inte kunna språket, dels inte veta vad som är praxis i Sverige. De svenska myndigheterna kan framstå som en labyrint även för någon som är född i Sverige.

– Även om någon översätter till en persons modersmål, kan det vara svårt att faktiskt förstå vad det innebär för den som inte är bekant med det svenska systemet, säger Rahel Abebaw Atnafu.

Aster Gebretsadk upplever ofta en kombination av uppgivenhet och trötthet. I en miss mellan kommunen och arbetsförmedlingen missade hon etableringsfasen. Hon var sjuk i sju månader, och kommunen rapporterade inte det till arbetsförmedlingen. Den första fasen, det som Arbetsförmedlingen kallar för etableringsfasen, där kunskaper, språkkompetens och andra förmågor ska kartläggas, var över när Aster Gebretsadk mådde bättre igen.

– Jag kunde inte förklara mig på grund av språkproblem. I Sverige säger de att du har den här och den här rättigheten, men det är bara teori. Jag kan inte argumentera för mig, utan blir bara ledsen i de situationerna, säger hon.

Att falla mellan stolarna

Att några faller mellan stolarna, som Agneta Berner på Arbetsmarknadsförvaltningen i Stockholms stad formulerar det, beror bland annat på att ansvariga myndigheter och kommunen inte har möjlighet att samverka så som systemet i dag är utformat. Det finns helt enkelt inte någon som ansvarar för ett ärende eller en individ fullt ut, utan det är många olika delar som är tänkta att komplettera varandra.

– Ibland fungerar kommunikationen mellan olika myndigheter och kommunen jättebra, och ibland mindre bra, säger Agneta Berner.

Som det ser ut just nu är det Migrationsverkets uppdrag att identifiera någons behov av extra stöd från samhället när den kommer till Sverige och söker asyl. När personen se dan får uppehållstillstånd och anvisas till en kommun, händer det att informationen inte följer med. Arbetsförmedlingen ska till exempel upprätta en handlingsplan, och då kan det enligt Agneta Berner innebära att en person inte kan följa den plan som sätts upp utan att någon förstår varför, ibland behövs åtgärder som individen inte påtalar eller tänker på att påtala av olika skäl.

DRW har sett flera exempel på det Agneta Berner beskriver. Personer som muntligen nekats det stöd de har rätt till utan att veta om det, för att sedan få hjälp att uppnå det de har rätt till.

Aster Gebretsadk är inte ensam om sin upplevelse av att befinna sig på fel sida av systemet. Att känna till sina rättigheter och våga fråga efter det är inte enkelt. Samtidigt tycks kunskapsluckan inte bara finnas i målgruppen. Något både Agneta Berner och Jamie Bolling är överens om.

– Det har hänt att handläggare från Migrationsverket hör av sig till oss med frågor som vi känner att ”men det här är det väl ni som ska kunna svara på?”. Vår erfarenhet blir, när vi träffat Stockholms stad men också en del kranskommuner, att de som jobbar med integration kan integrationsfrågor, och de som jobbar med funktionshinder kan funktionshinderfrågor. De vet inte alltid vilka rättigheter individerna har gällande annat än just det egna området, säger Jamie Bolling.

Svårt att be om hjälp

Under själva flykten finns inte mycket hjälp att få, självklart inte längs med smuggelrutten men inte heller i läger drivna av stora organisationer. När Syre Stockholm söker Läkare utan gränsers Sverigeavdelning, säger presskontakten att de inte har mycket kunskap i denna fråga och att det är något de måste förbättra.

Senare kommer ett mejl där det står att en person i Norge just nu jobbar på att se hur organisationen kan förbättra sitt arbete ute på fältet. Men först nästa år kommer de kunna uttala sig närmare.

Väl framme i Sverige, menar Jamie Bolling, är det många som tror att gräset ska vara väldigt grönt. Istället fortsätter svårigheterna och ibland också de negativa attityderna. När Aster Gebretsadk bad om hjälp med transport från Migrationsverkets boende i Kungsör till Vallentuna fick hon svar på tal.

– ”Om du har kommit hela vägen från Libyen kan du ta bussen”, sa då en tjänsteman till mig, berättar Aster Gebretsadk.

Den färdtjänst hon nu har är begränsad. Att ta sig hela vägen från hemmet i Vallentuna till kontoret i Farsta, där vi träffas, förbrukar en del av den kvot hon har den här månaden. Därför kan hon inte röra sig fritt. Jamie Bolling, som jobbat länge med independent living, menar att det är en del i ett strukturellt utanförskap.

Skapa kontaktytor

Som en del i att jobba för inkludering av alla nyanlända, inte bara individer med funktionsvariation, satsar Stockholms stad under 2018 på samhällsvägledning för nyanlända. De 14 stadsdelsförvaltningarna har alla i uppdrag att skapa fler plattformar där nyanlända erbjuds information, i uppdraget ingår det för alla stadsdelsnämnderna att ta fram former för hur de kan möta gruppen.

Att just våga fråga om hjälp tror Berner är extra viktigt för målgruppen. Hon hänvisar till en tidigare utförlig och användbar rapport, Identifiering av funktionsnedsättning/trauma – Vuxna asylsökande och nyanlända personer i etableringen, som också den fick stöd från Allmänna arvsfonden.

– Där beskrivs bland annat ”särskilda skäl” som kan påverka en asylsökande med funktionsvariation. Av olika anledningar kan individer undvika att dra uppmärksamhet till sin funktionsvariation. Kanske tror de att den ska påverka deras chanser till asyl negativt, eller så anses det av kulturella skäl skamfyllt, säger Agneta Berner.

Unikt projekt

Jamie Bolling menar att DRW:s främsta uppdrag är att jobba för inkludering av dem som exkluderas på grund av både sin funktionsnedsättning och sin etnicitet. Hon ser positivt på det framtida arbetet, och förklarar att både Migrationsverket och Stockholms stad är nyfikna på de slutsatser som dras inom projektet.

Målet är att skriva en rapport som kan användas i framtida arbete. DRW kan ses som banbrytande. Jamie Bolling hoppas att projektet växer utanför Sveriges gränser.

– Jag har inte hört om något liknande projekt någon annanstans, men intresset är stort. Min förhoppning är att det ska spridas till andra länder.