LATINAMERIKA Det bor runt 65 miljoner kvinnor på landsbygden i Latinamerika. De kommer från olika etniska grupper och har olika förutsättningar, men har samtidigt en sak gemensamt: att regeringar och myndigheter inte erkänner den avgörande roll de har för sina lokalsamhällen. Det menar både aktivister och experter.

– Både de lokala och nationella myndigheterna struntar i oss. Det enda de tänker på är att plantera ut stål och cement. De förstår inte att vi lever av jordbruk och att det är vi kvinnor som drabbas hårdast eftersom det är vårt ansvar att se till att våra familjer har tillgång till mat och en god hälsa, säger Yolanda Flores till IPS.

Hon tillhör ursprungsbefolkningen aymara och bor tillsammans med runt 400 andra familjer i Iniciati i södra Peru, en by som ligger över 3 800 meter över havet.

I hela sitt liv har Yolanda Flores främsta uppgift varit att odla mat till sin familj på den mark hon tagit över efter sina föräldrar. Här odlar hon potatis, bönor, quinoa och korn, som hon skördar och tillagar för att familjen ska få mat på bordet. Det som blir över säljer hon på den lokala marknaden.

– När vi odlar så pratar vi med plantorna, vi kramar varje potatis. Och när de växer gratulerar vi dem, var och en, så att vår mat är fylld av energi när vi äter den. Men människor förstår inte vår livsstil och struntar i de småskaliga bönderna, säger hon.

Yolanda Flores är bara en av de många miljontals kvinnor i Latinamerika som aldrig har fått något erkännande för sitt arbete på åkrarna, eller för att de tar hand om sina familjer, att de sköter barnen och tar hand om de sjuka och äldre.
FN:s jordbruksorgan FAO uppmanar regeringarna i regionen att agera för att bemöta de historiska orättvisor som resulterat i att landsbygdens kvinnor har en sämre tillgång till produktiva resurser och andra förmåner, och ekonomisk frigörelse.

– Det skiljer sig lite mellan olika länder, men mellan två tredjedelar och upp till 85 procent av den arbetstid som kvinnor på landsbygden utför består av obetalt arbete, säger Julio Berdegué, som är regional representant för FAO, till IPS.

María Elena Rojas, som är FAO-chef i Peru säger till IPS att om latinamerikanska bondekvinnor hade samma förutsättningar som männen – i form av tillgång till marker, finansiella och tekniska tjänster – så skulle deras samlade skördar kunna öka med mellan 20 och 30 procent. Det skulle i sin tur kunna minska hungern drastiskt.

– Det belyser behovet av en politik som ger landsbygdens kvinnor möjlighet att utöva sina rättigheter. Kvinnorna har en huvudroll och arbetar mycket mer än männen – ute på fälten, genom att ta hand om boskapen, sköta hemmen och barnen – men trots detta får de inte ett öre.

Julio Berdegué säger att orättvisorna gör att det finns få argument för att kvinnor ska vilja stanna kvar på landsbygden.

– Varför i fridens namn skulle de vilja göra det? Först arbetar de för sina pappor och sedan arbetar de för sina män. Det är helt enkelt inte rätt, säger han.

Julio Berdegué understryker att när kvinnor inte har egna inkomster, eller när frukterna av deras arbete tillfaller männen, så försvagas deras situation på alla nivåer.

– Tänk tanken att det var tvärtom, att kvinnorna hade sagt till männen att de skulle arbeta utan att få ett öre för det. Det skulle leda till revolution. Men för landsbygdens kvinnor har vi vant oss att denna situation är okej, eftersom det handlar om hem och familj, säger han.

Julio Berdegué menar att regionens regeringar måste bli medvetna om hur verkligheten ser ut och utarbeta strategier för att bekämpa diskrimineringen av kvinnorna på landsbygden.

Även de kvinnor som är lönearbetare inom jordbruket utsätts för orättvisor, samtidigt som de också kan vara drivande krafter bakom förändringar. En sådan utveckling pågår genom tillväxten av fackföreningar för landsbygdskvinnor inom det exportinriktade jordbruket, en sektor som ofta kännetecknas av dåliga arbetsförhållanden.

Adela Torres från Colombia är ett exempel på hur kvinnliga fackliga aktivister börjat bekämpa de dåliga arbetsvillkoren. Hon är 54 år gammal och har ända sedan barnsben arbetat på bananplantager i regionen Antioquia, där produktionen är inriktad på export. I dag är hon ordförande för det nationella jordbruksarbetarfacket, Sintrainagro, som företräder ett stort antal plantagearbetare.

Hennes fackförbund arbetar också för att få fler kvinnliga medlemmar inom en bransch som traditionellt har dominerats av män.

– När kvinnor tjänar pengar och har kontrollen över egna inkomster kan de också förbättra sina liv, säger Adela Torres.

Hon menar att det är viktigt att de kvinnliga arbetarna får samma villkor som sina manliga kollegor.

– Vi har lyckats få varje plantage att anställa minst två till kvinnor, som fått riktiga arbetskontrakt med jämställda löner och villkor, säger hon.

Adela Torres påpekar att kvinnor på landsbygden ställs inför en rad problem. De hoppar ofta av skolan, får barn för tidigt och inget stöd av staten. Men trots detta arbetar många kvinnor hårt för att ta hand om barnen och se till att de får mat.

Yolanda Flores i Peru säger att det är avgörande att kvinnor ser till att deras röster blir hörda.

– Vi måste ta plats där beslut fattas och agera som auktoriteter. Det är det kampen handlar om nu – att vi ser till att kunna tala för oss själva, säger hon.
Yolanda Flores menar att myndigheternas ointresse för kvinnornas situation måste bemötas med fler åtgärder och att kvinnor tar plats. Hon hänvisar till sin mormors filosofi.

– Hon sa alltid ”var inte lat, utan arbeta hårt”. Det budskapet bär jag med mig, men jag skulle vilja göra det med mer stöd och med fler rättigheter, säger hon.