Jag och mitt sällskap har inte bokat bord, utan det finns gott om platser. Lokalen är väldigt avskalad. Vita väggar, nakna bord och ett gäng Jack Vegas-maskiner utgör intrycket. Det är långt ifrån mysigt. En mycket trevlig herre välkomnar oss och tar våra beställningar. Min ambition är att äta trerätters, men frågan är om jag orkar hela vägen.

Jag inleder med en fetaostsallad. Det finns flera veganska fetaostar på marknaden och jag tänker mig att det är någon av dem som kommer serveras. Rätten beskrivs som ”Säsongens sallad” och in kommer ett stort fat med flera sorters sallater, gurka, tomat och rödlök i en vinägrett toppad med det som beskrivs som fetaost.

Jag vet inte riktigt hur säsongsanpassade grönsakerna är och får jag gissa helt fritt misstänker jag att det är samma tallrik året runt. Och den så kallade fetaosten gör mig besviken. Visst är den väl en naturell tofu? Det var inte riktigt vad jag tänkte mig. Men salladen slinker ändå ner utan större motstånd.

In kommer strax våra varmrätter. Jag har satsat på rätten shitin polo som ska bestå av vegansk kyckling med saffran, strimlad mandel, pistaschnötter, morötter och persiskt ris. Sällskapet har beställt gheyme – en linsgryta med tempeh, toppad med pommes frites och serverad med persiskt ris.

Vi hugger in på maten och det första vi konstaterar är att mängden skulle kunna mätta flera magar. Jag har svårt att se att jag ens ska klara av halva tallriken. Men jag påbörjar projektet och testar den veganska kycklingen. Den liknar inget annat jag sett på marknaden och funderar på om den är egengjord. Den påminner mer om kött än om kyckling. Den är mörkbrun och väldigt seg. Jag kan inte påstå att jag för den skull ogillar den. Den är helt okej.

Riset är saffransgult och i det trängs hackade nötter och mycket fint riven morot. Det smakar jul och det känns sött och mysigt att äta. Jag trivs med min rätt, även om jag saknar någon såsigt. Varje gång jag ätit persisk mat på restaurang har jag saknat just nåt såsigt eller någon röra. På menyn ser jag att man kan välja till yoghurtsås. Det hade ju varit perfekt.

Jag stjäl som brukligt smakprov från sällskapets tallrik och det är en exemplariskt fin linsgryta. Tempeh är tyvärr inget som faller mig i smaken, men det är ju ett populärt inslag för många veganer. Grytan är toppad med pommes frites, vilket i mina ögon är alldeles barockt men tydligen inte ovanligt, enligt vännen.

Jag lyckas trycka i mig två tredjedelar av min mat och är rejält upprörd över att jag inte har någon plats för efterrätt. På menyn finns nämligen saffransglass och flera sorters milkshake. Det hade varit riktigt kul att testa. I stället ger vi oss av med en hyfsat trevlig känsla i kroppen. Maten kanske inte slog kullerbyttor eller bjöd på någon vidare finess, men det känns fint att kunna äta persisk veganmat. Veganerna tackar Sorento för satsningen.