Jag tänker på demokrati. Eller på den demokratiska diskursens hegemoni, om jag får vara lite högtravande. Med helt vanliga ord: jag tänker på hur intressant det ändå är att ”demokrati” okritiskt höjs upp som varande alla statsskicks heligaste graal, utan att det särskilt ofta ifrågasätts hur denna demokrati egentligen är utformad, och om det är det bästa och, ironiskt nog, mest demokratiska sättet att konstruera systemet på?

Vi kan börja i en enkel jämförelse mellan Sverige och Danmark. Länderna har väldigt liknande demokratiska system, med några få men tydliga skillnader. Exempelvis är det standard i Danmark att tidigarelägga ett val, eftersom den nya mandatperioden räknas från det nya valet. En annan skillnad är att gränsen för när ett parti kommer in i riksdagen i Danmark ligger på 2 procent istället för som i Sverige på 4 procent. Mer eller mindre demokratiskt? Väljare i Danmark verkar i alla fall inte lika benägna att strategirösta på partier från ”sitt” block som riskerar att åka ur riksdagen, och inte heller lika tveksamma till att rösta på små nya partier, eftersom deras chans att komma in är dubbelt så stor som i Sverige. Betyder det att det danska folketinget vimlar av småpartier? Inte direkt; det finns 9 danska partier representerade i folketinget, 13 om man räknar med de två partierna från Färöarna och de två från Grönland – Färöarna och Grönland är nämligen garanterade två mandat var.

Att det inte är fler beror på att nya danska partier måste kunna samla in ungefär 20 000 (eller 1/175, eller 0,57 procent av antalet röstande i förra valet) så kallade vælgererklæringer – underskrifter från väljare som intygar att de kan tänka sig att rösta på partiet i kommande val – innan de hamnar på valsedeln. Och ja, det finns bara en ( jättestor) valsedel, med alla partierna på, som staten trycker upp och distribuerar till alla vallokaler, så de nya små partierna inte behöver betala själva med sina obefintliga partikassor och sedan cykla runt och dela ut valsedlar manuellt. Det finns många sätt att forma demokratin på.

Ett annat förslag, som skulle fungera i Sverige men kanske inte i Danmark, är att låta väljarna rösta på två alternativ om de så behagar, ett förstahandsval och ett andrahandsval. Om förstahandsvalet inte kommer in i riksdagen skulle ens röst automatiskt läggas på andrahandsvalet istället, och risken för att ens röst ”känns bortkastad” försvinner omedelbart.

Jag vet inte vad som skulle vara det bästa. Jag vet bara att vi har en demokrati just nu där väljare inte alltid vågar rösta på det de faktiskt tror på, och där vi nu stått utan en regering i nästan en månad. Men vi kanske inte måste ha ett styre som baseras på majoritetsbeslut? Är det inte nu, när vi talar om blocköverskridande regeringar, och när vi hör partiledarna tala om att hitta breda lösningar på viktiga politiska frågor, som vi också borde tala om exempelvis sociokrati? Det måste finnas bättre sätt att utforma statspolitiken på, och vi borde i alla fall börja tala om alternativen.