Grusvägen är full med hål och på ena sidan tornar en tre meter hög vägg av jord och grus upp sig. Den är till för att vi som befinner oss i den skumpande bilen inte ska bli beskjutna eller i värsta fall bombade där vi rullar fram. På andra sidan väggen och över ett gräsfält ligger nämligen Azerbajdzjan vars militär dag och natt patrullerar gränsen mot det av Armenien ockuperade Nagorno-Karabach, redo att försvara det område som de ser som sitt.

Trots att det varit vapenvila sedan 1994 blossar strider upp med regelbundna mellanrum, senast var i april 2016 då Azerbajdzjan bombade den tätbefolkade Martakertregionen. Under fyra dagar dog drygt 200 människor och Azerbajdzjan lyckades ta tillbaka ett 0,1–20 kvadratkilometer stort område, beroende på vilket land man frågar. Striderna kallades de värsta sedan eldupphöret.

– Jag blev chockad. Jag kan inte förklara med ord vad jag kände. Kan du tänka dig hur det känns att behöva lämna sitt land, sina farföräldrars land? Efter attacken började jag att gråta och stamma. Det är inte anständigt för en man att bete sig så, men jag var väldigt ledsen, säger Vilem Petrosyan, borgmästare i byn Talish som attackerades av Azerbajdzjans bomber och krypskyttar natten till den andra april 2016.

Åter en spökstad

Det är inte första gången som Azerbajdzjan har tagit kontroll över den strategiskt viktiga byn Talish. Första gången var 1992–1994 efter att intensiva bombningar nästan jämnat byn med marken. Efter vapenvilan återfick Armenien kontrollen och befolkningen vågade återvända hem och bygga upp sina hus. Drygt 25 år senare är byn åter en spökstad. De hus som fortfarande står upp är tomma och inte ens hundar eller katter syns till på den dammiga huvudgatan.

Men så hörs skratt och uppsluppet prat och under ett enormt mullbärsträd sitter några män och festar loss på en kålsallad ur en gemensam plastbytta. De är hantverkare utsända av regeringen i Nagorno-Karabach för att bygga upp Talish igen.

– Krigshjälten Monte Melkonyan som sa att om vi förlorar Artsakh kommer vi att ha nått den sista sidan i historieboken. Jag säger detsamma om Talish, säger Levon Apresyan, regeringens representant i byn som ska se till att arbetet fortlöper.

Artsakh är armeniernas eget namn på Nagorno-Karabach. Som nästan alla armeniska män röker Levon Apresyan oavbrutet och på drygt en timme har han hunnit med ett tiotal cigarretter. Han är mycket stolt över arbetet de har åstadkommit på bara ett år. Kulhålen är överspacklade sedan länge och borta är de utspridda ägodelarna och allt annat bråte. Just nu håller de på att restaurera kulturhuset som innan det så kallade aprilkriget var känt för sin vackra bröllopslokal.

–Varje dag kommer före detta bybor hit för att se vad som har hänt med deras hus och fält. Jag inser att det finns en psykologisk barriär, men jag tror att tiden läker alla sår och att nästan alla kommer att flytta tillbaka, säger Levon Apresyan.

En overkligt frodig oas

En och en halv timme från Talish ligger byn Alashan, en overkligt grön och frodig oas som snarare påminner om Edens lustgård än en bosättning. Det var hit som Vilem Petrosyan och 47 andra familjer från Talish evakuerades efter att bomberna hade förstört deras hem. Men även om Vilem Petrosyans kropp befinner sig i Alashan menar han att hans sinne ständigt svävar till Talish.

– Hade det inte varit för barnen hade jag flyttat tillbaka direkt, men det är svårt att glömma bilden av ens dotter som chockat gråter utan att det kommer tårar.

Han och resten av byborna försöker ändå så gott det går att anpassa sig till det nya livet långt hemifrån. Bland annat håller de på att bygga fler bostäder så att fler av Talishs utflyttade bybor kan få vara tillsammans igen. Dessutom donerar staten en ko till alla familjer, vilket innebär att de kan producera ost som de kan sälja.

– Det ger folk något att göra, säger Vilem Petrosyan.

Han berättar att byborna även har funnit ro i att arbeta i det stora trädgårdsland som anlades för att förse människorna i byn med mat. Det var inte tänkt som en traumabearbetningsmetod, men visade sig vara perfekt för just det. Landet ligger bara ett stenkast från byn och sysselsätter både unga och gamla. Bland potatisar och tomater lyfter en ung kvinna upp ett av sina barn i knäet. Kvinnan heter Rosa Avanesyan och hon är mamma till Goran, fyra år och Ruben, två år. Hon minns tydligt natten då bomberna föll. Dessvärre gör även barnen det.

– Barnen var så rädda efteråt att vi behövde ta dem till en exorcist för bli kvitt deras mardrömmar, säger hon och tittar ner i marken.

Fly för andra gången

Lite längre bort står Guli Avanesyan som arbetade som mattelärare i Talish. Hon vattnar lökar och salladshuvud och allt annat som byborna planterade för att bearbeta sina trauman. Varje kväll går hon upp till grönsakerna för att plocka ogräs och vattna. Men även om hon har hämtat sig från bombningarna hyser hon fortfarande agg mot dem som avfyrade dem.

– Jag kan inte förstå att jag har tvingats fly för andra gången i mitt liv. Vi levde på hoppet om att de inte skulle attackera, men det gjorde de och de dödade vårt folk.

Guli Avanesyan skulle gärna vilja flytta tillbaka till Talish, men vet inte om hon vågar eftersom hennes hus ligger i skottlinjen för azeriska krypskyttar.

– Sannolikheten att samma sak ska hända nu är hög. Det hände för 25 år sedan så varför inte ännu en gång?

Hon kan dessvärre ha rätt. Enligt den amerikanska tankesmedjan Council on foreign relations, CfR, är en upptrappning av konflikten att vänta och enligt forskningsinstitutet Bonn International center for conversion är Armenien och Azerbajdzjantvå av världens tio mest militariserade länder. I en rapport från förra året skriver CfR att Azerbajdzjan bara under 2015 spenderade tre miljarder dollar på bland annat attackhelikoptrar, missiler och stridsflygplan, vilket är mer än Armeniens hela statsbudget.

– Armenienfobin i Azerbajdzjan har en negativ inverkan på fredsprocessen inga förhandlingar sker för tillfället. Eftersom de inte vill gå med på att öka antalet observatörer vid gränsen har de tydligt visat att de vill att kriget ska fortsätta. Den senaste tiden har de varit väldigt aktiva och ökat antalet vapen och soldater bara för att piska upp stämningen, säger Tigran Abrahamyan, rådgivare åt presidenten i Nagorno-Karabakh.

Tigran Abrahamyan vet inte hur mycket pengar Armenien har lagt på militär upprustning, men enligt den internationella tankesmedjan International crisis group, ICG, lade landet runt 450 miljoner dollar på försvaret år 2015. Det må vara betydligt mindre än grannlandet, men enligt ICG har Armenien kunnat dra nytta av förmånliga priser och krediter från storebror Ryssland som har flera militärbaser i landet.

– Kriget började inte i går och kommer inte att ta slut i morgon. Människorna här förstår det, säger Tigran Abrahamyan.

Samma slutsats

Både ICG och CfR har dragit ungefär samma slutsats. De menar att risken nu är stor att Azerbajdzjan i och med den senaste landvinningen kommer att försöka ta ännu mer land, medan Armenien är fast beslutet att visa att förlusten under aprilkriget bara var en tillfällighet och inte trend.

Vad som ligger bakom ländernas upptrappning är inte självklart. Ökad nationalism anses vara en faktor liksom en ihållande ovilja hos båda regeringarna att acceptera fredsförhandlingarna. Till exempel lever hundratusentals av Azerbajdzjans internflyktingar fortfarande i läger eller i underjordiska skyddsrum eftersom den azeriska regeringen anser att en integrering i samhället kan tolkas som att de accepterar en permanent förlust av Nagorno-Karabach.

En annan anledning tros vara att Azerbajdzjans ekonomi sjunkit i botten i takt med att priserna på råolja, som står för 90 procent av landets export, har sjunkit. Genom att skifta fokus från landets ekonomiska kris och visa att de åtminstone gör geopolitiska framsteg försöker de behålla makten och invånarnas förtroende.

– Vi väntar nya attacker varje dag, säger Tigran Abrahamyan.