Martin Jordö ser tre huvudskäl till att Fi inte lyckades 2018. Han beskriver dem på veckans Under ytan: den nationalistiska strömningen i politiken, 4-procentsspärren och Fi:s otydliga position mellan V och MP. Men tror att framtiden ändå tillhör den typ av politik som Fi står för.
När valresultaten visades på valvakan var det många av oss inom Fi som blev chockade. Visst hade vi förstått att valet 2018 inte gick Fi:s väg, men fallet var så stort. Vad var det som hände – hade väljarna helt övergett Fi och feminismen?
Fi fick 0,46 procent i riksdagsvalet 2018, i landstingsval i snitt 0,65 procent och i kommunvalen 0,95 procent. I de 58 kommuner där Fi ställde upp var snittet 1,35 procent. Fi kom in i 13 kommunfullmäktige, lika många som innan valet. På ett sätt har förutsättningarna inte ändrat sig, Fi är fortfarande utanför riksdagen, men partiet får fortsatt partistöd och valsedlar utlagda även nästa riksdagsval.
Men på ett annat sätt är det här en total katastrof. Efter den ”rosa våren” i valrörelsen 2014 så hade Fi fått 5,45 procent i EU-valet i maj och var nära att ta sig in i riksdagen med 3,14 procent i september. Förväntningen var att partiet skulle fortsätta växa och ta sig in i riksdagen, eller i alla fall i många fler kommuner och fortsätta bygget.
Vad var det då som hände? Låt mig börja med det som jag inte tror spelar lika stor roll.
Det är lätt att leta fel utanför, till exempel att medier inte uppmärksammar Fi och att vi utestängs från valkompasser, granskningar och debatter. Visst kan det vara så men sådant är läget – det går inte att förvänta sig samma nyhetsvärde som när Fi bröt igenom 2014. Partiet är inte längre nytt och på sociala medier fick istället ännu mindre partier som Alternativ för Sverige (0,3 procent) och Medborgerlig samling (0,2 procent) spela rollen av det nya. Att klaga på bristande mediebevakning är förståeligt men löser inget – nästa val kommer Fi få kämpa ännu mer för att synas.
Andra menar att partiets valkampanj inte höll måttet. Att det var för flummigt, med för mycket fokus på känsla och värderingar och för lite på sakpolitik. När Fi:s valfilm släpptes med spoken word-poesi över suggestiva bilder var det många som reagerade med hån.
Men det håller inte heller, partiets kommunikation fungerade på liknande sätt 2014, och nådde bra resultat då. På många sätt så bedrevs valrörelsen nu med mer resurser, mer koordinerat och med fler aktiva valarbetare och kunniga kandidater. Felet låg inte där.
Istället ser jag tre huvudskäl till Fi:s katastrofval. De är övergripande, och ser man dem som helhet så är det inte alls förvånande med Fi:s tillbakagång, utan det blir istället ganska logiskt.
Anpassningen till nationalism
Minns ni Alan Kurdi, Refugees welcome och stämningen när den så kallade flyktingkrisen påbörjades hösten 2015? Nu är det som bortblåst – istället diskuterar vi symbolfrågor som böneutrop och hårdare straff, och den ”tillfälliga” stängningen av Sveriges gränser för flyktingar ser ut att bli permanent.
Hösten 2015 förändrade så mycket i svensk politik. Parti efter parti flyttade sina positioner till att bli mer traditionella, auktoritära och nationalistiska. Speciellt de stora partierna som S och M reagerade på en allt hårdare ton i opinionen, och såg att väljarna närmade sig SD och flyttade.
Statsvetarna talar om ”värderingsfrågor” som allt viktigare för väljarna, och vill visa det med den så kallade GAL/TAN-skalan som ett komplement till höger och vänster inom ekonomisk politik. Det är inte till höger eller vänster som svenska partier har flyttat sig mellan 2014–2018, men nästan alla partier har gått neråt mot TAN.
För partier som Fi och MP som i mätningar hamnar högst upp på GAL-skalan så ger detta stora problem. I EU-valet 2014 samlade Fi och MP 21 procent, i valet 2018 har de kraschat ner till 5 procent. Samtidigt har TAN-partierna SD, KD och M gått från 29 procent till 44 procent. Den här 15 procent svängningen är den riktiga förändringen i svensk politik.
Det är inte så att enskilda väljare hoppar direkt till SD, men när klimatet hårdnar tappar Fi/MP tappar sina tveksamma till S/V, och de tappar i sin tur andra väljare till SD. Och det här gäller inte bara Sverige. Brexit, Trump, Lega Nord, Orban etcetera kan bara förstås mot en allmän politisk renässans för TAN-politik. Vi kan tycka olika om orsakerna, men det är en tydlig trend.
Fyraprocentsspärren
I 3,5 år mellan november 2014 till april 2018 så låg Fi relativt stabilt på ett opinionsstöd på 2–2,5 procent. Det är Fi:s riktiga stöd, dess kärnväljare. Men när valrörelsen drog igång så började Fi tappa, i jämn takt fram till valet.
Det som hände var att istället för att nya väljare kom till så försvann Fi:s väljare en efter en till tryggare alternativ. Att rösta på ett parti som såg ut att inte komma in i riksdagen sågs som en alltför stor risk. Att rädda kvar MP, att stärka V, att få S att bli största parti. Även om så många som 43 procent (!) av väljarna ville se Fi i riksdagen så var bara de mest övertygade villiga att ge sin röst. Nu när vi ser 144–143 så är det svårt att säga att de gjorde fel.
4-procentsspärren är ett systemfel, men ger också en möjlighet. Hade Fi istället fått en uppåtgående trend under försommaren och visat resultat på 3–3,5 procent så hade väljare strömmat i andra riktningen, för att säkra att Fi kom in och ger 14 mandat till vänstersidan. KD:s remarkabla uppgång de sista veckorna visar hur stor effekt stödröster kan ge och hur regeringstaktiska väljarna är i riksdagsval. Det är bara att acceptera.
Otydlig position mellan MP och V
Fi hade 2014 en unik position i svenska politik. Där MP inte kunde ta ställning mellan höger och vänster, och V inte mellan GAL och TAN var Fi helt ensamma i hörnet GAL/vänster, en frihetlig grön vänster. Antirasistisk feminism kunde ses som en helt egen ideologi, ett försök att bygga politik från grunden på en utgångspunkt av mänskliga rättigheter, rättighetspolitik, Men så såg inte spelplanen ut 2018. Fi har gått vänsterut i ekonomisk politik, och V har lyckats att mer trovärdigt föra fram antirasism, feminism, klimatpolitik och annat som de tidigare inte ville tala om speciellt mycket. Sammantaget har det fört Fi och V mycket närmare varandra på en politisk karta, och då äter det större partiet upp det mindre.
”Vad är egentligen skillnaden mellan Fi och V?” var en av de vanligaste frågan från inte minst förstagångsväljare i valrörelsen. Vi svarade med punkterna kring synen på militarism, på EU, på tillväxtkritik, på skillnaden mellan socialism och frihetlig vänster. Men det brydde sig inte många väljarna om. Varför rösta på den blekare kopian när det blodröda fanns bredvid? ”Jag kan konstatera att jag fungerat som vallokomotiv för V”, sa Gudrun Schyman nytert när valrörelsen var över.
Av Fi:s väljare 2014 röstade cirka 45 procent på V 2018, och bara cirka 10–15 procent på Fi ytterligare en gång. Delvis beror det på att ”coolhetsfaktorn” var borta från Fi och i viss mån tillföll V bland den absoluta tyngsta väljargruppen – unga kvinnor i storstad. V tog över dessa totalt. Det borde ge en rejäl tankeställare till Fi:s politiska utveckling, och i viss mån dess kommunikation.
Slutsatsen
Vad blir då slutsatsen av detta? Visst är Fi:s image stukad och partiet måste gå igenom en period av självrannsakan. Men det har partiet gjort förr, valresultatet nu är inte sämre än 2006 eller 2010. Och är det något 2014 visade oss är det att när vindarna blåser i rätt riktning kan det gå otroligt snabbt. EU-valet är runt hörnet, och väljarna resonerar mycket friare i det valet, och många är oroliga för den tilltagande nationalismen och inskränkningar i mänskliga rättigheter i Europa. Fi kan mycket väl överraska många och nå helt andra siffror i det valet.
Men framför allt ligger framtiden för den typen av vänster/GAL-politik som Fi representerar. Även om vi har en politisk backlash så går medvetenheten för både feminism, klimatet, antirasism framåt. Kulturellt flyttas positionerna ständigt framåt. Fi kanske inte vinner som parti, men partiets devis ”Vi förändrar makten!” syns tydligt. Andra partier tar över Fi:s politiska krav, samtyckeslagstiftning, barnrätt, transvård, jämställda löner etcetera, exemplen är många där Fi påverkar även utanför riksdagen.
En stark faktor som talar för Fi är att Sverige längtar efter en ny vänster. I takt med ökade klyftor stärks rösterna för ekonomisk omfördelning och grundtrygghet. Men för att nå framgångar krävs en bred allians med gräsrotsrörelser och underpriviligerade grupper. Den oväntade våg som en nyvänster som Podemos, Alternativet, Bernie Sanders visat upp har ännu inte nått Sverige. Men när den gör det kan Fi ta hand om den.
För mig som frihetlig grön vänster och feminist är Fi ett självklart val. Ta hån och avfärdanden med stora nypor salt. Med gediget arbete kommer Fi tillbaka – kanske snabbare än många tror.
