En del kläder kostar nästan ingenting. Man kan köpa ett par byxor för under 200 kronor – dubbelt så mycket om det är färdigklippta hål i dem. Ett linne kostar 70 och en klänning kan du få för mindre än en hundralapp.

Jag klickar runt på lågpriskedjans hemsida, väl medveten om att de här priserna för många är skillnaden mellan att kunna köpa nya kläder och att inte kunna det. Men det är någon annan som betalar.

Nyligen gick HM ut med att de har gjort stora framsteg i arbetet för ”rättvisa levnadslöner” för sömmerskorna på fabrikerna som syr deras kläder. ”Vi anser att alla som arbetar inom textilindustrin ska kunna leva på sin lön” skriver HM-gruppen på sin sida om hållbarhet.

Sedan ägnar de ett långt stycke text åt att förklara att de inte äger några fabriker och inte bestämmer sömmerskornas löner. Men många av dem hade inte haft några jobb alls om de inte fick sy åt HM, och HM stöder leverantörer som försöker införa system för att betala sömmerskorna bättre, skriver de. I sammandrag.

Jag undrar vad den som har skrivit texten får betalt. Antagligen en lön som skulle räcka till ett 30-tal sömmerskor på en fabrik i Bangladesh, om de hade fått vad facket där rekommenderar. Minst.

Fair action är en organisation som granskar svenska företags ansvarstagande utomlands, och enligt dem har sömmerskorna på fabrikerna som syr åt HM i Bangladesh en genomsnittslön som motsvarar ungefär 835 kronor i månaden.

– Det är bara hälften av vad de lokala fackförbunden anser att man behöver för att ha råd med ordentlig mat, bostad och sjukvård för sig och sina barn, säger Maria Sjödin på Fair action till Sveriges Radio.

Sömmerskorna arbetar 6–7 dagar i veckan, 10–12 timmar om dagen. Sedan går de hem till små plåtskjul som blir stekheta i solen och läcker in vatten när det regnar. Toa och kök delar de med grannarna och ofta finns det inget rent vatten. Lönen räcker inte till bra mat eller sjukvård, så många är undernärda och sjuka. Och många barn måste sluta skolan och börja jobba för att försörja familjen.

När HM fick kritik för detta förra veckan sa deras hållbarhetschef Anna Gedda till SR att företaget aldrig har lovat att arbetarna ska kunna leva på sina löner redan i år. Det stora framsteget de talar om är att leverantörerna på 500 fabriker har infört ett ”rättvist” lönesystem med lön efter erfarenhet till de 600 000 anställda.

Hur det någonsin kan kallas rättvist att människor syr kläder i en fabrik hela dagarna utan att få en lön som de kan leva på får vi inte veta av Anna Gedda. Inte heller vad de annars ska leva på.

HM försöker komma runt kritiken. De skriver att många tror att deras kläder är billiga för att de som syr dem har låga löner, men det, påstår de, är inte sant. Kläderna är billiga för att de köper in stora mängder och är ”kostnadseffektiva”. Vilket uppenbarligen betyder att de lägger produktionen i länder där fabriksägarna kan komma undan med att betala en sömmerska 835 kronor i månaden. Eller, som i Etiopien, tio kronor om dagen.

Annars hade de ju lika gärna kunnat öppna fabriker i Sverige. Borås, kanske, som har en lång tradition av textilindustri.
Enligt Fair action gör HM en del för att textilarbetarna ska få bättre löner, men de gör alldeles för lite. Världens näst största klädkedja är uppenbarligen inte beredd att betala. Är vi det?

Ett par byxor kostar inte 179 kronor om den som syr dem får ordentligt betalt och rimliga arbetsvillkor. Å andra sidan köper vi i genomsnitt 50 nya plagg om året. Så mycket kläder behöver ingen, och det finns ingen anledning i världen att låta sömmerskor i Bangladesh betala dem med sin hälsa. Utom möjligen att HM inte är nöjda med årets vinst på fyra miljarder.

Den tid som det tar att köpa kläder i onödan kan vi lägga på att ta hand om de kläder vi redan har. Sy i knappar, laga, sy om. Köper man mindre kostar det mindre, och kanske blir det pengar över till något som håller längre nästa gång, sytt av någon som kan leva på sin lön. Som bonus slipper man skiljas från sina favoritplagg – och hål på byxorna, för den som gillar det, kostar inget extra.