Våren då jag förbjöd ungarna stoppa i sig bär från trädgårdsbuskarna och de fick svälja ner sin müsli med min hemlagade och spyäckliga sojamjölk, den våren minns de än med fasa. Det var våren då ett av de första orden den yngsta lärde sig uttala var ”becquerel”. Ett kontaminerat moln från öst hade dragit in över landet och strösslat marken med diverse smakprov från en kärnkraftsolyckas kemiska sortiment.
På nyheterna såg vi inlåsta mjölkkor och masslakt av renar. Men efter varje nyhetssändning var det dags för experten från Strålskyddsinstitutet att läsa sin godnattsaga: ”DET FINNS INGEN ANLEDNING TILL ORO.”
Jag trodde honom aldrig. Därför blev det varken soppa av de första späda nässelskotten eller bär- och svampplockning det året. Därför oroade jag mig över de upprepade åskovädren som den sommaren lyste upp himlen i ett frenetiskt blixtrande stroboskopflimmer.
Trettio år efter att svenska folket lärde sig stava till becquerel är det i stället ordet ”Brexit” som ligger på allas läppar. Den här gången är det en granne i väst som släppt ut ett kontaminerat moln. Nedfallet lyder inte under kärnfysikens lagar men sprider likväl ett osynligt stoff som går under benämningen finansiell oro. En av experterna som nu vill få allmänheten att sitta lugnt i båten är Arturo Arques på Swedbank. Han förklarar att ”aktier köper man ju för att man tror på aktier och har en positiv förväntansbild av aktier” (Expressen 25/6).
Spot on! För vad experterna vill få oss att handla efter är inte det som är verkligt och gripbart, utan vad VI TROR och FÖRVÄNTAR OSS. Och då gäller det givetvis att få oss att tro och förvänta oss det de vill. I det här fallet är det finans- och valutamarknadernas fiktiva värden vi ska fortsätta tro på. Företag värderas inte efter den aktuella utdelningen utan efter förväntade vinster i framtiden. På så vis kan exempelvis Spotify surfa fram som en vinnare trots brakförluster. Även den europeiska maktunion som Storbritannien nyss röstat sig ur bygger på illusoriska förväntningar och inte på vad den faktiskt åstadkommit.
När teknokraterna nu kliver upp i predikstolen och manar allmänheten till sans och besinning menar de i själva verket att vi ska ta ut glädjen i förskott. Det har för all del funkat ett bra tag. Hushållen lever på räntefria lån och jorden dräneras på sina ändbara resurser. Men det finns ingen anledning till oro! De britter som oroat sig över EU-monstret måste raskt pekas ut som en affektstyrd rasistpöbel, och vi som 1986 inte nöjde oss med jodtabletter mot radioaktivt smittad komjölk och aktade oss för svamp och bär med förhöjda halter av strontium 90 och cesium 137, vi viftades bort som vidskepliga stråltanter.
Ända in i det sista var det därför få ur den politiska, finansiella och mediala aristokratin som trodde att brexit skulle bli ett faktum. De hade ju en ”positiv förväntansbild”.
Konstigt nog hjälpte det inte den här gången. Att bara tro. Så det finns anledning till oro.
