Philip K Dick ville, som många andra underhållningsförfattare, skriva ”riktiga” böcker. Men han är som bäst när han befinner sig i den amerikanska sf-genrens kärna och stökar runt med begreppen i förbifarten medan han bollar med varelser som är blå moln eller testar hur det skulle vara om tiden gick baklänges. 

I romanen ”Clans of The Alphane Moon” från 1964 leker han med tanken att en massa människor med psykiska sjukdomar har skickats iväg till en måne i en näraliggande galax, ”The Alphane Moon”, som fungerar som ett slags psykiatrisk fångkoloni. Under ett intergalaktiskt krig blir de bortglömda och när man kommer tillbaka till månen har de bildat sju olika klaner, stammar, utifrån sina olika diagnoser.

”The Pares” lider av paranoia och förstärker varandras vanföreställningar, och fungerar som månens politiska klass. ”The Manses” är manikerna som lever i ett kaos av ofullbordade projekt, men som kan vara till nytta som krigare. 

Den lilla spillran av mänsklighet på den alfanska månen har snabbt atomiserats, sökt sig till likasinnade för att få bekräftelse och känna trygghet. Det finns ingen egentlig gemensam kultur, de olika grupperna lever i en bräcklig fred som ständigt riskerar att brytas av groende konflikter.

Dick var ingen visionär. Han var för förvirrad och sorglig för det. Men han prickade rätt ibland. ”Clans of the Alphane Moon” i synnerhet blir en satir över hur internet fungerar i dag, där anhängare av extrema rörelser samlas och förstärker varandras verklighetsuppfattning. 

Bristen på granskning gör nämligen att vilka idiotiska påståenden som helst kan nå en entusiastisk publik. Ideologier och filosofier som har räknats ut i den riktiga världen eftersom de helt enkelt inte håller måttet intellektuellt kan göra comeback utan något som helst motstånd.

På de platser på internet som inte nås av förnuftets gatlyktor gäller andra regler än i den fysiska kulturen. Där hukar människor i värmen runt karismatiska ledare, kring den som är mest extrem eller den som starkast avvisar kunskap som årtusenden av civilisation har vaskat fram.

Det går snabbt. Verkligheten bleknar och människor sitter framför skärmen och får alla de där föreställningarna som de har gått och tryckt på bekräftade. Själva det faktum att de tillhör en minoritet blir beviset för att de har funnit sanningen. Alla andra är idioter som medvetet ljuger och bedrar.

Och när de väl har dragits in i okunnighetens mörker är det meningslöst att påpeka att de inte kan bygga sin världsbild på enstaka personers vittnesmål. Deras tänkande har bytt princip. De har blivit nätreligiösa.

En anledning till att Sverigedemokraterna har fått fotfäste är internet. Du behöver inte surfa många minuter för att konstatera att de mest vansinniga åsikter sprids utan större motstånd på webben och understöds av antiintellektuella, extremsubjektivistiska argument. Kreationism. Klimatskepticism. Rabiat abortmotstånd. Fundamentalistisk kristendom och islam.

Det är lätt att känna att vi lever i slutet av en epok. Att upplysningsideal, rättighetstänkande och vetenskap ersätts av digital primitiv kollektivism som den på Dicks måne. Och risken finns väl, om vi i vulgärliberal anda lämnar allting åt sitt öde precis som stammarna på The Alphane Moon.